Från tredje våningen: Go Ghana!
"Allt kändes så jävla rätt, vi var ostoppbara, oövervinnerliga. Ingenting kunde gå fel. Och det är förstås känslor av dessa slag som är så infernaliskt farliga." Jonas Svensson om att falla platt till marken och om ett stundande VM där Ghana mycket väl kan överraska.
Snacka om tvära kast. Ena veckan var himlen klart ljusblå och MFF tog fina skalper av HeIF och DIF. Jocke Nilsson smällde på för kung och fosterland, Jari Litmanen klev ned från Guds högra sida och dribblade en stund på jorden. Livet lekte och folk valde att bli troende. Så, på en vecka rasade allt samman. Förklädd till ängel klev Djävulen himself upp ur en mörk armhåla på västkusten, och så var man nere på jorden igen…
Suck, den där resan till Göteborg skulle ju bara bli en defilering, en sista muskelspänning, och sedan långsamt suga på karamellen under uppehållet. Solen sken när vi lämnade Malmö, mina hängslen drog upp kostymbyxorna delikat i skrevet, och efter att svängt in på en rastplats i etthundrafemtio knyck blev den första pissepausen en orgiastiskt långdragen njutning. I vår jakt på bensin hann vi även med en pittoresk utflykt i Åsa, innan vår hattprydda chaufför med grace lotsade oss in i Göteborg…
Allt kändes så jävla rätt, vi var ostoppbara, oövervinnerliga. Ingenting kunde gå fel. Och det är förstås känslor av dessa slag som är så infernaliskt farliga. Att man aldrig, aldrig, aldrig lär sig. Det får inte gå för bra. Man ska akta sig för att le allt för mycket, för annars får man sig en lusing så det ringer i öronen. Minns Murphy´s Law, eller varför inte Ciddens version på temat:
Det ska småjävlas lite.
för går det bra
slår åskan ner
och allt blir en askhög.
(---)
Visst kan man skaka av sig en förlust mot IFK. Det är möjligt, det har bevisligen gjorts förr. Det tar bara lite längre tid än andra förluster. Men den här gången hade jag inte riktigt hunnit sörja färdigt, denna gång hade jag inte hunnit repa nytt mod förrän…Vilundavallen! Trots alla eviga klychor om att bollen är rund, att i cupen kan allt hända, så finns det en enda fråga som maler i mitt huvud, ett enda stort fult frågetecken som bankar mig i huvudet gång på gång: hur i helvete är det möjligt?
Och på tal om omöjligheter; vad är det egentligen med alla dessa skador som truppen dragit på sig. Det kan bara inte vara normalt, det känns inte verkligt. Spelare har fallit klubbade till höger och vänster, likt de där gröna jävla grodorna man bankar ner i sina hålor på diverse nöjesfält. Som om någon ondsint stockholmare i brist på 50-öringar har börjat leka med ljusblå voodoodockor istället. Som om en högre makt på Monty Pythonskt vis valt att sticka ner en hårig näve genom molnen, och strö korsbandsförslitningar, hjärnskakningar och meniskproblem över hela jävla stadionområdet. Malmö FF är sveriges bästa fotbollslag, om detta råder ingen som helst tvekan. Alltså måste det vara yttre orsaker som sätter käppar i hjulet. Jag tippar på en världsomspännande sammansvärjning…
Vill man inte fördjupa sig i roten till denna sammansvärjning, kan man istället ägna kommande månader åt silly season och VM i fotboll. Tyvärr har jag svårt att motivera mig för vare sig det ena eller det andra…
Afonso Alves Martins Junior sägs när som helst promenera in på ett lyxigt kontor för att skriva kontrakt med Heerenveen. Bengt Madsen dementerar som brukligt är alltihop med bullrande stämma. Hur som helst, Afonsos 8518 aktiva minuter i den ljusblå tröjan är sannolikt historia. Adjö klockrena överstegsfinter och konstiga frisparksknorrar, adjö samba i april. Ingenting konstigt eller överraskande. Den som har sett Afonso på spelhumör vet att han är ämnad för betydligt större saker än den sketna Allsvenskan. Frågan på allas läppar är istället hur klubben tänker förvalta de miljoner affären kommer att inbringa.
Det saknas sannerligen inte förslag. Talet om Afonsopengarna ger extra bränsle åt silly season, och många av spekulerarna har som vanligt fått fullständigt tuppjuck. På forumet hittar man åter kompisar vars syskondöttrar har arbetskollegor som har knullat med såväl spelaragenters tennispartners som Premier League-spelare av rang. Och alla är förstås mer eller mindre klara för Malmö FF. Eller har man efter dygnslånga sejourer framför datorn lyckats klicka sig fram till någon obskyr anfallare i spanska, portugisiska eller grönländska division-3, vars spel i Allsvenskan och MFF bara är en signatur bort. Alla dessa värvningar ska dessutom ske fort som självaste fan, allra helst igår, annars riskerar Kulan snart att rämna av ramsan ”Det är tyst, det är sorg, det är Hasse Borg!” Fascinerande, ibland verkar supporterskap och tålamod vara ett lika sällsynt radarpar som supporterskap och realism…
I skuggan av Drogbas eventuella svenska älskogslekar stundar det också ett VM. Ett par namn lyckas självklart dra till sig mitt intresse; Daniel, Zlatan, Rosenberg och Maestro. Men annars? Hur mycket jag än vill så kan jag inte uppbåda ens hälften av det intresse för landslaget som det jag har för Malmö FF. Naturligtvis kommer jag att sitta klistrad framför en tv nånstans, och naturligtvis kommer jag att njuta av fotboll i världsklass, men någon större passion kommer det inte att innebära. Att dessutom sitta och hålla tummarna för ett fotbollslag innehållande Nicklas Alexandersson och Karl Svensson? Det är fullständigt absurt och fullständigt uteslutet. Därför väljer jag istället att satsa alla mina pengar och allt mitt hopp på Ghana. De går enkelt vidare från gruppen efter att ha utklassat Italien och USA, och plockat oavgjort mot Tjeckien. I finalen slår de sedan Argentina med matchens enda mål, och Michael Essien blir vald till VM’s bästa spelare. Ja vafan, kan Väsby United slå Malmö FF så…
