Måndag eftermiddag
…och redaktör Möller plågas fortfarande av gårdagens katastrof i Gävle.
”Hur är det möjligt”, vrålade jag rakt ut i luften efter att domaren blåst för full tid. Varken Svensson, Karlsson eller Rosendahl, som jag såg matchen tillsammans med, kunde ge något vettigt svar. Alla såg så där frånvarande ut, även om någon då och då försökte lätta upp den dystra stämningen med skämt som: ”Det såg i alla fall bra ut i första halvlek”, eller ”Det var i alla fall fint väder…” eller ”Gräset var ju grönt…”.
"Hur är det möjligt", vrålade jag rakt ut i luften inför en efterhand ganska luttrad familj när jag kom hem strax efter matchens slut. ”3-0 i halvtid! Och ändå åker de dit! Det är inte möjligt!”
Sonen sprang genast iväg och lekte med kompisen Alexander, hustrun gick ner i sin verkstad för att pyssla med sin keramik och dottern cyklade hem till kompisen Tina.
"Hur är det möjligt", vrålade jag i telefon till den i-buss-på-väg-hem-från-Gävle-sittandes-Fredrik, som överhuvudtaget inte hade lust att diskutera fotboll, och som dessutom bad mig fara åt helvete. ”Far åt helvete”, sa han. ”Där stod vi och var så glada i halvlek. Så får vi detta med oss hem… Nä, det känns konstigt det här… Vi får prata mer sen”, sa han och lade på.
Fan, jag vill ju inte känna så här. Jag vill inte hålla på och deppa som en annan tragisk människospillra.
Jag menar, delar av världen står i lågor. Barn dör av israelisk artellerield, fanatiska självmordsbombare spränger oskyldiga civila i bitar, talibanerna tittar åter fram ur sina jordhålor och gatubarnen i Brasilien faller fortfarande offer för dödspatrullernas kulor.
Allt det där är givetvis plågsamt. Så oerhört plågsamt.
Och ändå sitter jag här och begråter ett fotbollslag som förlorat en sketen fotbollsmatch. Det finns inga proportioner, liksom.
Och ändå...
Kanske borde man söka hjälp? Kanske borde man börja medicinera?
Eller så är det bara attt hoppas att den där befriande distansen snart infinner sig. Så man får något annat att tänka på.
Fram till nästa match åtminstone.
Att jag aldrig lär mig…
Jävla MFF!
