HoAF # 2 - Dagar då inget fungerade
Möt mannen som aldrig riktigt fick det att stämma, men som ändå framkallade lika mycket jubel som Zlatan.
Att skriva om Mikael Roth kräver att man börjar i annan ända. Det är ofrånkomligt. Så jag börjar i den andra ändan.
Det var en gång i tiden en spelare i Malmö FF som hette Tommy Jönsson. Han var ung och lovande och var ordinarie i laget som 1997 kom trea i allsvenskan. Han spelade den säsongen 25 av 26 allsvenska matcher och gjorde ett mål. På grund av den hårda konkurrensen sågs han främst på vänsterbackplatsen. Han var som min gode vän Mikael ofta säger en coming man; dessutom en egen produkt. När säsongen var slut och guldet nästan hamnade i Skåne var han endast 21 år och alla räknade med att han skulle bli kvar i laget i många år framöver.
Det blev han inte. Han såldes till Halmstad Bollklubb och det finns de som säger att detta kan vara HBK:s bästa affär någonsin, och det är ändå en klubb som är van att lyckas med nyförvärv.
Varför han såldes har jag aldrig fått några bra svar på. Kanske var det Frans Thijssen som inte gillade honom, kanske var det Tommy själv som ville bort. Jag vet inte, jag kommer inte ihåg alla turer så här åtta år senare. Egentligen spelar det idag ingen roll. Det är ju nu inte om Tommy Jönsson detta ska handla, utan om tidigare nämnda Mikael Roth. Men att skriva om Roth och inte nämna Jönsson är lite som att skriva om andra världskriget och inte nämna förintelsen eller berätta hur pannkakor tillagas och hoppa över äggen. Det gör sig inte.
Någon fick i alla fall den fantastiska idén att ta med sig Tommy Jönsson till Örjans Vall och lämna av honom hos HBK och sedan gå femtiotalet meter till IS Halmias klubblokal och ta med sig Mikael Roth hem till Malmö. För att göra hela affären än mer fantastisk så gav man MFF:s nya vänsterback ett femårskontrakt, kanske det längsta i den himmelsblå historien.
Man kan väl lugnt påstå att hallänningarna tjänade mest på den affären. Tommy Jönsson är en av allsvenskans bästa spelare år ut och år in och har hängt så länge på landslagslåset att ASSA ABLOY tänker använda honom i en framtida reklamkampanj. Mikael Roth stannade de fem åren i MFF och flyttade sen till IFK Norrköping, saknad av få men ihågkommen av en hel del. Inte så att han idag är en misslyckad spelare, tvärtom räknas han till en av Norrköpings viktigaste spelare. Men vi talar om ett mittenlag i superettan, med all respekt, och inte om ett topplag i allsvenskan, som HBK allt som oftast är. Och att nämna Roth och landslaget i samma mening kan jag vara en av de första som härmed gör.
Jag minns inte första gången jag såg honom, herr Roth, i MFF. Det bör ha varit i Göteborg i maj 1998, antingen mot Örgryte eller mot Frölunda. Men på den tiden: vem brydde sig om en vänsterback, därtill ny, när vi i laget hade Yksel och Daniel på väg att bli proffs (det visste alla), Kindvall och inte minst Fedel som alltid såg till att vi supportrar inte kunde slappna av en minut på grund av dribblingar i straffområdet, slagsmål med egna spelare eller för mycket tvål i handskarna då och då. Roth märkte jag inte.
Det tog ett tag, men sen började det som en viskning för att bli en sanning: motståndarna gillade att anfalla på sin högerkant och ofta kom målen till efter inlägg från högerspringaren. Och där hade vi i MFF Roth. Det är precis som när jag spelar Hattrick. Jag letar upp min motståndares svaga backsida och sätter min bästa anfallare på honom. Och precis som i Hattrick fungerade det i verkliga livet. Åtminstone är det så myten säger. Och som jag minns det.
Många var vi som drog en lättnadens suck när hans kontrakt gick ut. Han var helt enkelt inte tillräckligt bra för ett lag med ambitioner att slåss om allsvenskt guld och Europa-spel. Han var ett svagt kort. Fast samtidigt, ni kanske kommer ihåg: hans inställning på planen, hans kompromisslösa spelstil. Man kan skratta åt hans bristande förmåga, men herregud vad den mannen slet för oss. Han häcklades från ståplats och gav igen på motståndarna. Aldrig att han yttrade ett ont ord om Malmö FF eller oss supportrar (inte högt i alla fall). Trots att han inte ens var ifrån Skåne verkade han uppfylld av det där utrotningshotade ordet som börjar med klubb och slutar med känsla.
Visst, det gick att skratta åt honom, men till slut blev det nog en självuppfyllande profetia. Vi vill alltid ha någon som vi kan hacka på när det går dåligt för laget. I Mikael Roth hittade vi den perfekta kycklingen. Vi var, vill jag påstå, väldigt orättvisa mot honom. Han förtjänade inte det. I ishockeysammanhang, denna vulgosport, säger man att om man har en dag då inget fungerar på isen så kan man i alla fall kämpa. Detta stämmer så väl in på Mikael Roth. Det kändes som om hans sejour i MFF uteslutande bestod av dagar då inte mycket fungerade, men han kämpade alltid. Han gav aldrig upp.
MFF-AIK 2001-04-07: 2-0. Zlatan gjorde 2 mål och hyllades rättmätigt som planens gigant. Men Roth utmärkte sig i den matchen genom att bryskt fälla den nyligen inbytte Mattias Thylander, till vår stora förtjusning. Jag vill påstå att efter Zlatans bägge mål var detta då matchens största jubel utbröt.
Ett år senare hade Jimmy Tamandi gått samma väg, från Malmö FF till AIK. Roth höll sig sin vana trogen framme. Han kapade Tamandi brutalt, blev oerhört välförtjänt varnad och efteråt kläckte han ur sig de nu klassiska orden: ”Man lämnar inte MFF ostraffat.”
Kan man annat än tycka om en sådan man?
Malmö FF som lag hade säkert varit bättre om inte någon klåpare fått idén att byta Tommy Jönsson mot Mikael Roth. Och jag är säker på att Tommy hade varit högt älskad av oss supportrar. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att hos Mikael Roth fanns det vissa ingredienser som inte är så ofta förekommande i dagens fotboll. På gott och på ont. För hur man än väljer att se på saken: Mikael Roth, respekt!
- - - - -
Fakta
Född: 8/7-76, i Halmstad
Moderklubb: Slättåkra IF
Säsonger i Malmö FF: 5 (1998-2002)
Antal matcher i MFF (varav allsvenskan): 166 (76)
Antal mål (varav allsvenskan): 2 (0)
