Krönika: Djurgår'n i VM, facit
Vi lämnade ett Sverige i moln och regn och kom till ett Tyskland badande i sol. Två veckor senare var förutsättningarna omvända och vi lämnade ett regnigt och molnigt Tyskland och anlände till ett soligt Sverige. För att få sommar gäller det att vara där solen är. Men nog om väderleken nu. Och för er som läser denna krönika mer för dess fotbollsmässiga förtjänster än dess meterologiska kommer lugnande besked. Nedan kommer det inte stå en rad om vädret.
Det ska istället handla om den prognos (förlåt) som jag gjorde innan VM. Den som kallades Djurgår’n i VM. Jag skrev där om hur jag trodde att VM skulle te sig för våra egna bekantingar Isaksson, Shaaban, Stenman, Källström, Jonson och Elmander. Låt oss börja med det mest spektakulära som hände.
Detta var turneringen som verkligen bevisade det som en hel värld (utom GIH) länge vetat, Källström ÄR bättre än Svensson. Detta var turneringen där Källström äntligen fick chansen, och han tog den. Han tog den inte genom att spela bländande fotboll, för att vara ärlig har vi sett Kim göra klart bättre matcher än de han gjorde i VM. Men han tog den genom att visa sig vara en större spelare, ledare och människa än Anders Svensson. Jag skrev innan VM att det vore riskfritt att spela Kim mot Trinidad och Tobago eftersom att Svensson inte var typen som surade igen efter en petning. Där hade jag fel. Killen blir petad i en match och tappar genast fattningen. Plötsligt var pressen för hård PÅ honom och Pressen för hård MOT honom. Antagligen grät han sig själv ut ur landslaget på så sätt. Att Kim varit förbisedd under många, många år har dock aldrig påverkat hans humör och det tror jag är en viktig egenskap hos landslagets nästa lagkapten (?).
Vidare förutspådde jag att Rami skulle vara en utmärkt inhoppare om något skulle hända Isaksson. Det gjorde det och det var han. Rami fick spela i VM, visserligen mot det kanske allra trubbigaste anfallet i hela VM (mig veterligen VM:s enda mållösa lag), men han höll nollan och han spelade med just det lugn och den pondus han brukar. Skönt att ha en så säker back-up, nu siktar han på EM om två år och jag hoppas att han får vara frisk och att han kan ta sig med i truppen då också. Tretti är ingen ålder!
Isaksson skadade sig lagom till premiären och fick stå över den matchen, mot Paraguay och England kunde man ana en viss osäkerhet och röster började till och med höjas om att peta Andreas och spela Rami igen. Lagerbäck fattade dock rätt beslut och lät Renneskeepern stå mot Tyskland. Då klev han fram och gjorde en stormatch, sin bästa i VM. När det som bäst skulle ha behövts. Nu blev det ändå inget avancemang, det satte gnagarmittbackar och galna domare stopp för.
Djurgår’ns målvakter skötte sig dock utmärkt. Rami höll sig lugn och stabil inför en så nervös uppgift som en premiärmatch och Isaksson presterade sin bästa fotboll när det gällde som mest. Detta tror jag säger något om dessa målvakters psyken.
Vad gäller Elmander och Jonson tycker jag att de fick ungefär det utrymme man misstänkt innan. Jonson blev vad Alexandersson tidigare varit och fick agera städgumma och gardering åt Chippen. Mot svagare motstånd var Chippen förstavalet, mot England och Tyskland Jonson. Ett dilemma som kunde undvikas enligt mig. Chippen är teknisk, Jonson är kraftfull, lojal och löpstark men Elmander är allt detta och lite till. Att Elmander var en av få som vågade spela ut när han kom in tror jag räddade mycket av matchen mot Paraguay, och hans samarbete med Henke vid hörnflaggan var både beslutsamt och rutinerat. Elmander kom in och vågade. Det tror jag säger mycket om hans psyke. Om Jonsons psyke lärde vi oss inte så mycket av VM, mer än att han är en viljestark jävel, knuffen mot Tyskland var mer förtjänt av ett rött kort än ”skottet” mot Bajen.
Stenman slutligen spelade inte det minsta under VM och det var också väntat. Han kom med som reserv och han agerade reserv. Men Fredrik stod ändå för min starkaste upplevelse under VM. När han efter Tysklandsmatchen filmades skällandes ut Erik Edman imponerade han på mig. Att inte komma som nykomling och sitta tyst i ett hörn och se och lära utan verkligen ha stake att ta tag i saker och stå ut och märkas tror jag säger mycket om Stenmans psyke.
Det säger också mycket om den typ av spelare och människor Djurgår’n fostrat. Spelare som aldrig är nöjda. Människor som inte är rädda att ta ansvar. Denna kaxighet och detta mod var vad som utmärkte föreningen för ett par år sen. Men det är som man brukar säga en annan historia.
VM blev, både vad gäller ”våra” spelares deltagande och rent allmänt, precis vad man förväntat sig och det ebbar nu ut så smått. Om två år är det EM då spelar Stenman och Elmander från start och Kim leder genom exempel. Och vi, vi ses väl där?
***
För övrigt anser jag att det inte är någon skam i att byta efter sextio minuter
