Krönika: Tyngsta stunden i mitt idrottsliv
En fotbollsmatch i juni är inte längre den vanliga fotbollsmatch den skulle vara. Det kunde ha varit den perfekta avslutningen på vårsäsongen för lagen som skulle spela. Om det inte varit för det oerhörda, ofattbara som inträffat några veckor tidigare.
Det är måndag kväll i april. Matchen mellan Tungelsta IF och Ösmo GIF har slutat med seger för Tungelsta med 1-0. Som domare i St Erikscupen ser man en massa talang och ibland, när man ser att talang och inställning går hand i hand, så händer det att jag berömmer en spelare. Så var fallet just denna kväll. I Tungelsta spelade en back som gjorde allt rätt, precis allt. Och hon hade en sådan utstrålning, en visad glädje över att få spela fotboll. Det är inte ofta jag lyfter fram spelare på det viset, men just denna kväll så valde jag att göra det. Flickan tog ödmjukt emot berömmet och alla som såg matchen instämde i mitt omdöme. Omdömet bestod i att jag ansåg att flickan gick en ljus framtid till mötes både som fotbollsspelare och människa….
Det är söndag eftermiddag i juni. Matcherna har flyttats från Tungelsta Skola till Tungelsta IP. Fint väder och spel på naturgräs. Det kunde ha varit den perfekta avslutningen på vårsäsongen för lagen som skulle spela. Om det inte varit för det oerhörda, ofattbara som inträffat några veckor tidigare. Sällan har mitt omdöme haft så fel. Den stackars flicka som levde för fotboll, innebandy, kompisar och föreningsliv hade några veckor tidigare brutalt dödats.
Matchen i juni, mot Västerhaninge IF, var den första för respektive lag efter dådet. Flickan spelade fotboll i Tungelsta, men innebandy med flera av tjejerna i Västerhaninge. Därför ville man ha en tyst minut innan match. Tungelstas maskot hade prytts med ett halsband som flickan glömt. Ett ”kompishalsband” med bästa kompisens initialer. Jag var förberedd på den tyngsta stunden i mitt idrottsliv. Att stå i mitten av sörjande flickor, framför en stor publik bestående av spelarnas föräldrar, syskon, ledare och flickans far. Trots att jag förberett mig noggrant och kontaktat båda lagens ledare innan match så kom stunden som ett slag i ansiktet. Tror faktiskt att flickorna klarade det betydligt bättre än jag.
Efter matchen så var det ett kortare uppehåll innan nästa match. Den spelades mellan Tungelsta och Spårvägens P13-lag. Även här hölls en tyst minut och det var egentligen då chocken fullbordades. Tungelstas lagkapten var flickans pojkvän och att se honom under den tysta minuten och de efterföljande minuterna var det värsta jag upplevt i mitt 45-åriga liv…
Ändå kändes det skönt att ha genomlevt detta. Att se den spirande optimismen i de ungas ögon visar på vilken betydelse samvaron i föreningslivet kan ha. Det är utan tvekan så att det är lättare att bearbeta händelser i grupp än enskilt. Flickan kommer att finnas med i deras sinne livet ut, men trots all tragik så finns det hopp om en ljusare framtid… För egen del är sorgen stor. Den största sorg jag någonsin upplevt. Varför får sånt här hända??
Livet går nu sakta vidare och laget ska ta sig till en turnering i sommar, mina tankar följer med laget i sin strävan att genom att fortsätta sitt idrottande hedra flickan och hennes entusiasm för idrotten.
Det är tisdag kväll i juni. Två dagar efter matcherna i Tungelsta styr bilens färd mot nya dömningar. Denna kväll är det Ältas P14 som ska möta Brommapojkarna lag 10. Brommapojkarnas lag är två år yngre, men som vanligt mycket mycket duktigt. De vinner matchen med 7-1. Ändå kommer en förälder fram och klagar på ETT domslut… Tänk vad man som förälder kan fokusera på det lilla, obetydliga när det finns så mycket stort att tänka på…
