Gästkrönika: Tankar efter matchen mot Malmö FF
Att det kan vara så skönt att ta tre poäng ibland. Som blåvittsupporter i Malmö har man det inte alltid så lätt, och det är därför extra skönt att kunna gå runt och vara malliga över vinsten när allsvenskan nu tar uppehåll.
Snacket dagarna före matchen bestod till största del av hur jämn matchen skulle bli, hur bra Jari Litmanen var och hur viktig hans nytändning var för Malmö, att IFK plockat full pott i derbyrallyt mot de övriga Göteborgslagen och att dessa tre sista poäng var oerhört viktiga inför VM-uppehållet. Får väl erkänna att jag var osäker på hur jag trodde matchen skulle sluta, även om hjärtat självklart skrek för IFK-vinst.
Vi var fyra stycken killar från Malmö (två för varje lag) som innan matchen slog oss ned på Cheers i Vasastan, inför vårens sista allsvenska match på Gamla Ullevi innan det stundande VM-slutspelet. Trodde aldrig på förhand att man skulle behöva oroa sig över att bära IFK-halsduk i Göteborg, men den känslan infann sig ändå när de farhågor vi fått av att ett 30-tal poliser drällde på gatan utanför, besannades. Helt plötsligt rullade det in buss efter buss fullpackade med skräniga skåningar och det dröjde inte många minuter förrän gatorna fyllts med den av de flesta supportergrupper vedertagna hatsången mot Göteborg. Denna gång framförd på riktigt dansk-tyskt manér. (Tydligen heter vi fortfarande alla Glenn i Göteborg och borde därmed också förolämpas för detta.)
Vi behövde dock inte bry oss nämnvärt om detta och de möten som gjordes där på Cheers gick i vänskapens tecken. Det var alldeles för soligt och ölen smakade alldeles för bra för att det skulle finnas några som helst motsättningar. Som tur är vet man heller inte innan matchen hur den ska sluta, vilket medför att alla är säkra på vinst och därför också glada i hågen.
Nåja, hur var matchen då? För det första kunde vi glatt konstatera att de så skräniga skåningarna verkat tappat rösten till matchen, vilket för mig känns som om det ändå borde vara resans huvudattraktion. Avsaknaden av sång förändrades väl knappast av att ex-malmöiten Thomas Olsson stänkte in ett skott bakom Mattias Asper framför alla tillresta malmöbor i den 56:e minuten, och resten av matchen blev en enda stor sångkavalkad från den blåvita klacken. Samme Asper fick för övrigt en lång resa till slutsignalen och möttes av en visslingsorkan inför varje utspark. Ska inte säga att någon spelare egentligen förtjänar det, men väljer man att försöka vinna gunst hos domaren genom att filma, kan man gott ha det.
Vidare visade sig matchen utvecklas så som man hoppats på. IFK tog tag i taktpinnen från början och spelade i första halvlek bländande. Backlinjen spelade mycket stabilt med, den så stolte VM-uttagna mittbacken, Karl Svensson som organisatör. På mittfältet styrde Olsson upp spelet mycket bra och fick tillsammans med Kihlberg igång ett väl fungerande, anfallsinriktat och publikvänligt spel. De två sistnämnda gjorde även ett bra arbete i defensiven och slet långa stunder för att hålla det på förhand uttalade löftet om att inte släppa Malmös nytända finne fri.
I anfallet kompletterade ”Sella” och Wallerstedt varandra bra, och när den sistnämnde stod för grovjobb och spelfördelning, bjöd den förstnämnde på mer tekniska nummer och borde enligt min och många andras mening ha belönats med en straff i början av andra halvlek. Jag vet att jag inte nämnt alla spelare nu, men måste ändå förtydliga hur förbannat viktig ”Alex” är för oss. Karln var helt fenomenal på kanten i första halvlek och visar även hur viktig han kommer att bli för Sveriges landslag i VM. En ren glädje att beskåda!
Framåt slutet av matchen blev det så, som vanligt vid matcher mellan bra lag, lite för spännande. Men har man allsvenskans bästa försvar behöver man uppenbarligen inte oroa sig, och med undantag för Holgerssons stolpskott några minuter efter IFK:s ledningsmål och Oferes skott över mål från nära håll, var det chansfattigt för Malmös anfall.
När slutsignalen ljöd spred sig en skön känsla av välbehag i kroppen, inte bara för att resan hem nu skulle kännas mycket bättre, men för att det framöver ser riktigt bra ut för Blåvitt. Hemresan blev alltså en bekväm sådan, och den kändes bara än skönare när vi rullade förbi, de så tidigare under dagen skräniga, skåningarna som sorgset satt i sina vita hyrbussar och tittade ut över de gröna ängarna. Och även om min blåvita kompis i framsätet kände sig tvungen att hänga ut halsduken framför ögonen på dom, kände jag att det inte riktigt behövdes. De visste vad som hänt och IFK-klackens, för mig som Malmöbo, skönt ironiska hejaramsa ”Welcome to Sweden” tycktes fortfarande ringa i de stackars pågarnas öron.
