St Louis - Arizona
4 - 1

Förlust i GBG

Det känns tungt nu.

En förlust kan man alltid ta, så heter det ju. Men en förlust mot IFK Göteborg, laget som gäckat mitt sinne och mitt välmående sedan Tommy Holmgren tog med handen i SM-finalen 1986... ...det går inte, jag fixar det inte. Inom mig sitter samma elvaåring som grät floder efter den i allra högsta grad orättvisa finalförlusten 1986 och bankar hårt på mina inävlor. Han river och sliter i alla mina inre organ och jag vill bara sätta mig på ett flyg till Cook-öarna och glömma allt vad fotboll heter.

Där har ni förutsättningarna för en matchrapport som ni kanske förstår präglas mer av känslor än av fakta och korrekta och objektiva bedömningar av skeendet på plan.

Så vad hände då? Jo, IFK Göteborg spelade aggresivt, tråkigt och effektivt. MFF orkade inte komma upp i samma nivå som uppnåtts under matcherna mot HIF och DIF och därför orkade inte grabsen störa IFK tillräckligt. MFF var dock inte ofarliga. Heta chanser missades av Safari, Ofere och Litmanen under första halvlek och i slutet av andra träffade Holgersson insidan av stolpen med ett mäktigt 30-metersskott.

Men på något sätt kände man att det här var IFK Göteborgs match. MFF vann lite för lite andrabollar. Litmanen såg lite sliten ut. Ofere och Safari hittade inte varandra. Jocke glömde bort hur bra han egentligen är. Asper darrade lite 2005-aktigt på manschetterna. Så naturligtvis gjorde IFK matchens enda mål. Och naturligtvis var det en före detta MFF:are som gjorde målet. Tomas Olsson smekte in ett långskott i Aspers högra burgavel. Otagbart.

Olsson jublade en smula och det gjorde ont i magen att se en så urbota genomtrevlig kille ha det så förbannat trevligt i en så ful tröja. Fan också.

MFF försökte etablera press på slutet men man kom aldrig närmre än Holgerssons drömträff i stolpens insida (tur, tur tur!!!) och sedan blåste den vansinnigt dåliga domaren Stefan Johanesson i pipan och man fick gå hem.

Nu ska jag storböla i två månader och tre dagar. Sedan ska AIK få storstryk.