Malmö FF-IFK Göteborg topp 5
Matcherna mot IFK Göteborg är alltid speciella. Himmelrikets Magnus Johansson listar sina 5 favoriter från de senaste 10 åren.
5. 1999 Malmö FF-IFK Göteborg 1-1, Malmö Stadion.
Dejans straff
Det är bara segrar som räknas men ibland kan även oavgjorda matcher kännas som 3 poäng. 1999 var året då Malmö FF inte längre orkade leva på lånad tid. Året innehöll inte många ljuspunkter och spelarmaterialet var, kan man konstatera så här i efterhand, rätt klent. I omgång 11 kom IFK Göteborg på besök till Malmö Stadion. Trots resultat som 0-1 hemma mot både Kalmar och Halmstad, 1-3 borta mot Trelleborg och den, på den tiden, obligatoriska förlusten borta mot Örebro dök det upp 12 975 åskådare den här tisdagen. Inget talade för vinst eller ens poäng när IFK Göteborg tog ledningen med 1-0 i första halvlek genom den konstant utvisslade ex-MFF:aren Joakim Persson. Inget talade för vinst eller ens oavgjort när klockan tickade upp mot full tid. Göteborg försvarade sig utan egentliga problem. Vi på läktarna misströstade och många började lämna sina platser när Malmö helt plötsligt får en rätt billig straff i sista minuten. Fram stiger Dejan Pavlovic och lägger bollen till rätta. Publiken är tyst av nervositet och förväntan, förutom göteborgsklacken bakom Bengt Anderssons mål, som gör allt för att störa straffexekutorn med hån och visslingar. Det känns som en evighet och sen kommer ett av få mål mot IFK Göteborg på senare år som jag faktiskt inte minns. Jag vet att bollen går i mål. Jag vet att jag liksom de flesta andra står upp och skriker rakt ut. Men jag minns inte om bollen gick åt vänster eller höger, högt eller lågt. Men det är oväsentligt. MFF klarade 1-1 och just då var allt förlåtet för tidigare förluster.
4. 1998 Malmö FF-IFK Göteborg 3-1, Malmö Stadion.
Davids första match
Segern var rättvis och matchen bra. Målskyttar var Sverrir Sverrirsson, Björn Engqvist och Dejan Pavlovic. Göteborgs mål svarade naturligtvis Joakim Persson för. Den här matchen platsar främst av personliga skäl. Den här vackra sommardagen såg min sambos son David sin första match i verkliga livet med Malmö FF. Han och jag satte oss i bilen från Varberg och jag försökte under nerresan så gott det bara gick att förklara procedurer runt matchen. Han hade hört mig berätta om ståplats och ville självklart uppleva det med egna ögon. Två timmar efter avfärden kom vi fram till Malmö Stadion. Efter några medhavda mackor och dricka gick vi bort till ståplats på Norra läktaren. Efter matchen i bilen tillbaka till hemstaden sjöng vi tillsammans och återberättade eftermiddagen. Våra upplevelser skiljde sig åt en del. Mina rörde sig främst om målen och vinsten. För David var den största upplevelsen att stå i klacken, sjunga med så gott det gick i ramsorna och sångerna samt samla ihop serpentiner som regnade över oss och runt oss. Dessa samlade han ihop efter matchen och tog med sig hem. Vid nästa resa till Malmö Stadion hade han en bärkasse full från den här dagen. Ibland kan det räcka med så enkla saker för att bli lycklig.
3. 2004 Malmö FF-IFK Göteborg 1-0, Malmö Stadion.
Vinst utan att vara bäst
2004 var året då sanden blev till guld. Säsongen hade startat bra. MFF hade kommit från två 5-1-segrar (mot Örebro och Elfsborg) och det var fullsatt på Malmö Stadion. Som väntat blev det en hård och jämn match där 0-0 hade varit mest rättvist för målchanserna var få och försvaren i bägge lagen briljerade. MFF spelade 3-5-2 utan att övertyga framåt. Framåt i IFK Göteborg sprang Peter Ijeh, i sin första match för fel klubb. Han var konstant störd av publikens massiva visselkonsert och barnförbjudna tillmälen och skapade mindre än väntat. Detta var således inte en match som går till historien för att vara välspelad. Men eftersom Malmö vann med 1-0 (frispark Skoog till Tobias Grahns skarv förbi en chanslös Bengt Andersson) går matchen naturligtvis ändå till historien. Och vinster som inte är rakt igenom rättvisa är bland de bästa som finns. Och Peter Ijeh fick bevisat för sig att han gjorde ett katastrofalt karriärval när han lämnade Malmö. Bara en sån sak.
2. 2004 IFK Göteborg-Malmö FF 1-2, Nya Ullevi.
Himmelsblå invasion
Det såg ett tag ut som om det var en promenad i solen för MFF att ta sitt första guld på 16 år. Några lätta matcher på papperet innan vi skulle åka till Nya Ullevi som troligtvis redan klara mästare. Matchen sågs det fram emot som sällan förr, och bortasektionen köptes snart upp och sektionerna runt bortasektionen lade himmelsblåa anhängare beslag på. Vi skulle invadera Göteborg och gjorde så också denna magiska måndagkväll. Problemet inför matchen var att guldet inte alls var klart efter några idiotiska misstag och underprestationer i en del matcher. Guldet såg ut att hamna i Halmstad. Eller i Göteborg om de vann den här matchen. Efter de senaste matcherna var det inte mycket som talade för MFF. Men folk hade köpt biljetter och åkte upp i alla fall. Vilken kväll det blev! Seger med 2-1 efter en makalös första halvlek och en andra där laget blev tillbakapressat men kontrade farligt. På Nya Ullevis ena kortsida stod, dansade, sjöng, exploderade runt 10 000 MFF:are. Stämningen gick att ta på (som det heter) och guldchansen fanns där fortfarande.
1. 2002 IFK Göteborg-Malmö FF 0-4, Gamla Ullevi.
Revanschen
Många hävdar kanske med viss rätt att matchen ovan borde hamna på den här förstaplatsen. Och naturligtvis är det så att 2-1 på Nya Ullevi inför MFF:s största bortafölje någonsin i allsvenskan är stort och imponerande. Och vinsten gjorde att vi fick uppleva glädjeyttringarna en knapp vecka senare på Malmö Stadion när guldet vanns. Men personligen är det bara guldmatchen mot Elfsborg 2004 som slår den här 4-0-segern mot IFK Göteborg, rent känslomässigt. Året innan hade vi blivit förnedrade hemma med 6-0 och det krävdes något extra för att få hedern tillbaka. 4-0 var något extra. Jag vill påstå att från det att Andreas Yngvesson, i Niklas Skoogs frånvaro uppsatt som anfallare, gjorde 1-0 efter 11 minuter var det spel mot ett mål. Det var en sällan skådad uppvisning i briljans från alla lagdelar och IFK Göteborgs erkänt starka defensiv såg ut att ha gått vilse i taktikboken. Efter matchen ropade vi alldeles för få himmelsblå supportrar in spelarna från omklädningsrummet gång på gång för att tacka dem. Inför matchen trodde ingen att detta skulle kunna ske och efter matchen var det knappt att man förstod vad som hade hänt. Eufori är ett alldeles för klent substantiv att ta till. De spelare som gjorde den här upplevelsen total var: Mattias Asper, Jörgen Ohlsson, Brian Steen Nielsen, Hans Mattisson, Peter Ijeh, Erik Johansson, Andreas Yngvesson, Daniel Majstorovic, Joseph Elanga, Jussi Nourela, Jon Jönsson, Peter Sörensen, Mats Lilienberg och Gudmunder Mete. Tack ska ni ha.
