Gästkrönika: Om Blomqvist-affären
"Han hade ju ingen KLUBBKÄNSLA"
IFK Göteborgs supportrar gick i taket. Varenda gästbok med någon slags blåvit anknytning svämmade över av inlägg som underförstått reste krav på spelarens hängning; helst på offentlig plats. Han hade ju ingen KLUBBKÄNSLA.
Varför?
Jesper Blomqvist valde Djurgården i stället för den klubb han tidigare spelade för.
För sju (7) år sedan.
Det har alltså hänt igen. En spelare har offentligt hängts ut som Svikare och tilldelats de oerhört nyanserade epiteten "hora" och "Judas".
Spelare byter klubb. Ibland för att bli proffs, ibland för att trappa ner och, hemska tanke, ibland går de faktiskt till en konkurrerande klubb. I sistnämnda fall samlas supportrarna i den lämnade klubben till inofficiellt rådslag, på nätets gästböcker, på stampuben eller hemma i TV-soffan. Domen blir allt som oftast den samma; spelaren har Svikit.
För en Svikare finns ingen återvändo. Resten av karriären kommer han att få höra tillmälen liknande de som nämnts tidigare. Vem i Solna förknippar inte namnet Jesper Jansson med Judas? Trots att det var åtta år sedan han lämnade AIK för en kortare sejour (ett år) i Djurgården.
Nu har turen kommit till Jesper Blomqvist. 1992 lämnade han tryggheten i Umeå för att söka lyckan i dåtidens svenska superlag, IFK Göteborg. Efter några mycket lyckade år i rikets andra stad var det 1996 dags för nya äventyr, då Jesper köptes av AC Milan.
Sedan dess har Jeppe varit runt i en drös klubbar, ständigt med stora skadeproblem hängande efter sig. Till slut tröttnade han och bestämde sig för att göra en nystart i Allsvenskan.
Huvudalternativen var då två: fjolårets kvallag och dåvarande serietian IFK, eller mästarna och serieledarna Djurgården. Jesper valde Djurgården. Han borde inte klandras för det.
IFK Göteborg av i dag har ingenting som gör laget till en storklubb. Man har i tur och ordning inte
- Ekonomin. De enorma summor man en gång disponerade har upplösts i intet, huvudsakligen på grund av dåliga och dyra spelaraffärer. Att man förra året lade en miljon kronor på Marino Rahmberg säger det mesta. Klubben har inte råd med de investeringar som krävs för att återta förlorad mark.
- Truppen. En drös kompetenta allsvenska spelare som gör sitt jobb räcker inte. Man saknar den spetskompetens som finns i topplagen.
- Publiken. Upphaussade derbyn mot Öis kan inte dölja de skrala publiksiffrorna i övrigt. Ett snitt på dryga 6.000 i vanliga fall är knappast ett lockbete i värvningsprocessen. Lägg därtill accelererande huliganproblem.
- Visionerna. Detta är kanske den viktigaste aspekten. Föreningen IFK Göteborg lever på drömmar om det som varit istället för på visioner om framtiden. Kanske behövs en personalmässig förändring liknande den Djurgården genomgick 1999-2000 för att få liv i en avsomnad kropp. Just nu sover den i alla fall tungt.
Under dessa förutsättningar är det vansinne att kräva att en spelare av Blomqvists kaliber ska välja IFK, speciellt med en så diffus motivering som "klubbkänsla". Att Jesper ens övervägde en flytt till Göteborg borde supportrarna ta som ett stort tecken på lojalitet.
Champions League eller nedflyttningsstrid? Visioner för framtiden eller drömmar om det förflutna? Håkan Mild eller Kim Källström?
Jag tror att supportrarna till IFK Göteborg innerst inne vet vad de själva skulle välja om de var i Jesper Blomqvists situation.
Även om de inte för allt i världen vill erkänna det.