Världens bästa kamrater!

Har man någonsin deltagit i Gothia Cup, vet man hur stort det är och man kan bara föreställa sig hur stort det måste kännas att vinna hela skiten. Det gjorde Blåvitts 16-åringar idag, efter en dramatisk final med 1-0.

Jag har följt laget hela veckan och jag kan inte påstå att jag är förvånad över att det slutade som det gjorde. Efter första matchen skrev jag en lyrisk krönika om detta lirarlag. Då spelade man en sorts gåfotboll mot uselt motstånd enligt systemet "tre gubbar pass", det vill säga dribbla tre man och passa vidare först därefter. Men laget har växt hela veckan och visat andra och nya kvaliteter ju bättre motstånd man stött på. Mot brassarna Inteclubes uppvisade man en fantastisk defensiv med näst intill fanatisk press på bollhållaren, samtidigt som man vände spelet blixtsnabbt och hyperfarligt.

Finalen började minst sagt en aning trevande från Blåvitt håll. Nervositet var nog en bidragande faktor till att man de första 10 minuterna näst intill saknade ett eget spel fullständigt. Bergsjön var större och fysiskt starkare än våra småänglar vilket inte minst visade sig centralt i banan och var även mycket tekniskt skickliga. Då visade sig den sista och ack så viktiga indigridiensen som krävs för att nå en sådan här framgång. Vilja, jävlar anamma och självuppoffring. Kalla det vad man vill, men ibland är just sådant mycket vackrare än vilken Hasse-dragning som helst.

Blåvitt knöt nävarna och slet som djur ute på planen. Man tog över mittfältet totalt och började vinna andrabollarna och kunde flytta fram spelet mer och mer. Och ju längre matchen led bevisade Blåvitt att man är det bästa laget i den här turneringen i denna klassen. Detta var en kämpaseger och just därför kändes det väldigt logiskt och rättvist att det var den störste lille krigaren som fick göra segermålet. Fernando Echenique. Trots att han förmodligen väger minst 10 kilo mindre än övriga mittfältare på planen var den han som tog tag i taktpinnen på mitten. Vann de flesta närkamperna och tog alltid rätt beslut när han hade bollen. Dessutom låg han bakom Blåvitts två bästa målchanser förutom målet(en nick i ribban och ett skott i stolpen) . Även dom efter fasta situationer.

Målet var en frispark mitt på offensiv planhalva som Fernando med sin känsliga vänsterfot smekte in perfekt mot bortre krysset där minst 8 spelare gick upp i höjdduellen inklusive Bergsjöns målvakt. Målvakten kom lite fel i situationen och styrde in bollen i eget mål. Vilt jubel utbröt i de blåvita leden. Resten av matchen var en nervös väntan på slutsignalen, åtminstone för oss på läktaren. Men målvakten och lagkaptenen Kristoffer Solberg utstrålade en väldig säkerhet tillsammans med hans aggressiva backlinje, inte minst de båda mittbackarna. Och längst där framme gör Sorie Samura sin bästa match för turneringen. Han jobbade kopiöst både med och utan boll, störde uppspel och framför allt kunde han hålla i bollen de där extra sekunderna så att resten av laget kunde hämta andan och flytta upp positionerna.

Hur stort värde har då denna segern? Det är ju alltid svårt att bedöma vad för sorts motstånd man haft. Inte minst de utländska lagen. Men nationellt är det i vilket fall som helst en stor skalp. Man visar sig klart bättre än sina motståndare både i semifinalen och finalen. Två lag som leder varsin pojkallsvenskanserie komfortabelt. Genom hela turneringen har man släppt in tre mål varav ett självmål och ett annat efter en ganska grov målvaktstavla i en ofarlig situation. Så rubrikens formulering är nog inte helt osann ändå. Lillänglarna är värda all respekt. De har ju tamejtusan vunnit världens största fotbollsturnering för ungdomar.

Vilka spelare förtjänar då ett extra omnämnande sett över hela veckan?

Andrès Vasquez givetvis, även om han inte dominerat lika kraftigt från sin vänsterytterposition. Om denna placering beror på att han skall skolas och specialiseras just i den positionen, eller om det har att göra med skador vet jag inte. I vilket fall som helst är jag övertygad om att han kommer bli en allsvensk klasspelare vad det lider, bara han själv är villig att göra det som krävs för att nå dit.

Per Olofsson håller jag nog ändå som turneringens bäste blåvite. Denna högerytter har genom hela turneringen presterat på en jämn och hög nivå och svarat för många viktiga mål. 4 mål under kvart och semifinalspelet talar sitt tydliga språk.

Men framför allt skall i vanlig, blåvit ordning kollektivet framhävas. Det är ingen floskel den här gången utan jag tror att man vinner Gothia tack vare sin jämnhet och förmåga jobba ihop. Så grattis Blåvitt! Ni var bäst.

"..och den ljusnande framtid är vår"

Petter Lundgren2003-07-19 19:15:00

Fler artiklar om IFK Göteborg

Styrelsen för IFK Göteborg spelar ett högt spel