Tisdag eftermiddag...
... och Magnus Johansson plågas alltjämt efter söndagens katastrofmatch.
Det var förra fredagen, dagen innan matchen mot AIK. Erling hade läst min intervju med Hasse Mattisson och undrade om det verkligen är värre att förlora mot IFK Göteborg än mot AIK. Han håller på IFK Göteborg, men är ändå en av de trevligaste människor jag känner. För honom är det naturligt att värst är det att förlora mot AIK. Jag förklarade för honom att det finns inget värre än att förlora mot IFK Göteborg. Alltid. Oavsett hur det går till. Sju dagar i veckan.
Vad jag inte visste då var att det finns matcher som man leder med 3-0 och förlorar med 4-3. En förlust mot IFK Göteborg känns i sammanhanget som ett myggbett: irriterande och påfrestande men det går över. Men söndagens förlust undrar jag när den går över. Antihistamin hjälper inte, svala omslag hjälper definitivt inte. Det trodde jag aldrig.
Jag försöker tänka på min far som håller på HBK och fick sms av mig på vägen hem från Italien. ”0-0 i paus, men HBK skapar ingenting. Bara en tidsfråga innan de släpper in mål. MFF leder f ö med 3-0 borta mot Gefle. ;-)”. Jag tänker på honom när jag bokstavligt talat ser hur han led på hemvägen när det står klart att hans älskade lag förlorat med 3-0 och tagit ännu ett steg mot superettan. Som vi 1999. Det finns grader av lidande och visst är en hotande degradering värre än ett missat guld eller en löjlig förlust i Gävle. Jag inser det, rent logiskt. Men det hjälper förstås inte. Man står sig själv närmast även om min far står mig väldigt nära. Hans smärta får han idag själv klara av.
Det ska sägas att jag inte såg matchen. Jag var hundvakt åt nämnda far och hans hustru, min mor. Jag satt fast här hemma med en liten borderterrier som inget förstod av min uppspelthet efter 45 minuter, av min depression (det finns faktiskt inget bättre ord än så) efter 90. Den var mitt sällskap, tillsammans med sportradion och text-teven. I pausen funderade jag på vem jag skulle ringa för en seger-intervju efter matchen. Kom på att Höiland var den mest lämpliga. Jag hade inga problem att tänka ut frågor, hörde i det närmaste norrmannens svar med de andra spelarnas segervrål i bakgrunden. Efter matchen hade jag inga funderingar alls. Det var helt tomt.
Jag skrev ett mail igår till en god vän som vet hur det är att lida (han håller på Elfsborg): ”Detta är nog det värsta jag upplevt med mitt Malmö FF utan att ha varit på plats. Det har funnits matcher när MFF spelat så uselt att jag velat gråta, det har funnits matcher när MFF borde vunnit och jag nästan gråtit över förlusten, det finns... Det finns inte att förlora mot Gefle efter att ha lett med 3-0 i halvlek. Det brukar ta några dagar innan en förlust lägger sig, frågan är om det räcker med några dagar den här gången.”
Det har gått några dagar nu, två för att vara korrekt, och det har inte lagt sig än. Saken blir inte bättre av att bli påmind hela tiden. Morfar ringer och frågar hur det ”där” gick till. Min chef Laila, som bor i Gävle, berättar om stämningarna i staden. Skadeglädjen hörs inte i hennes röst, det ska hon ha heder av. Svågern: ”Din stackare, jag tycker synd om dig!”
Jag tillhör inte dem som vill ha empati och sympati eller någon jävla pati överhuvudtaget, eller prata av mig hos en psykolog. Jag vill dra mig in i mitt skal och komma ut när det passar mig. Oändliga diskussioner om hur det är att vara tillbaka på jobbet efter semestern med arbetskamrater, om jag vill ha rött eller vitt vin till maten med sambon, vad som hade hänt om vi hade gjort 4-0 på forumet, varför jag hatar deras katter med grannarna; jag orkar inte, jag vill inte. Jag tittar fram när jag är redo, låt mig vara för mig själv så länge. 40 år i oktober, borde jag inte kommit längre i min utveckling?
Det sägs att det är match på måndag mot Öster. Det kanske stämmer. Idag bryr jag mig inte. Framåt helgen kanske, sent måndag eftermiddag möjligtvis. Eller nöjer jag mig att läsa tidningarna tisdag morgon? Vi får se. Jag säger som min kollega Möller: Jävla MFF!
Men för att gå tillbaka till den där fredagen dagen innan matchen mot AIK. Erling, Mikael och jag diskuterade hur det är att älska ett lag. Är det inte jobbigt frågade någon vid bordet, att lägga så mycket tid och kraft? Jag sa att jag aldrig skulle vilja vara utan kickarna, euforikickarna, man får när Malmö FF vinner, känna den där stoltheten och glädjen, känna att man nästan flyger fram i tillvaron. Och så sa jag, omedveten om vad som väntade nio dagar senare: Fast det är klart att det väl nästan krävs att det ibland kommer bakslag för att riktigt få uppleva den där glädjen…
