Måndag morgon...
...och jag slås av tanken att det vore mycket trevligare om fotboll uteslutande var en damidrott.
Jag pratar inte om spelet. Utan om hur det snackas efter matcherna.
Just nu är det absolut viktigaste en MFF-supporter kan säga: ”Djävla Bech”. Och det kan kännas befogat. Ursäkterna tog slut redan förra året, men under försäsongen såg det helt plötsligt bra ut igen. Ni är vi 9 matcher inne i Allsvenskan och vi är nog alla överens om att han inte fått till det i år heller. Men varför känns det så bra att konstatera det?
Varje gång man hittar någon att hacka på väcks livsandarna i den trötta fotbollssupportern igen. Vad gör det om vi inte tar poäng, så länge man har svaret på vems fel det är?
Under många år var Jan Aghed en personlig favorit. Han recenserade film i Sydsvenskan och ingen kunde med samma precision sänka en film till total bottenlös dynga. Ta t.ex hans utlåtande om Sylvester Stallones film, Cliffhanger:
"Hellre drabbas denne karlakarl av lunginflammation än avstår från att stoltsera med biceps, triceps och torso. Det senare ordet passar förresten fint i sammanhanget. En torso är en staty utan huvud, vilket är precis vad Stallone saknar som skådespelare. Här kanske tydligare än någonsin."
Klart man skrattar. Och klart man jublar över den kliniska avrättningen. Men så tänker man efter ett litet tag.
Hm. Sylvester Stallone är idag princip hur rik som helst. Han har fans över hela världen. Han kan göra exakt vad han vill. Ta ett privatflyg till Karibien för att testa drinkar, köpa ett hus för att kolla hur det gör sig mot hans nya chinos eller göra ett konstverk genom att klistra hundradollarssedlar på en tidig Picasso och kalla den ”Tid är pengar” med undertiteln ”Jag har hur mycket tid som helst”.
I Sverige sitter en bitter filmrecensent i Sverige och knackar fram elakheter i parti och minut, samtidigt som han längtar till dagen då han slipper amortera på sin slitna lägenhet. Vem skrattar nu?
I Offside nummer 3/2004 utgjuter sig den hyllade fotbollsskribenten Simon Kuper om Fredrik Stenman:
"För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollsspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den…. Det måste vara svårt att vara Stenman: han inser säkert att han är en skam för fotbollen. Men han kan inte göra mycket åt det, förutom att lägga skorna på hyllan".
Också kul. Ett tag. Idag spelar Stenman i Tyskland, och gör det bra. Han är med i landslaget och han är i rask takt på väg mot ekonomiskt oberoende. Hur förklarar du det, Kuper?
Jag har säkert själv bränt av en och annan bredsida. Mot bättre vetande.
En regel från servicebranscher säger att kunder berättar för tre gånger så många personer om en dålig upplevelse, som en bra. Man berättar nämligen för ungefär 4 personer när varit med om något riktigt bra, men uppåt en 12 – 13 när man varit med om motsatsen.
Det kanske är något mänskligt? Det kanske är normalt att man direkt efter en match kan redogöra för samtliga misstag som gjorts? Och att man har sin uppfattning helt klar om vilka spelare som får underkänt?
Fast jag tror inte det. Jag tror det är grabbigheten som tar överhanden:
Det är det manliga draget att ständigt jaga en bättre position i flocken som gör att så fort någon av ledarna visar svaghetstecken så slår vi till, i hopp om att klättra upp ett par pinnhål och attrahera fler honor. Och egentligen tycker vi nog att det är lite fånigt att hylla andra män så reservationslöst som vi gör, att glädjen inte vet några gränser varje gång vi hittar en anledning att få låta bli.
Jag vet inte, men ibland tror jag det skulle vara trevligare om fotboll inte var en mansdominerad sport.
Fast så är det kanske redan? Med tanke på att vi alla gnäller som kärringar mest hela tiden.
