MFF-AIK: en ohelig historia
Av alla de lag vi spelat mot i allsvenskan är AIK i Solna det lag vi spelat flest matcher mot. En del av dessa matcher är av närapå episkt slag och här kommer ett sammandrag av några av dessa.
Denna artikel ligger sedan tidigare ute på MFF-Fans.com och är publicerad genom ett samarbete med nämnda sida.
Det har snackats om läggmatcher vid några tillfällen när vi ”strategiskt” ”gett” poäng till AIK, och de till oss. Detta härrör möjligen ur en gammal tro om den ”oheliga alliansen” mellan IFK Göteborg, MFF och AIK. Den ska ha gått ut på att dessa tre lag från landets enda städer skulle ha gått samman bakom ryggen på övriga Fotbollssverige för att hjälpas åt att bevara varandras välmåga. Allt för att man ansåg att det vore illa för svensk fotboll om städerna blev utan representation i högsta serien. Man får tro vad man vill (sa väl Eric?), inget är bevisat.
1977 ställdes den frågan från sin spets, åtminstone på Stockholms- och Malmötidningars sportsidor.
1932
MFF: s första allsvenska säsong någonsin. Inför den näst sista omgången i1931/1932 års allsvenska den 29: e maj gällde att AIK skulle säkra guldet om de tog en poäng mot oss. För vår del gällde det att säkra kontraktet, och för det behövdes minst en poäng på Stockholms stadion.
16 197 personer fick se en målorgie. Matchen slutade 5-5 och alla var glada. I pressen benämndes matchen ”alla tiders stadionmatch” och om det talades om en uppgjord match, så är det inget som nämndes i årsboken. I en av 80-talets årsböcker talade dock Hans Håkansson ut om just den matchen, strax före sin död faktiskt.
Hans var vår förste storspelare, vår första gigant, och är vår störste målgörare genom alla tider med sina 341 mål på 350 matcher. Han svor på att matchen inte var uppgjord i förhand. Däremot, sa han, gjorde spelarna upp på planen. MFF ledde med 4-2, släppte upp AIK till 4-4, därefter blev det 5-4 till MFF. Sen fick AIK göra sitt femte mål även dom och då bestämde spelarna att det fick vara bra så. Alla nöjda och ingen missbelåten.
1937
På den plats i Solna där Råsunda idrottsplats varit belägen sen 1910 hade man nu byggt en riktig fotbollsarena, Råsunda fotbollsstadion. Premiärmatchen blev det allsvenska mötet mellan AIK och Malmö FF. Ett nytt publikrekord för AIK blev det eftersom drygt 25 000 åskådare slöt upp.
AIK vann med 4-0 och sprang sen vidare mot guldet. En pikant sak är att gnagarnas första mål någonsin på Råsunda fotbollstadion gjordes av Acke Nilsson i det norra målet. Kanske kan man ana sig till varför AIK-klacken är så hemtam på den norra läktaren?
Ingen kunde väl då ana att detta var de guldkantade Gnagarnas sista guldmedalj ända tills 1992.
1940
MFF åkte till Råsunda den 14: april för en inte helt vanlig allsvensk match. Faktiskt inte en allsvensk match alls som det skulle visa sig. Fem dagar tidigare hade Tyskland attackerat Danmark och Norge. Nu var oron stor att Sverige stod på tur.
Danmark var redan ockuperat och just denna dag ansågs Norges öde avgjort till nazisternas fördel. Fotbollförbundet tvekade. Kanske bäst att avblåsa de nationella serierna helt? Oron för nationens framtid var stor. De allsvenska lagen hade dessutom fått de flesta av sina spelare inkallade till militärtjänst. Inkallelserna märktes även i reservlagen, likväl som i A-lagen. Gårda BK, Göteborg, som spelade i allsvenskan vid denna tid hade ett tag endast fyra (4) spelare kvar i träning.
Förbundet valde att låta alla allsvenska matcher spelas denna omgång trots allt, men de skulle inte ingå i allsvenska serien utan spelas som vänskapsmatcher. Militärmyndigheten lovade dessutom att i framtiden ta hänsyn till de fotbollsspelande pågarna vid inkallelserna.
Militären bestämde att Råsunda skulle stängas och matchen spelades inför endast 2 539 på Stockholms stadion. Fotbollen var inte så viktig längre, i dessa tider av oro. AIK vann 3-0.
1944
Vårt första allsvenska guld säkrades på Råsunda mot AIK den 29: e maj inför alla tiders publikrekord. 35 920 åskådare såg på och vi vann 2-1.
1947
Vår fjärde raka cupfinal. Det blev också den 3:e vinsten av dessa fyra. Det var den 24: e augusti och 26 705 på Råsunda såg oss vinna över AIK med 3-2. På Stortorget i Malmö stod 16 000 personer och lyssnade i högtalare på radioreferaten.
1948
AIK hjälpte oss att slå publikrekord på IP två gånger detta år. Först på våren med 18 091 och så till hösten med 18 319. Höstmatchen vann vi dessutom med härliga 5-0.
1949
När vi möttes på Råsunda den 1:a maj vann AIK med 3-0 inför 31 576 åskådare, men det var den sista match vi förlorade på ett långt tag. Efter denna förlust radade MFF upp sin sanslösa svit av 49 raka allsvenska matcher utan förlust.
1950
I sviten av 49 raka allsvenska matcher utan förlust radade vi dessutom upp 23 raka segrar. Inför 38 398 åskådare på Råsunda lyckades AIK bryta den fina sviten genom att nå 3-3 den 14:e maj detta år. Under de 23 matcherna nådde vi 95 – 15 i målskillnad och matcherna sågs av 402 496 åskådare, vilket ger ett snitt av 17 500.
1951
Den fantastiska sviten på 49 allsvenska matcher i rad utan förlust bröts av …, ja inga höga odds på den, va! AIK vann med 1-0 men åkte ändå ur allsvenskan. MFF säkrade samtidigt guldet, för andra gången på Råsunda. Vårt 3:e guld spelades hem inför 16 829 åskådare.
Snacket om läggmatch gick igång direkt. Det fanns nämligen en chans att AIK skulle klara sig kvar vid en vinst om resultaten från övriga matcher gått deras väg. De åkte dock ut ändå, på färre gjorda mål än Elfsborg.
Mest patetiska var naturligtvis banjospelarna i Nordvästskåne. I Helsingborgs Dagblad gick pseudonymen ”Longus” loss om hur bleka våra guldmedaljer måste vara efter detta. Dessutom fick AIK ta emot skadeglädje för sin degradering. Solnalagets ekonomi var synnerligen god och det gillades inte av alla. Samma avund fick MFF ta emot fast då gällde det såklart de sportsliga framgångarna.
1977
Den stora läggmatchen? Ja, vi kunde säkert ha vunnit om vi velat. Utgångsläget var glasklart. MFF var redan klara svenska mästare sen länge. AIK behövde en vinst för att klara sig kvar i allsvenskan.
Men det fanns andra faktorer, varav två fick stockholmspressen att gå i taket. Den ena var att Bob var avstängd i två månader efter att ha sprungit in på planen och skällt ut en domare. Han avstängdes från all verksamhet och fick inte ens träna laget eller befatta sig med det.
Tidningarna fick honom ändå att uttala sig om laguttagningen inför denna match mot Solnalaget. Uttagningen var spektakulär eftersom flera av A-lagsspelarna ställdes vid sidan. Flera ungdomar fick chansen i stället, bland andra Torbjörn Persson, och Robert Prytz som 17-årig debutant. Men eftersom Bob var avstängd hade han ingen rätt att uttala sig. Stockholmspressen svor ve och förbannelse över honom. Hur kunde han som var avstängd ha något att säga om laguttagningen?
Den andra var att Hans Cavalli-Björkman uttalade sig om att det väl bara var bra om man kunde smälla igen norrlandsfönstret och slippa de långa resorna. Cavalli var intellektuellt smidig som en flodhäst och diplomatisk som en kobra och om han tyckte det var lättare att resa till Stockholm än Sundsvall, så sa han det. För så blev det: AIK vann mot vårt ”reservlag” med 3-1 och i och med det åkte Sundsvall ut istället för Solnalaget. Norrlandsfönstret small igen så det visslade om det.
Trots att vi hade hjälpt stockholmarnas älskade AIK kvar i allsvenskan hade nu stockholmsmedia ändå dubbla anledningar att hata oss. Vi hade osportsligt ställt upp med ett svagt lag och vi hade stängt det gulliga norrlandsfönstret. Dessutom hade vi en stöddig jävel som ordförande och en ännu värre jävel som tränare.
Eric berättade att han talat om för Bob att det där med laguttagningen var känsligt. Bob borde ha ställt upp med bästa lag för att klubben skulle slippa kritik. När detta kom ut i pressen blev det än värre. Eric bekräftade därmed att klubben medvetet brutit mot avstängningsdomen.
1986
SM-final. Det eländiga slutspelet gjorde att våra allsvenska segrar inte gav oss guldet direkt. MFF gick till final mot AIK och fick stryk 0-1 i första mötet i Solna. I returen på Stadion blev AIK mosade med 5-2.
Det var aldrig ens match och när Mats Magnusson lobbade in 5-1 över Berndt Ljung i AIK-målet från halva planhalvan visste jublet inga gränser. Klacken höll till i västra kurvan och där sjöngs det och eldades. Halva Stadion välvdes in i rök från ”bengaleldar” och rökgranater. I andra kurvan slogs Black Army med polisen. För att matchen inte skulle bli avbruten intog ridande polis löparbanorna, för första och förhoppningsvis sista gången i den allsvenska historien.
Bosse Hansson kommenterade matchen i TV. Ett fint val av SVT eftersom han är AIK: are, men så hade han också svårt att hålla masken. Neutraliteten i kommentarerna var bortblåsta. Särskilt eftersom Lennart ”Liston” Söderberg var bisittare, AIK: are även han. Vid 5-1-målet utbrast den stackars ”Liston” med gråten i halsen, ”det var ju offside. Skandal att domaren inte ser det. Ja, man ser det tydligt på reprisen”.
Men det var bara ”Liston” som såg den reprisen. Den nakna sanningen var att MFF hade lekstuga och att vi kunde ha vunnit med 11-0, eller vilka siffror man vill fantisera om. Mats Magnusson, Lasse Larsson och co. lekte fotboll. De slet sönder AIK: s försvar redan från första anfallet. AIK: s två mål var en gåva från en medlidsam gud. Tränare Roffe Zetterlund insåg detta, eftertänksamt kommenterande efter matchen. Han som senare skulle leda MFF.
1999
Sista bortamatchen för säsongen, och det fanns förvisso en teoretisk chans för oss att hålla oss kvar i allsvenskan. Men efter 63 år i rad i högsta divisionen tog det nu slut. AIK blev laget som fick äran att hålla i bödelsyxan.
Faktiskt så hade vi en lång rad chanser att göra de mål som krävdes för att eventuellt hålla oss kvar. Mats Liljenberg sumpade tre lägen helt fri med målvakten i första halvlek. Men bollen gick inte in och AIK gjorde sina tre utan att behöva anstränga sig.
I rulltrappan ner till tunnelbanan efter matchen stod jag ensam i min ljusblå tröja bland svartklädda gnagare. De sjöng: ”Bye, Bye Malmö, Bye, Bye Malmö…” Hela tunnelbanehallen genljöd av sången. När de som stod närmst såg att jag grät, blev de tysta och jag fick istället motta ärliga sympatier som faktiskt är en del av mina allra bästa minnen som supporter.
För när MFF lämnade allsvenskan, var det under enorm uppmärksamhet från fotbollssverige. Den ultimativa förödmjukelsen hade ju annars varit om vi lämnat under tystnad.
