Gästkrönika: "Mer 90-talsmentalitet"
Sedan 90-talet har spelare, styrelse och supportrar alla blivit proffsigare. Detta är naturligtvis positivt men det har även fört med sig en del ont. Varje match är inte längre ett krig och kamp för att segra.
Året var 1994.det var årtiondets bästa sommar med allt vad det innebar. Sol,flickor och en frisparksvariant som skickade Tomas Brolin till skyarna. Det råkade också vara den sommar jag började följa Djurgår´n på allvar.
Laget låg i norrettan och hade värvat enhel del nytt och spännande. Bland annat en kille från Vasalund som sades vara precis det DIF behövde, en målskytt. Man hade även vänt blickarna västerut och värvat en göteborgare som väldigt få trodde på. Lägg till en irationell vänsterytter, en hypersnabb bosnier och en legalt galen norrman så förstår ni, jag var fast.
Idag är det mer än tio år sedan den där Vasalundanfallaren sprang rakt in i stolpen och forcerade in segermålet borta mot Helsningborg. Mycket har hänt sedan dess. Vi har blivit proffsigare. Spelarna, styrelsen och vi i supporterleden. Mediabevakningen är större och en rosa tidning har betytt oerhört mycket för det allmäna intresset.
Visst är det dyrare att gå på fotboll idag än det var för tio år sedan då man för en billig peng kunde få sitta granne med hederläktaren. Visst gnälls det mer på laget och tålamodet med vissa spelare är oändligt mycket mindre idag än på den tid Johan Andersson drog iväg sina patenterade långbollar.
Det är mindre skinheads i publiken nu dock och vi är nästan helt förskonade från apljud när en svart spelare rör bollen. Vi kanske har blivit bättre, sundare och mer krävande människor helt enkelt. Jag tror att när vi adderat allt det som känns positivt idag och subtraherat det som saknas från förr landar vi på ett fint överskott. Det var helt enkelt inte bättre förr.
Den enda faran jag ser är att Allsvenskan ska bli en transportsträcka till ett Europa vi aldrig riktigt når. Kanske är det därför bra att vi förlorar ett derby mot AIK. För att inse det fina och ack så oerhört viktiga i EN seger, EN match, EN kamp. Det kan jag sakna. När 90 minuter fotboll var allt man hade just då. Man funderade inte på saker som Champions Leauge-kval, Vilakazi eller en ny arena som ska kunna andvändas till mer än fotboll. Måhända är det så vi måste börja tänka för att få fart på våra järnkaminer i år. Inga utlandsförsäljningar, VM-uttagningar eller modelluppdrag. Bara EN match, En kamp, 90 minuter fotboll härifrån till härligheten.
