Krönika: Tack Kung Mjällby
Vad är ett värdigt slut? Den frågan kan alltid diskuteras. Ny aktualitet får den när nyheten om att Johan Mjällbys karriär är över. Ett besked som inte direkt är oväntat men inte mindre trist för det.
Johan uttalade en dröm om att avsluta karriären i AIK, allra helst naturligtvis med ännu ett SM-guld. Det skulle i så fall ha blivit hans tredje - även om Johan själv inte riktigt räknar guldet 1992 som hans då han var skadad i stort sett hela året – och alla goda ting är ju som bekant tre. Frågan är om ett tredje guld inte också skulle ha blivit hans största även om han tillhörde de allra gladaste och stoltaste efter guldet -98. Hursomhelst så skulle det utan något som helst tvivel ha blivit ett värdigt slut.
Nu blev slutet ett annat och värdigheten en annan. Efter att ha fått smälta beskedet i en timme vill jag nog påstå att det slut som blev får lov att kallas värdigt. Bara hyllningarna vid årets premiär kan väl ses som ett bevis på det. Att få uppleva det i sin sista match är stort, det tycker Johan också.
Vi vet också att beslutet med all säkerhet satt långt inne. Killen som kom till AIK från Bele 13 år gammal visade tidigt att han inte är grabben som lägger sig ner och gnäller i onödan. Hans inställning kanske rent av saknar motsvarighet i AIK-historien. En inställning som blev nyckeln till förverkligande av de flesta drömmar han i sin vildaste fantasi kan ha haft då han 13 år gammal drog på sig AIK-tröjan för första gången.
Tio allsvenska säsonger i AIK, två (jodå för fan Johan) SM-guld med klubben han brinner för, landslagsspel med ett underbart kvalmål mot England i inledningen av den blågula tiden och med kaptensbindel runt vänsterarmen i slutet. Proffsspel med ligasegrar i Skottland, en utflykt till Spanien innan cirkeln slutligen slöts med kungliga hyllningar i återkomsten på Råsunda.
Sjutton års fotbollsspel på elitnivå har andra också mäktat med. Det speciella med Johan är att han gjort det med ständiga och efterhängsna skadebekymmer. Den smärta han levt och spelat med skulle ha fått de flesta att kasta in dojorna för länge sedan. Det var bara det att Johan så högt önskade den där återkomsten i svartgult. En återkomst som vi alla önskade och som jag är säker på att alla fotbollsspelare som spelat såväl med som mot Johan Mjällby unnade honom.
Nu blev inte den sista säsongen riktigt som han – eller vi – hade hoppats men jag är säker på att när en tid har gått och det hela fått lite perspektiv kommer Johan Mjällby att summera sin karriär och se positivt på den. Även om han naturligtvis hade velat fullfölja årets allsvenska, var med och slåss om de ädlaste medaljerna och inte minst fått spela den där efterlängtade matchen i höst mot polaren Henke i Helsingborg.
För andra året i rad tvingas en stor AIK-hjälte att lämna in mitt under säsongen men du får ursäkta Andreas, upp till Johans nivå vad beträffar hjältestatus i AIK nådde du aldrig. Det är för övrigt inget att vara ledsen för ty kung finns det ju bara en – och han heter inte Carl Gustaf om någon nu trodde det.
Jag är säker på att det största AIK-hjärtat av alla kommer att fortsätta pumpa för klubben och jag hoppas att AIK har vett att utnyttja Johans person, hans inställning och hans kunnande på ett eller annat sätt. Alla vet ju att vilken uppgift han än skulle få inom klubben så skulle han gå in för den med själ och hjärta. Och den själen och det hjärtat kan klubben inte säga nej till.
Jag slutar som jag börjar med att säga: Tack Johan! Tack för allt!
