Den 30 maj i MFF-historien
Den 30 maj för exakt 27 år sedan är en speciell dag i MFF-historien. Och tänk om Tapper hade kunnat spela matchen ut... Eller om Bosse inte varit skadad...
Har ni lust att följa med till Bayerns huvudstad en stund?
Vrid då klockan tillbaks till 1979, en dag när månad maj nästan lägger sig att dö och definitivt ger plats för sommaren. Den trettionde maj är för alla rättrogna ett bemärkelsedatum. Egentligen borde detta datum vara så för alla fotbollsintresserade svenskar. Men innan vi tar oss till München vill jag gärna bjuda på en aptitretande förrätt.
Så låt oss inleda med 30/5 1963. Det fanns, jag menar det finns, en klubb i staden Halmstad som heter IS Halmia. En kort period var de faktiskt laxstadens ledande klubb och parkerar än i dag på tjugosjunde plats i maratontabellen. I dag vet jag inte om Halmia fortfarande har några supporters kvar. Finns vissa likheter med fotbollskulturen och fotbollshistorian i de båda städerna Halmstad och Malmö.
Men en torsdagskväll år 1963 kom de vitröda till Malmö stadion. Malmö FF skulle praktisera den då så kritiserade 4-2-4-taktiken som en gång introducerades av ingen mindre än Brasiliens landslag. (Kritiken gällde då att detta spelsystem var alltför defensivt och destruktivt.) Ut i elljuskvällen springer ett MFF-lag som innehåller namn som Krister Kristensson, Bertil Elmstedt, Lill Kick, Prawitz Öberg, Rolf Ericsson, Ingvar Svahn och Bosse Larsson. En match som bara kan sluta på ett sätt som ni förstår.
7 500 personer fulla med ärtsoppa och punsch i de granna skånska magarna, får se ett lag som fullständigt behärskar det nya spelsystemet. På mittfältet dominerar Lill-Kick och Prawitz. Försvarets mittlås med Krister och Elmstedt ger sig ingen frivilligt i duell med. Bosse gör tre mål och sätter personligt målrekord tillkomna i en och samma match. Malmö FF krossar IS Halmia med 6-1 och visar hur defensivt 4-2-4- systemet är iklätt himmelsblå tröjor.
30/5 1970. Jag har alltid gillat de där matcherna som spelas inför några tusen genuint MFF-älskande åskådare. Intertotocupen uppfyllde ofta denna min något perversa läggning. Söndagsmatcher, värme, dästa människor, mer eller mindre berömda klubbar på besök, och hälften av stadens invånare liggandes på Ribban. Den här gången kom det fint besök från Belgien. Standard Liege, dåvarande belgiska mästare och i detta nu trea i den belgiska maratontabellen. I MFF gör Ingvar Svahn efterlängtad come back efter sin sejour i Royal Antwerpen. I tröja nummer tio vikarierar en yngling vid namn Jan-Åke Svensson med den äran. Klart man måste göra mål i den här tröjan (tillhörande Bosse Larsson) men han ska få den tillbaka, säger den unga vikarien.
Tröja nummer tio gör två mål av MFF:s fyra när Standard besegras med 4-1 en dag i maj för några år sedan. Är belgisk fotboll så här dålig, undrar Ingvar Svahns återfunna lagkamrater.
30/5 1974. Vi tar oss till Värendsvallen detta år för möte med Östers IF. Veckan innan har MFF vunnit cupfinalen med 2-0 mot smålänningarna inför dryga 4 000 på Örjans Vall. För en gångs skull under denna tid får vi se ett MFF som satsar på ett 0-0-resultat. Matchen blir just så 0-0-tråkig som en sådan match kan bli ibland. Endast oförbehållsam klubbkärlek kan engagera åskådarna som uppgår till 10 000 personer. Två målchanser bjuds den underhållningssvältande publiken på. En till vardera laget. Tommy Larsson blir utvisad, men Möller håller sin berömda nolla som så ofta.
Men nu, mina himmelsblå vänner! Vi är där. Dit aldrig något svensk klubblag skulle nå. 30/5 1979. Jag skriver det igen. 30/5 1979. Olympiastadion München. Jag tror jag skriver det igen. 30/5 1979. Jag får än i dag känslomässig elefantiasis när jag tänker på bragden.
På ena planhalvan står de engelska mästarna Nottingham Forest. På den andra planhalvan vårt eget älskade Malmö FF. Ibland tror jag fortfarande att det inte har skett, att det är en dröm. Men jag har minnestallriken hemma på väggen. Jag har läst om matchen i otaliga sammanhang. Jag har träffat folk som var där. Jag har träffat folk som spelade! Det måste ha inträffat. Ett svenskt lag i en Europacupfinal kan naturligtvis inte vara något annat än Malmö FF. Och hade bara inte Krister slutat, hade bara inte Roy skadats, hade bara inte Tapper fått lämna planen tidigt… Då hade det blivit 0-0, förlängning och seger på straffar. Men hade han varit på planen. Ni vet vem. Då hade ingen förlängning behövts. Då skulle Malmö FF för alltid finnas med i The Hall of Fame. Du som nästan aldrig var skadad. Bosse Larsson! Varför just då?
