MFF:are i Exil - No 2.2
"Tills vidare befinner jag mig alltså i Himmelriket på jorden. Dessa tillfälliga avbrott som jag får uppleva med jämna mellanrum är underbara, fantastiska, sagolika, enastående."
Så var det dags igen för en andra exilkrönika från min sida. Denna gång har dock saker och ting förändrats en aning. Jag befinner mig inte längre i Nancy. Jag befinner mig inte längre i Frankrike. Jag befinner mig de facto just nu i Skåneland, närmre bestämt i Malmö stad. Exil, min röv!
Man kan se det hela som ett litet tillfälligt avbrott i mitt exil-liv – om några veckor åker jag upp till Linköping för fortsatta studier. Men tills vidare befinner jag mig alltså i Himmelriket på jorden. Dessa tillfälliga avbrott som jag får uppleva med jämna mellanrum är underbara, fantastiska, sagolika, enastående. Inte bara för att jag får avnjuta bevittnande av träningar samt en känsla av närhet och vänskap till min klubb som annars är svår att fånga när man lever som exilare - då känner jag mig mer som en släkting som kommer och hälsar på, men som inte riktigt är med i den innersta kretsen av familjen – utan även all den prakt och skönhet som Malmö stad har att bjuda på.
Ett exempel: när jag precis hade kommit hem i slutet av juni körde jag en dag förbi den stora ”ängen” utanför Djupadal/Annetorp precis bredvid kalkbrottet och möttes då av en syn som tvingade mig att stanna till en lång stund för att begrunda denna ljuvlighet, jag möttes av en äng som var totalt täckt av illröda Vallmoblommor, med täckt menar jag verkligen täckt. Det fanns nog inte en kvadratmillimeter som inte var färgad.
Ett annat exempel är den nybyggda badplatsen vid Scaniaparken på Västra Hamnen och den intilliggande strandbaren. Eller varför inte den gudomligt goda glassen på Cellos på Limhamn. Eller Möllan och dess stämning innan match.
När man har varit borta från Skåne och Malmö en längre period förstår man på ett djupare sätt hur vacker och underbar staden är samt hur fantastiskt det är att bo i dess närhet.
Jag har tyvärr bara hunnit med att se en enda hemmamatch sen jag kom hem från strejklandet, och jag kommer sorgligt nog bara hinna se ytterligare en, mot Öster, innan det bär av mot Sverige och staden med dess ÖVERLÄGSET fulaste dialekt. Detta är självfallet en oerhörd besvikelse som kommer att kosta mycket av mina ”surt förvärvade” CSN-pengar i form av bortaresor som substitut, men ur MFF-synpunkt har min vistelse i Den vackra kuststaden ändå inte varit bortkastad. Icke att förglömma äro alla de andra tillfällen som ges till närhet till klubben och laget.
Att sätta sig på cykelen och bege sig in mot stadionområdet för att ställa sig vid staketet och med egna ögon, före resten av Sverige, få se exakt vilken form spelarna befinner sig i och vilka som lutar åt att få starta nästa match, att få stå där och tro att man själv skulle ha gjort allt så mycket bättre om man bara haft chansen, att få agera stakettränare. Detta är ett privilegium som exilaren, trots alla tekniska hjälpmedel, inte kan ta del av. Detta är en förmån förunnat malmöiten. Att få uppleva detta, om än endast under några veckors tid, uppväger på ett sätt de många missade matcherna under årets gång.
Som exilare lär man sig uppskatta de små sakerna som man annars tar för givet.
Snart bär det av till Västra Hamnen för lite vin, traktering och därpå ett par dopp i Öresund, kanske ser jag någon gås på vägen dit och kanske tar jag vägen förbi den vackra vallmoängen vid Djupadal. Kanske får jag se Olof med ett par öl för mycket innanför västen i Malmö-natten.
Malmö är underbart!
