Ett sommarinterlude
Med Himmelrikets Carlo från Lombia IP i Kiruna till Furehov i Åhus.
I.
Det är pingstafton VM-året 2006. Allsvenskans lakun är nästan outhärdligt lång. Jag vandrar tillsammans med en tålmodig kvinna i en stad som andas stillhet och frid. Temperaturen är långt ifrån passionsframkallande, snarare påminnande om en skånsk vinterdag.
Den i landet nordligaste fjällkedjan bildar en storslagen kuliss i väster. Den väldiga gruvan följer blicken vart man går. Kan det finnas någon fotbollssjäl i denna miljö? Jag befinner mig i vår nordligaste storkommun, i det exotiska Kiruna. Det är förmiddag. Allt är stängt. Jag är törstig. Tanken går till Bellmans mästerverk Ack du min moder. Var finns det något att dricka? När öppnar sig stadens livgivande lokaler för en sentida Mowitz? Så ser jag som en hägring O’Learys sportbar. Öppet från 11.00 på sön- och helgdagar.
Inne i Bacci tempel iklädd min jacka med MFF-emblem, sittandes med en öl som färdats ända från Tjeckien, framför mig. Ser en man intensivt stirra på det vackraste klubbmärket i fotbollsvärlden. "Malmö FF… Malmö FF…", stönar han fram på genuin norrländska. Han berättar med berättigad stolthet om att han minsann spelat en ungdomsmatch på Malmö Stadion.
Han är nu involverad i den klubb som efter en sammanslagning mellan fyra klubbar i dag heter Kiruna FF och spelar i div. 1 Norra. Just i dag spelar Kiruna FF hemma mot Visby/Gute och jag skall gå på match i denna för mig totalt främmande fotbollsmiljö. Min nyfunna vän blir euforisk över att en MFF:are skall besöka sitt hjärtas fotbollslags hemmaarena och lovar att jag och hustrun skall komma gratis in på matchen. Jag känner mig nästan generad och undrar hur mycket löftet är värt. Efter lunch blir det promenad till Lombia IP.
Framme vid entrén väntar välkomstkommittén mycket riktigt. "Malmö FF går gratis in", hörs en röst säga. Folk tittar som vore jag en kändis. Märker hur de tänker "är det en gammal storspelare i MFF, eller någon som skall värva nån av våra spelare?"
Jag ler, jag bugar, jag tackar och känner mig mer välkommen än jag någonsin gjort på någon arena på vår jord. Innanför grindarna presenteras jag för ordföranden i klubben som står där och säljer program och lotter och jag ser för mitt inre Bengt Madsén i motsvarande roll på Malmö Stadion.
Vi pratar fotboll. Berättar om stämningen inför match i staden Malmö i våra dagar. Önskar oss att Kiruna FF någon gång skall lottas mot MFF i Svenska cupen. Det nämns en före detta Kirunaspelare med efternamnet Stridsberg som provspelat eller var tänkt att få provspela för MFF (någon Himmelrikare som minns). Jag önskar klubben lycka till i deras fåfänga försök att hänga kvar i ettan. Vet att om det hade funnits VIP-loger på Lombia så hade hedersplatsen varit min. Allt detta för att jag med min klädsel representerar en klubb som är mycket stor för de fotbollsälskande här uppe där det egentligen inte skulle kunna gå att spela fotboll.
Bänkad på läktaren tillsammans med 200 personer sitter jag och försöker hålla värmen med en mugg av det där kaffet vi sydsvenskar har så märkligt svårt för att gilla. Framför mig syns fjällvärlden. Sidan om mig sitter en tjej med en papegoja på sin axel! I Kiruna! Vilken exotisk fotbollsmiljö! Läser i matchprogrammet att klubben har en spelare från Trinidad, med det välklingande fotbollsnamnet Henry, och undrar över hur i hela friden han har hamnat här. En medelålders man tillbringar hela matchen med att stående ge goda råd till spelarna med malmklingande tordönsstämma. Dessa entusiaster finns överallt, i alla fotbollsmiljöer.
Gräset – klubbens stolthet – är tredje generationens konstgräs som ligger där som en skarp kontrast till den övriga omramningen. Kiruna FF är vekt och anledningen till deras prekära tabelläge kommer snabbt i dagern. Trots det så kvitterar laget till 3-3 i sista tilläggsminuten, och jag och hustrun syns applåderande detta på bild i Norrbottenskuriren dagen efter. Så lätt är det att få sympatier för en klubb. Detta trots att jag höll på att frysa ihjäl på Lombia IP någonstans i Lappland, denna den kallaste men kanske mest minnesrika pingstafton i mitt liv. Jag kommer för alltid att följa Kiruna FF:s vidare öden i fotbolls-Sverige och har förhoppningsvis värvat lite fler sympatisörer för vårt MFF.
II.
Några veckor av livet har förflutit. Jag är tillbaks i Skåne och sommarvärmen. Sverige är utslaget ur VM, men Malmö FF har börjat förbereda sig för den fotbollsvardag som trots allt är det som betyder mest för alla MFF:are. Och nu kommer laget hem till mig – ja, nästan i alla fall.
Träningsmatchen mot OB spelas på Furehov – så långt ifrån Lombia IP, så totalt divergerande miljöer. Jag kommer med en kompis dit och finner den idylliska idrottsplatsen ganska blåfärgad och ganska välbesatt trots att fotbollsvirtuoserna från Brasilien visar upp sig i televisionen. Det är något speciellt med den här sortens matcher på lokala små arenor. Vandrar omkring och stöter på kända ansikte och bekanta personer. MFF-kändisar, Himmelriketkändisar och spelare krymper MFF-världen och gör den nästan familjär.
Blir lite beklämd över att MFF spelar i det rödvitrandiga stället. Varför? Visa istället upp vår äkta, vackra himmelsblå färg, för ålafiskarna och sommargästerna.
Tycker synd om en pojke som av någon/några vuxna "lurats" att försöka sjunga nationalsångerna. Barn skall sjunga Ich liebe dich Zlatan Ibrahimovic och inte något som kräver en helt annat mognad. Undrar också över varför Det er et yndigt land och Du gamla du fria måste framföras före en träningsmatch mellan OB och MFF i Åhus?
Matchen hoppar vi över, men erkänner att jag tänkte onda tankar efter 0-4. Till och med var jag rädd för att någon skadeglad bekant skulle upptäcka mig där jag stod vackert iklädd min MFF-classic. Men jag insåg snabbt min dumhet och vände mig stolt till allmänhetens beskådande väl medveten om att en MFF:are alltid kommer tillbaka.
Ser en del spelare komma gående och förundras över hur stor Göken är. Tänk om han hade varit av samma storlek som spelare. Försöker idiotiskt att se in i Litmanens ögon för att kunna konstatera skadeläget. Är benägen att våga be Hasse Borg om större försiktighet i närheten av Litmanen i fortsättningen. Lämnar arenan med delade känslor. Oroad över laget, men glad över MFF-gemenskapen.
III.
Så kan en del av sommaren tillbringas i väntan på den allsvenska starten.
De ligger där i tusentals, från Lombia IP i norr till Furehov nästan så långt i söder vi kommer. De ligger i skogar, intill fjäll, vid sjöar, vid havsband eller ängar. De andas fotbollskultur. De skänker glädje och spänning åt medborgarna. De är idyller som framhäver fotbollens innersta idé. Visst måste det till moderna stora arenor, men glöm aldrig våra små idrottsplatser i hela vårt land som blir så glada och stolta om Malmö FF kommer. Eller, som jag, en helt vanlig supporter i de rätta kläderna.