MFF:are i exil - No 2.1
"Vad har då alla dessa människor gemensamt? Jo, de lever i exil. De har inte Malmö FF under huvudkudden eller sittandes i sitt knä i vardagsrumsoffan. De har inte Malmö FF framför sig vid frukostbordet. Alla är de drabbade av samma förbannelse som jag. Att leva i MFF-exil."
- - - - - - - - - - - - - - -
Himmelrikets uppskattade temaserie MFF:are i exil rullar vidare.
Kanske är också du en MFF:are i exil? Kanske har du lust att skriva en artikel om ditt grymma öde... Skicka isåfall in ditt alster till himmelriket04@yahoo.se. Alla som blir publicerade kan räkna med en grym överraskning i brevlådan. // Red. Möller
- - - - - - - - - - - - - - -
Visst är det så att alla städer – stora som små – har sin själ. För mig är denna själ intimt förknippad med fotboll.
I Rio de Janeiro ligger folk på Copacabana och drömmer om sitt Flamengo eller Botafogo. The Girl from Ipanema har ständigt Vasco da Gamas storhetstider i sitt vackra huvud. På Sockertoppen står turisterna och tittar ut över de besuttnas kvarter där Havelanges klubb Fluminense härskar.
Att staden Buenos Aires luktar majs, hudar och fruntimmers parfym har nationalskalden Taube lärt oss. Dessutom är kajerna lagda med sten från Bohuslän. Och i hamnen seglade det in ett skepp som hissade den gula och den blå samt gav Boca Juniors sin klubbfärg.
Befinner jag mig i den eviga staden en dag då Lazio spelar hemma kan jag, med lite fantasi, med halvslutna ögon och fingrar i öronen nästan tro att jag är i mitt Malmö.
Lite längre norrut i La Bella Italia finns en stad där Il Duce byggde en järnvägsstation. Någonting heter visst La Scala i samma stad. Men i mitt inre är det ränder som är stadens innersta identitet. Röd-svart eller blå-svart. Välj vad ni önskar men så ter sig Milano för mig.
Jag ägnar gärna flera dagar åt att besöka det blodfulla Budapests alla arenor. Att sitta ensam en sommardag på en läktare på Ferencvaros arena och drömma. Att gå utanför den "judiska" klubben MTK:s stadion och nästan se Hidegkuti tillbaks igen. Att i taxi, med en kedjerökande chaufför som håller på våra gamla motståndare Ujpest, ta sig till Josef Boscik-stadion och kanske bli lite beklämd. Svårt att förstå att här spelar en klubb som var bäst i världen en gång för längesen. Nu lyser armodet och de små förhållandena den Honved-sympatiserande betraktaren grymt i ögonen. Budapests fotbollssjäl andas tårögd nostalgi och fåfänga drömmar om nya storhetstider.
Hade jag kommit till Moskva för bara en enda dag i livet hade mitt val varit enkelt. Röda Torget? Nej! Dynamo-stadion. Ja! Befinna mig i den klubbs hjärta som gav mig mitt unga livs första fotbollschock. En liten avstickare till grannen, såväl geografiskt som bakgrundsmässigt, skulle väl hinnas med. Så CSKA får också mitt besök. Det väldiga Moskvas fotbollsjäl är för mig lite grå, lite skrämmande, men oerhört fascinerande.
Den burgna staden Wien lockar med musik, Stefansdomen och Pratern. Men vad är det mot en tvåmilavandring från Stadtmitte till Rapid. På halva vägen ligger Schönbrunn. Där stannar normala människor. Turistbussarna står nästa ovanpå varandra. Jag vandrar trött men beslutsamt förbi för att för en kort stund få sitta på en kneip intill Hanappi-stadion och i Rapidvänners lag dricka den absolut godaste Gösser som någonsin har druckits, försäkrande mina nyfunna fotbollsvänner att det inte är gamla EC-motståndaren IFK Malmö som är min klubb.
Visst är Karlsbron i Praha vacker, men en tripp till Sparta Prags souvenirshop ger mig mer, trots att den icke särskilt spartanska unga damen i shopen var betydligt mer intresserad av sina naglar än att intressera en grå gubbe från Skåne för klubbens utbud.
London – underbara London. Här finns allt. Men var ärlig. Vad är besök på de många fantasiska teatrarna, eller de minst lika fantastiska konserterna, mot att med Underground ta sig runt för att insupa miljön runt alla stadens klassiska arenor. Låt folk köa till Madame Tussaud´s. Jag köar hellre utanför Highbury eller Loftus Road. Londons innersta själ stavas fotboll, fotboll, fotboll…
I Malmö tar vi oss över bron. En bajer på Ströget eller Tivoli. Sitter där vänligt, stilla, lugnt betraktande och uppdelande urinvånarna i min fantasi. Är de Bröndby- eller FCK-fans? Fast tillsammans med sonen till en av medlemmarna i världsklasstrion Swe-Danes önskar jag att den grönvita klubben i grannstaden snart skall ta upp kampen med de två stora igen.
Men Hamburg då? Där finns väl ingen fotbollssjäl? Där har man väl ännu inte hämtat sig från förlusten mot IFK Göteborg i UEFA-cupfinalen? Där är det väl helt andra nöjen som pockar på uppmärksamhet? Men visst hade vi väl, alla som läser detta, hellre gjort ett besök hos HSV än förlustat oss i glädjekvarteren kring Reeperbahn? (Jaså inte det? Hhhmmm. Nåja, ibland måste även en fotbollsnörd få koppla av.)
Så är det i alla världens städer där fotbollen spelas. Ingen sevärdhet, ingen attraktion betyder mer än fotbollens själ.
Vad har då alla dessa människor i alla dessa städer gemensamt? Jo, samma sak som de har gemensamt med hela jordens befolkning som "tvingas" leva utanför Malmö. De lever i exil. De har inte Malmö FF under huvudkudden eller sittandes i sitt knä i vardagsrumsoffan. De har inte Malmö FF framför sig vid frukostbordet. Alla är de drabbade av samma förbannelse som jag. Att leva i MFF-exil. Nåja, jag inser väl att deras hjärtelag i världen betyder lika mycket för dem, eller är det vi MFF:are som är utvalda av fotbollsguden?
Min exil började redan vid fyllda 15. Stockholm först. Sen Kristianstad.
Kristianstad och 21 år. Hela livet ligger där och ropar ut sina frestelser. Ändå är det fotbollen som ockuperar största delen av den lilla hjärnan. Men finns det någon fotbollssjäl i handbollstaden Kristianstad? Visst. Den som inte hittar en fotbollssjäl i Kristianstad eller någon annan småstad gör det heller inte i Madrid eller Manchester.
Vi befinner oss på sextiotalet. Fotbollsfärgen i garnisonsstaden är orange. IFK Kristianstad heter klubben som är ett topplag i dåvarande div. 2. Man spelar en offensiv, attraktiv fotboll. Världen har sakta börjat överge det gamla 2-3-5-systemet, men det har inte IFK Kristianstad. På lokala IP finns ofta ett åskådarantal upp emot 6 000 personer.
Målsiffror skrivs inte sällan till 5-4 eller 4-3. IFK tar sig ett år till kval till allsvenskan, men får ge sig mot Elfsborg, ÖSK och Luleå. Det känns inte helt fel att som Malmö-stadionsurrogat se på fotboll i Kristianstad.
Det finns ytterliggare en klubb i borgarstaden som vill vara med. De har hemskt nog röda tröjor och blå byxor och kallar sig Hvilans Boif. En del derbyn med hyfsad stämning hinns med innan staden blir för liten för två klubbar med elitambitioner. Ingen av klubbarna hänger längre med i konkurrensen. Sammanslagningen blir ett faktum. Fotbollsvännerna i stan splittras i för och emot det hela. Men resultatet av den omaka kopulationen blev Kristianstads FF och så är det än i dag. KFF finns i detta nu i nyskapade div.1. Publiksnittet håller sig kring cirka 500. En del mindre klubbar i kommunen håller sig på behörigt avstånd, även om Åhus HBK och på senare tid VMA försökt sticka upp. Så är alltså den faktiska verkligheten i min nuvarande exilstad.
Men hur förhåller sig då den fotbollsintresserade kristianstadsbon till klubbar med större lyskraft inom nationen?
Under sextiotalet var jag nästan ensam i stan att inneha den rätta färgen. Blev mer känd som han MFF:aren än under mitt rätta namn, vilket jag upplevde smickrande. Kristianstadsbons sympatier då det gällde den svenska elitfotbollen låg oftast hos HIF. En och annan själsfrände kunde man i lyckliga stunder i livet ändå möta på Kong Christian, Sommarlust eller något annat förlustelseställe i stan. Någon "gul" mötte jag aldrig. Jo förresten – det ligger visst någon i sängen bredvid mig. Och det utan kravallstaket emellan. Där har hon legat länge, och förhoppningsvis skall hon göra så lika länge till. Som livet kan bli.
Tiden går och i mitt yrkesliv har jag ständigt kontakt med barn och ungdomar. Fotboll måste jag bara snacka med dessa som jag vill skall formas och uppfostras till den rätta tron. Men nu börjar IFK Göteborg att dominera den svenska fotbollen. Dessutom gör de fantastiskt bra ifrån sig på den internationella arenan. IFK Göteborg blir därför det unga Kristianstads favoritlag. Barn vill alltid identifiera sig med framgång och ger därför ordet medgångsupporter ett ansikte. Och där går jag ensam, stolt och stark som den enda sanna fotbollskulturbäraren i staden Kristianstad, och är nästan beredd att ge upp min mission.
Men vänta! Något börjar hända. Malmö Stadion börjar färgas alltmer himmelsblå. Det börjar höras sånger på den skånska slätten. Det börjar bli en fläkt av den stora fotbollsvärlden i den skånska huvudstaden. Det sprids ett rykte över Linderödsåsen att det har dykt upp en sällsynt talang i Malmö. Han kommer visst från Rosengård och är en personlighet ingen kan vara likgiltig inför. "Om vi skulle åka på match i Malmö" hörs snacket på stan. "Fasen va kul, det här måste vi göra om" hörs snacket efter besöket. Festen innan matchen. Publiken. Zlatan. Malmö FF. Är vi i Sverige? Hör och häpna. Kristianstad börjar blåfärgas, inte bara politiskt. Bussar och tåg till Malmö befolkas mer och mer av MFF-klädda fotbollsvänner. Hur mycket "att älska dig i nöd och lust intill döden skiljer oss åt" det ligger i den kärleken vill jag låta vara osagt. Men där har ni min nuvarande exilsituation i min plats på jorden.
Kan då tio ynkliga mil verkligen räknas som äkta exil? Kanske inte, men… Jag kan inte som ni boende i Malmö en vardag stöta på Mattisson i snabbköpet. Jag kan inte av händelse få bordet intill Yksel på någon lokal en helt vanlig kväll. Jag kan inte skymta Afonso på Hässleholmsgatan eller Spångatan en sömnig morgon en vanlig onsdag i april. Jag kan inte dagligen vistas i kärnan av mitt fotbollslag i världen. Inte heller kan jag av en slump stöta på Olof någonstans mellan Möllan och Triangeln. Jag vaknar inte på morgonen i den stadens vars fotbollssjäl är så vackert himmelsblå och så helt förknippat med vårt Malmö FF. Det är inte mig förunnat att när jag så önskar slinka in på Skolgatan, Bullen eller Bakfickan för att andas in MFF-atmosfären som för alltid är ingrodd i väggarna. Jag kan alltså inte som ni privilgerade boende i staden ständigt ha den fysiska närvaron till staden Malmö och MFF. Njut så länge ni kan. Snart kanske livets nödvändigheter och plikter sätter er i samma situation som den är för mig.
Att leva i MFF-exil.
- - - - -
Längtan till Malmö FF som Evert Taube skulle uttrycka det: "Och det lockar - och det viskar och det hugger - och det drar".
