Krönika: Vilken triumf, Gefle!
Efter en säsong är det alltid vissa matcher man minns bättre än andra. Det kan vara både glada och mindre glada minnen. Gårdagens match på Borås Arena lär jag minnas länge, länge…
Och allt pekade på att matchen skulle höra till kategorin dåliga minnen. Rentav var det så att allt för mycket började kännas igen från förra årets match på samma arena. När Elfsborg på övertid i första halvlek tilldelas en ytterst tveksam straff, och Thomas Hedlund visas ut, då var jag helt övertygad om att det skulle bli en repris av förra mötet. Domaren, den här gången Miro Ukalovic, skulle alltså sänka GIF återigen och det skulle bli en lång och jobbig resa hem till Norrland.
Fram mot straffpunkten kliver inte vilken svensson som helst, utan en landslagsmittfältare. Visst for tankarna genom huvudet att det på mållinjen inte heller stod vilken Hugosson som helst, utan en som i fjol gjorde flest räddningar i högsta serien och som i de senaste matcherna visat stor kyla mellan sina stolpar. Men det kändes ändå hopplöst på något sätt. Den gamla vanliga visan - mål i baken när första halvlek var så gott som slut efter en billig straff och vi hade ju i alla fall stått upp helt okej fram till dess…
Smack! Vad var det? Jag hann knappt uppfatta det, men efter en halv sekunds lätt förvirring inser jag att ”Hugo” ligger där med bollen limmad i handskarna.
För Svenssons del får man väl hoppas att han skakar av sig straffmissen ganska snabbt, det vore ju liksom inte det ultimata om han för sitt inre ser Mattias Hugossons gestalt framför sig om han hamnar i en liknande situation under VM. Det var utan att överdriva en kanonräddning och Mattias Hugosson bevisade återigen vilken oerhört viktig sista utpost han är i detta sammanhållna och hårt arbetande GIF-lag. Nu räddade han kvar GIF borta mot Elfsborg som inför matchen låg tvåa i tabellen. ”Nåt att skryta om efter karriären”, sa Geflemålvakten om sin räddning och den karriären kan nog hålla på ett bra tag till på hög nivå om han fortsätter så här.
Med en man mindre till andra halvlek räknade man med att Gefle skulle gå in för att försvara poängen. Om matchen i går var Mattias Hugossons triumf så var den också en taktisk triumf signerad Pelle Olsson - svensk fotbolls för närvarande säkraste tränare i att använda sitt, begränsade, spelarmaterial på helt rätt sätt? Inför den här matchen hade han det ovanligt tufft att lägga upp taktiken beroende på att Andreas Revahl pollenchockade med att inte kunna medverka på sin högerbacksposition.
Då därtill både Anders Wikström och Mikael Thuresson är skadedrabbade, såg Olsson inget annat alternativ än att slänga in Daniel Bernhardsson på en minst sagt ovan plats till höger i backlinjen. Än värre kunde det tydligen bli, när Hedlund fick det röda slängdes Johannes Ericsson - den naturlige mittbacken, host - in för att låsa ihop mittförsvaret tillsammans med Magnus Wikström. Samtidigt plockades Daniel Ytterbom ut, Kristen Viikmäe fick springa och springa längst uppe och herrar Makondele och Bapupa stå för understödet. Att allt fungerade fläckfritt, att allt precis rann den väg det skulle, behöver jag väl inte ens nämna?
Så alltså - det här var Mattias Hugossons triumf, Olssons taktiska triumf, en laginsats utan dess like - alla spelare är värd en eloge men framför allt vill jag hylla ”Jossa” och ”Bernhard” för deras jätteprestationer på helt nya positioner - och sist men definitivt inte minst var det Yannick Bapupas triumf. I den 53:e minuten drar kongolesen på ett volleyskott efter att Johan Wiland boxat ut en frispark från Patrik Karlsson. Men dagens andra ”smack” var det inte Wiland utan Bapupa som stod för och hans agerande var lika självklart och enkelt som ”Hugos” straffräddning. Nätrassel och Bapupa hoppade över volterna för att i stället hoppa över reklamskyltarna och springa fram och krama om de tillresta supportrarna. En sådan gest glöms inte bort i första taget.
Detta var Yannicks tredje mål i GIF-tröjan och han går därmed upp i topp i den interna skytteligan. Elfsborg hade mycket boll efter målet, tryckte på men lyckades inte skapa några större farligheter när Gefle krympte ytor, spel, avstånd… ja praktiskt taget allt som går att krympa och på samma gång gick in och slet som hungriga vargar efter varenda boll.
I bussen på väg hem, när timmarna fladdrade iväg men solen hängde kvar långt ner på den lätt rosafärgade himlen och gryningsdimman låg som en slöja över åkrarna, funderade jag över hur mycket som egentligen skiljer det här GIF-laget från det vi såg för bara några år sedan. Men jag kunde inte komma på något vettigt svar på hur vi har kunnat bli så svårslaget. Bortsett från den nyvunna rörlighet som Makondele och Bapupa fört med sig är det samma gamla kollektiv och på det stora hela samma gamla taktik som gjort detta möjligt. Det är väl som man säger - ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.
