Jakten på Allsvenskan, dag 200 - Bland Brokiga Brassar och Baklår
Abstinensen är stor, tankarna surrar fram och tillbaka. Juli månads krönika tänker tillbaka - och ser framåt.
Sommaruppehåll måste vara det värsta som kan drabba en fotbollsfanatiker och IFK-idiot som mig själv. 3 veckor utan att se de vitblåa på Parken är riktigt tungt och surt och såhär i sommarvärmen är det läge att stanna upp och betrakta saker och ting lite närmare.
Mer än halva serien, 16 omgångar, har spelats och IFK Norrköping parkerar för närvarande på en fjärdeplats. Många supportrar är - som vanligt - besvikna över att man inte hör till den absoluta toppen och på sätt och vis kan man förstå dessa tankar.
Jag är dock av en annan åsikt.
Just i år, säsongen 2006, känns IFK starkare än tidigare i Superettan. Man har så mycket styrka och fysik i truppen, som har en osedvanligt bred topp, att man kommer tackla den tuffa hösten på ett helt annat sätt än tidigare år i Superettamörkret.
Laget har släppt in 0,94 mål per match under våren och det visar att försvarsspelet som byggdes upp under vinterns försäsong är riktigt starkt. Det är faktiskt bara de två tätlagen som varit just tätare bakåt (Örebro 0,8 insläppta/match, Trelleborg 0,2) och IFK har faktiskt lyckats nolla seriens tredje bästa lag, offensivt sett, i två raka matcher. Dessutom spelade man ut serieledaren ganska skapligt i dubbelmötet och hade det inte varit för den loje linjemannen som joggade längs Östra förra måndagen hade man också vunnit hemmamatchen.
Starkt försvar, alltså.
Duktig målvakt, en backlinje som blev stabil i och med snabbe Anders Whass intåg i mittlåset och en Thomas Magnusson som helt enkelt måste vara Superettans bästa back. Det är inget snack om saken. Med tiden har det blivit lättare och lättare att förstå varför "Stål-Thompa" som ende IFK:are i truppen har spelat i A-landslaget.
Mittfältet har vuxit allt eftersom. När Pierre Gallo blev frisk och Haris Laitinen tog en ordinarie plats, alltså i samma veva som man övergick till 4-3-3-systemet, började man plötsligt skönja ett eget, bollhållande spel. Den 7 matcher långa sviten utan förlust under maj-juni månad visade prov på att det finns verkliga kvaliteter i laget. Den i våras så utskällde David Nordbeck har stått för 2 mål och visat sig vara just den viktiga kugge på mitten som jag förutspådde under de kalla januarimatcherna.
Så till den lagdel där det klickat mest. Anfallet.
Jag tänker knappt nämna Stefan Thordarson. Det finns inte mycket mer att säga, varken för mig eller PVH-redaktionen i övrigt. Killen är magnifik, han har det största fighterhjärta jag sett på en fotbollsplan och han är den man som mest burit laget på sina axlar under vårsäsongen.
Jag ska komma till varför. Men vägen dit tar mig via en klubbdirektör jag hyser den största respekt för. Ändå tänker jag ge honom en ordentlig känga.
Varför, Michael Andersson, varför tog du hit Diogo Oliveira den 16:e december förra året?
På officiella hemsidan kunde man då läsa omdömet "en riktig målgörare" om brasilianaren. Av detta har supportrar och andra åskådare på såväl Parken som andra arenor inte sett ett dugg.
Däremot minns jag väl:
- Straffmissen i träningsmatchpremiären mot Örebro SK ("Thordar" satte returen).
- Straffmissen i premiären borta mot Assyriska (Slagen likadant som mot ÖSK, löst, mitt i mål).
- Det brända friläget mot Falkenbergs FF på Parken.
Därtill går att lägga otaliga konstiga passningar och beslut, lojt uppträdande - och Diogos ofattbara inställning att på varje långt uppspel försöka BRÖSTA ner bollen till en närstående medspelare.
Istället för att nickskarva vidare framåt eller med huvudet passa bollen ska den bröstpassas på brasiliaskt vis.
Orsaken till att jag bara kan rada upp tre saker jag minns med Diogo Oliveira efter vårsäsongen 2006 är att han resterande del av tiden varit skadad.
Liksom Bruno Santos, skyttekungen från förra året som i år inte gjort en människa glad.
Sanning med modifikation, förstås. Bruno har spelat 3 matcher och gjort 2 mål och är just den målskytt laget saknade i matcherna mot TFF, Umeå och BP.
Ja, jag vet att dessa rader skrivs med viss dubbelmoral, då jag i min förra krönika skrev att Bruno inte skulle platsa i laget i ett 4-3-3-system.
Men som det känns just nu behövs hans målsinne och förmåga att avsluta kallt och distinkt när läget uppstår.
Thordarson i all ära, men han är ingen naturlig målskytt på samma sett som Santos.
Än mindre är de omskolade backarna och mittfältarna Eirik Dybendal, Patrik Svensson eller namnen Jönsson det.
"Dyben" har hittills mäktat med 2 mål, Svensson 4 och "Jösse" har för ovanlighetens skull en nolla i kolumnen för antal gjorda mål. Han har gjort 3 i seriespel för IFK Norrköping. På 127 försök...
Anfallsspelet har alltså inte varit särskilt bra och det till stor del beroende på Bruno Santos lår, både fram- och baksidan. Han har mer eller mindre varit skadad sen strax före premiären, 4 månader, och som läget är just nu vet vi inte när vi får tillbaka vår skyttekung.
Men det är just detta som gör att jag fortfarande andas optimism. Stor optimism.
På skadelistan finns just nu Patrik Jönsson, Mikael Torin och Bruno Santos. Dessa tre har en mycket, mycket stor chans att knipa en plats i startelvan när de tillfrisknat. Det är rentav en tänkbar anfallsformation med det spelsystem som nu används.
Dessa tre är mycket stora sparkapital. Och det är dessa tre IFK Norrköping kan hoppas på i höst för att ta en plats tillbaka till Allsvenskan.
How's that for pressure, lads?
Åsikterna i denna krönika är naturligtvis undertecknads högst personliga och speglar inte nödvändigtvis resterande del av PVH-redaktionens tyckanden och tänkanden.
