Krönika: Livet som rövit
Att vara Degerforssupporter är minst sagt omtumlande. Det är svårt för en utomstående att förklara, men man går liksom runt och bär på en känsla av extrem kärlek och stolthet - kombinerat med ångest och förtvilan!
För hur många gånger har man inte stått på de skeva plankorna på Vallas ståplatsläktare och jämrat sig? Jämrat sig över domslut, sumpade chanser, bortslagna passingar. Jämrat sig över vetskapen om att förr eller senare får vi ett mål i röven, förr eller senare skiter sig allt!
I derbyt mot ÖSK kom pricken över i:et. För TREDJE matchen i följd gör ÖSK ett matchavgörande mål på ÖVERTID! Ångest? Jag känner faktiskt ingen sådan, trots att ÖSK klätt av oss, pissat på oss och avslutat det hela med att daska kuken i ansiktet på oss! Jag har accepterat mitt öde, att hålla på ett lag som släpper in mål på övertid i stället för att göra dom. Som skjuter stolpe ut i stället för stolpe in. Som tappar talanger i stället för att värva dom. Ja ni förstår kanske?
Ni förstår kanske? Att hålla på Degerfors innebär på något vis alltid går runt med vetskapen om att man knappast håller på en vinnarförening, och att framtiden allt som oftast är pina!
Men mitt i allt detta helvete man får genomlida som rövit, finns en bottenlös jävla stolthet, en himmelsk kärlek och en evig tacksamhet över att just JAG fick bli supporter till den mest underbara föreningen på jorden! Det är viktigt att ingen av oss degerforsare glömmer, att egentligen är vi bäst i världen. Allt går bara åt helvete i allafall...
ÖSK då? Vår "storebror" och ärkerival. Kan bara säga grattis. Ert lag har rest sig, efter att hela fotbollsverige förnedrat er. Det ska ni vara stolta över. Lycka till i fortsättningen. Hoppas att nästa derbymatch på Valla spelas i allsvenskan. Där hör vi hemma båda två!
