Jonatan Johansson & gospel
Himmelrikets Tony Ernst har varit på träning. Och snackat med Jonatan Johansson. Och valt sin religion.
Jag är den förste som hälsar Jonathan Johansson välkommen till hans nya klubb. Jag står vid ingången till omklädningsrummet och samtalar med Sven och Hasse Mattisson – i full fart på sin motionscykel – när Hasse Borgs bil bromsar in. Jonathan har knappt hunnit ur förrän Svens kamera knäpper till och förrän jag blir till mig av glädje. Han säger tack och flashar ett leende. Det har gått fyrtio minuter av fredagens träning och Jonathan ska snabbt in för att byta om för att kunna vara med, fastän han nästan precis har landat från London.
Han fyller 31 om en månad, men ser ut som en skolepåg. I Finland kallar de honom Tintin, men det har tydligen att göra med hans pappas vurm för den belgiske journalisten med den märkliga förmågan att alltid hamna i vådliga äventyr.
Det är strålande sol, subtropisk värme och inget bättre alternativ på denna jord gives än att se Malmö FF träna. Jag är knappast ensam om denna tanke; drygt hundratalet är här för att kolla in alla nyförvärv.
Nyförvärven, ja. Om man var kritisk ifjol så är man desto mer välvilligt inställd till värvningsarbetet i år. Vi har förlorat en spelare under sommaruppehållet och fått fyra nya. Samt gått plus drygt tio till femton miljoner. Det är inte utan att man längtar efter den allsvenska omstarten. Jo, jag vet: vi ska få ihop ett lag av den här sublima truppen också. Det är Åkebys huvudbry. För trots alla goda föresatser så kan det fortfarande bli som när Kaliforniens terapeuter skulle samlas under ett och samma paraply för att folk lättare skulle kunna hitta dem: www.therapistfinder.com
Mycket passningsövningar, snabbt tempo och bollkontroll i dagens träning. Åkeby är inte riktigt så aktiv som tidigare. Det behövs inte. Spelarna sköter det själv. Det är raka rör och öppna spjäll. Under tvåmålsspelet smäller det ideligen: det känns som riktiga matchsituationer.
Alla är närvarande. Alla. Johan Guiomar Nilsson – hårt tejpad runt knäet – och Labinot kör rehab på planen bredvid med Greger och Dahan. Där springer Jari också, men han har sitt eget program. När han tar en paus är jag tvungen att gå fram och fråga honom: ”Spelar du?”. Han svarar: ”Inte imorgon, men nästa lördag”. Det låter bra. Det låter godamn motherfuckin’ bra.
Skoog är med i de första momenten, men går sedan och ställer sig bredvid. Hur exakt står det till med honom? Jag får inget tillfälle att fråga honom, men enligt Mattisson är han kraftigt på gång. Mattisson berättar också om sin egen skada. ”Vaden, igen. Men den här gången har det tagit snart fyra veckor mot normala två tre”. Man har i alla fall bestämt att han inte ska springa förrän på tisdag. Fram till dess bara cykling. Vidare berättar han att Melvyn är glad för MFF Support-flaggan han köpte i Åhus, att Labinot är ”stark som en oxe” och att det inte är nån fara med alla nyförvärv, det sporrar snarare än skrämmer. Mattissons kontrakt går ut vid årsslutet; men ska vi gissa på att han springer där igen nästa vår, på högerbacken eller som defensiv mittfältare eller var det nu behövs en malmöitisk urkraft som aldrig gnäller, bara jobbar hårt för laget.
Yksel och Bech har nu bägge anammat lägerfångelooken; de är skroddade hela vägen in till skallen. Om det är snyggt? Det får någon annan avgöra. Vad som är irriterande – och det här har jag påpekat förut – är att det görs utan att man får reda på det i förväg. Man kommer till träningen och hamnar i chocktillstånd… Vem är det där? En ny spelare? Jag har inte sett honom förut! Min idé: kan inte hemsidan publicera fortlöpande status på samtliga spelares frisyrer? Skulle det vara för mycket begärt?
Jag funderar på att köpa en finsk, en brasiliansk och en skånsk flagga, klippa sönder dem i tredjedelar och sedan sätta samman dem.
Det är riktigt skönt att se Jon-Inge på plan igen. Bara man ser honom så tänker man på straffreturen den där oktobereftermiddagen 2004. Gåshud!
Jag ser Daniel Sliper stå och hänga vid staketet. Ska inte han vara norröver? Jag går fram och frågar. Han svarar lite lätt skrämt, som om han blivit påkommen, att han bara är nere för att hämta lite grejer. Jag undrar hur det går för honom i Falkenberg. Han har bara hunnit träna än så länge, men tycker att det känns bra. Han ser det inte som ett nerköp. Han ska satsa, spela sig till en fast plats i superettan och sedan återvända till MFF i vinter. ”Vi ses nästa säsong”, avslutningshälsar han. Gott gry där.
Junior har star quality över sig. Exklusiv frisyr, an aura av attityd, gott om guld runt hals och handleder. Men jag tycker att han är mer R&B än hiphop. Han ser för snäll och godhjärtad ut för att vara rappslusk. Jag placerar honom nog i någon av de där banden som dök upp för några år sedan, som var soul fast med hiphopvibe; Jagged Edge, Dru Hill, 112. Ni fattar. Han kommer att sjunga brallorna av männen och charma blusarna av kvinnorna. Men så byter ni ut sången mot fotbollen och männen mot motståndarförsvaren och kvinnorna mot oss MFF-fans. Så blir det ju genast en lättförståelig metaforkedja.
Jag haffar honom efter träningen för att boka tid för en intervju för MFF Supports medlemstidning. Han pratar bra engelska och är hur vänlig som helst. Jag frågar honom om matchen imorgon. Han tycker att det ska bli kul att spela men säger också med ett brett leende att han ”längtar efter att ligan ska starta!”. Jag undrar vad han tycker om Malmö FF så här långt. ”Mycket professionellt”, säger han utan att tveka. Sedan ska han in och duscha. Och tydligen fixa en massa saker. ”Jag har hur många grejer som helst att ta tag i”, suckar han och skrattar.
Under tvåmålsspelet görs det ett mål. Ett enda. Det är Jonathan som öser upp den i nättaket, via ribban. Applåder. Hasse Borg står en bit bort och myser. Jag går fram till honom. ”Man får gratulera till ett utmärkt värvningsarbete”, säger jag. Han tackar. ”Du ser nöjd ut?”, undrar jag. Han skrattar till. ”Det där var ett riktigt klassmål… vi har jagat Jonathan ett bra tag, men det var först nu som det öppnade sig en möjlighet; jag tror att det kan bli riktigt bra. Vi har faktiskt haft honom överst på vår önskelista. Men det var inte förrän nu som han tog sitt förnuft till fånga”. Många MFF-fans är nöjda idag. Han är värd berömmet, Hasse.
Efter träningen är det pressträff med nye Jonathan. Alla journalister och fotografer släpps in på träningsplanen som kalvar på grönbete. Jag tycker fortfarande det känns som att jag fuskar när jag är med på presskonferenser. Som att jag inte riktigt har där att göra. Och det stämmer ju kanske. I alla fall: Jonathan får sin tröja. Den har nummer 31. Han har haft 11 eller 21 innan och eftersom de var upptagna så valde han 31. ”Det har ingenting med åldern att göra”, skämtar Åkeby. Därefter haglar frågorna från de närvarande. Alfelt på Aftonbladet är där, Törner på Skånskan, några till och så er ödmjuke tjänare från Svenska Fans. Frågorna här kommer huller om buller och från alla håll. Jag har inte sorterat dem, det är långt ifrån alla som är mina egna. Så kan det gå. Jonathan besvarar dem i alla fall alla med en knäckande vacker sjungande finlandssvenska. Sötast är det när han säger ”fästmö”; då gråter änglarna.
Varför valde du Malmö FF?
- Det finns många orsaker. Men först och främst så ville jag spela i ett lag som kan vinna saker. Jag är i Malmö för att vinna allsvenskan och försöka ta laget till Champions League och ut i Europa. De andra anbuden jag hade handlade om lag som kanske inte har samma chans att vinna titlar. Den andra stora anledningen är Jari. Han har berättat att klubben är jättebra, fint organiserad och han trodde att jag skulle komma att passa bra in i laget. Och när det kommer från Jari så betyder det mycket.
De andra klubbarna som du valde mellan; vilka var de?
- Några från England och några andra utländska. Vi behöver inte gå in på namn. Men när jag väl hade bestämt mig för att lämna London och England så var Malmö första alternativet. Sista året i Charlton var jobbigt i och med att jag inte fick spela så mycket. Så nu vill jag bara njuta av fotbollen.
Vad känner du till om allsvenskan?
- Jag har ganska många kompisar som spelar här, så jag känner till en hel del. Mattias Svensson och Jari Ilola i Elfsborg, Toni Kuivasto i Djurgården. Det känns som att allsvenskan har lyft sig de senaste åren.
Hur kändes det idag?
- Tungt! Och varmt! Jag steg upp tidigt i morse och kom precis från flyget. Så jag var trött; men det är lika bra att slänga sig in i hetluften direkt. Jag har ju haft semester ett tag, men samtidigt har jag vetat om min situation så jag har tränat på egen hand. Jag hoppas jag får spela imorgon och sen får jag köra extra nästa vecka. Jag vill spela!
4-4-2 eller 4-3-3?
- Jag har spelat i bägge systemen. Kan spela både ytterforward i 4-3-3 och yttermittfältare och forward i 4-4-2, men får jag välja så är jag nog mest forward i 4-4-2.
Du pratar perfekt svenska; hur kommer det sig?
- Jag är född i Stockholm och flyttade till Åbo när jag var fyra fem. Bägge mina föräldrar pratar svenska. Vi har alltid haft mycket kontakt med Sverige. Om jag varit i Malmö? Som barn var jag här en gång. Sen passerade jag igenom här ifjol när jag skulle spela golf i Barsebäck.
Hur är du på golf?
- Usel!
Var det tufft att lämna London? Det är en fin stad…
- Ja, det var det. Jag gillar London. Det var nog det svåraste beslutet. Det fanns en Londonklubb med i bilden också. Men jag ville ha en nytändning. Och min fästmö, hon är skotska och heter Jean, tyckte att det var spännande med Sverige.
För någon som inte känner till dig, vad skulle du säga är det största i din karriär?
- Mina två ligasegrar med Glasgow Rangers. Där spelade jag i Champions League och så gick vi till kvartsfinal i UEFA-cupen. Även första säsongen i Charlton. Då var vi tippade att åka ur, men slutade på nionde plats.
Har du pratat med Roy Hodgson innan du tog beslutet?
- Ja, det har jag. Han tyckte att Malmö FF var ett bra alternativ för mig. Han har ju en bra historia med den här klubben.
Det går rykten om att någon i din släkt är djurgårdare?
- Hahaha! Det stämmer. Min bror bor i Stockholm och håller på Djurgården. Men han får byta klubb nu!
Vad tyckte du om träningen idag? Laget?
- Mitt första intryck var att passningsspelet var bra. Många spelare som var duktiga. Jag blev lite imponerad, faktiskt.
Vilka spelare kände du till i MFF förutom Jari?
- Daniel Andersson, förstås. Anders Anderson, Osmanovski och så Junior, efter tiden i Derby.
Vad skulle du säga är dina styrkor?
- Jag är snabb och arbetar hårt.
Du svor till innan på fin finlandssvenska, när du missade en chans?
- Ja, jag glömde bort mig. I England var det ju aldrig någon som förstod. Jag får akta mig i fortsättningen.
Jag får ofta höra att mitt intresse för Malmö FF är perverst. Ofta, ofta. Då och då är det från män som inte är ett dugg intresserade av fotboll men som ansiktsmålar sig vart fjärde år och skriker sig rödögda åt spelare de älskar. I alla fall: jag vet att mitt MFF-intresse är sjukt. Men det handlar inte så mycket om vad det är man väljer för sorts religion. Bara att man gör det. Jag är vuxen nog att förstå att min kärlek till Malmö FF är futil bortom förnuftet, men jag har åtminstone valt en religion. Den håller jag mig sedan tätt tätt intill. Eftersom jag aldrig kommer att älska igen, exempelvis, så blir fotbollen mitt substitut. Vissa knarkar, andra lyssnar på country & western, ånyo andra gräver ner sig i buddismen. Jag har Malmö FF. Man måste ha en gospel. Kvittar vilken. Men man måste. Annars tror jag inte att man lever.
Med detta sagt: Gud, vad jag längtar efter den allsvenska omstarten. Jag vill se mitt MFF över land och rike. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag tänker inte missa den här chansen. Jag tänker på Bob Dylans mormor. Hon hade egentligen bara ett tips till unge Robert när han lämnade hemmet i Duluth, Minnesota på femtiotalet för att söka sig till New York City, och det var: ”Happiness isn’t on the road to anything. Happiness is the road”. Jag tänker vara med på vägen hela sommaren och hösten. Jag tänker vara med i glädjen. Jag tänker se varenda match Malmö FF spelar.
