Jakten på Allsvenskan, dga 214 - Niklas funderar
Tankar och reflektioner kring IFK Norrköping 2006.
IFK befinner sig fem poäng från en allsvenska kvalplats, och bara sex poäng ifrån en direktuppflyttning. Är man ett Snoka-fan är givetvis inte en fjärdeplats tillräckligt bra, oavsett vilken serie vi spelar i. Men med tanke på de tunga åren som vi har bakom oss är jag idag relativt positiv till Kamraternas framtid.
En framtid som stavas Allsvenskan.
Med lite otur (alltså under vanliga IFK-förhållanden) hade vårt avstånd till direktuppflyttning idag kanske varit tolv poäng. ”Både Örebro och Trelleborg kommer fortsätta på den inslagna vägen, och båda lagen vinner sina matcher”. Så skrev jag i senaste omgången av PVH-tipset. Jag är så glad att jag hade fel. IFK hade en gnutta tur som vann mot Assyriska, och att båda topplagen förlorar i samma omgång bör också betraktas som tursamt.
Den berömda ”turen” bör inte underskattas.
Att IFK Norrköping inte har haft turen på sin sida alla gånger de senaste åren är välkänt. En uddamålsledning förlorades ofta i slutminuterna, och stora bollinnehav resulterade alltför sällan i en Kamratsång. Men i år känns det annorlunda. Som exempelvis i tisdags. Hade turen inte varit på vår sida – och inte minst Thomas Magnussons – skulle vi se på IFK Norrköping med betydligt mer kritiska ögon idag.
Ett bra lag förtjänar tur.
Och IFK Norrköping anno 2006 är ett bra lag. Samtliga avdelningar har förbättrats gentemot 2005. På målvaktssidan är vi starkare och mer högljudda än förr. Backlinjen med framförallt redan nämnda Magnusson och den alltid lika säkre Mikael Roth, är näst bäst i serien med 15 insläppta mål. Där behöver vi knappast oroa oss.
Mittfält med en Gallo i form, och hårdtuggande Nordbeck duger utmärkt. Även Haris Laitinen sköter sig bra, även fast söderkisen är aningen ojämn i sitt spel. Forwardssidan har varit vår svagaste lagdel, trots Stefan Thordarssons briljans. Tyvärr har han många gånger dragit ett för tungt lass själv. Säkerligen lär han avlastas när landsmannen Gunnlaugsson acklimatiserar sig.
Att det skulle vara islänningar, och inte brassar, det skulle pratas om i IFK i år trodde nog inte många.
Får vi tro Jingblad blir den nya islänningen en succé i IFK. En värvning som alltså lovar gott. Mannen bakom värvningen, klubbdirektör Andersson, har genom åren fått oförtjänt mycket kritik gällande gruppförstärkningar. Så även i år. Helt galet säger jag. Micke Andersson har i år gett IFK de rätta förutsättningarna för att ta steget upp.
Arvhage, Jonsson, Bakio, Laitinen, Nordbeck, Dybendal, Magnusson, Oliveira.
Av dessa är det bara brassen som har varit en flopp. Att han dessutom ryktas vara lat och inte speciellt träningsvillig förbättrar inte hans situation.
Ordet succé kan nämnas i samma andetag som Magnusson. Ett annat nyförvärv som Micke Andersson lyckats med är Mats Jingblad. Det nya 4-3-3-systemet får betraktas som ett genidrag av Mats, och är givetvis en grundläggande orsak till Kamraternas framgång i år. Många trodde nog att det skulle gå åt helvete när skyttekung Santos gick sönder. Men Mats bytte spelsystem och sen dess har ingen saknat brasilianaren.
Det är 13 omgångar kvar av Avgrunden 2006. IFK Norrköping vet vad det handlar om. I år känns vi starka, gruppen (för några år sen kallades det truppen) verkar mer harmonisk än någonsin. Och så var det ju det där med turen. Trelleborg och Örebro startar höstsäsongen med förluster. Det är ett tecken så gott som något.
Det ser bra ut, IFK!