Gästkrönika: Tröttmössor

GF-signaturen PuTtE reflekterar över gårdagens 2-1-match på Råsunda.

En trevlig söndagseftermiddag, solen skiner och AIK:s fotbollsherrar ska spela match på Råsunda. Trelleborgs FF heter gästerna. Ett inte allt för skrämmande lag på pappret och jag tippade själv, lite väl optimistiskt kanske, 7-0 till Gnaget. Men Trelleborg är alltid Trelleborg och det är därför inte så konstigt att 0-0, 1-1 och liknande resultat snurrar runt i skallen, trots att man försöker gömma dem bakom sitt optimistiska pannben.

Förutsättningarna kändes goda. AIK hade vunnit övertygande omgången innan, Andreas Andersson verkade närma sig sitt rätta jag och Trelleborg - och inte minst Pål Lundin - hade blivit förnedrade omgången innan. Det enda som kändes otryggt var att domaren för dagen var ingen mindre än allas vår vän Anders Frisk. Otäcka minnesscenarion dyker upp från gamla matcher.

Med högt huvud begav jag mig till Råsunda. Drygt elva tusen åskådare tog emot AIK med sedvanligt jubel och sånger. Matchen börjar med dåligt AIK-spel och fortsätter så. Allt för många passningar slås till ingenmansland eller motståndare. Bakom mig sitter ett par personer i AIK-souvenirer och skriker alla möjliga fula ord åt AIK-spelarna så fort de gör ett misstag. Inte för att spelarna hör det, men det ger en jävligt dålig stämning på läktaren. Jag sitter och hoppas på att personerna, som jag valt att kalla för "tröttmössor", någon gång ska sluta, kanske genom ett AIK-mål. Men istället stiger missnöjet och de fula orden i och med att Mika Kottila petar in 0-1 för gästerna.

I halvtid sitter jag och funderar på om spelet skulle ändras åt det bättre hållet om Åslund klippte luggen så att han kunde se vart någonstans han passar bollen, eller om Tjernström skulle ta till ett handbollsknep och smeta på lite klister på högerdojan så att han inte behöver ta till "kissnödig-ställningen"* för att ta emot en boll till höger om sig. Men jag hoppas åtminstone på att Olle Nordin ska sätta fart på laget.

Ofta brukar Trelleborg kallas för "Tjongeborg", idag verkade de båda lagen tävla om "utmärkelsen". AIK var nog strået vassare, fast Trelleborg var med i den matchen också. Jag hade även tänkt ont om Pål Lundin innan, men han växte till en av matchens bättre spelare tillsammans med kollegan i gult.

Andra halvleken sätter igång, tröttmössorna sitter bänkade bakom mig och AIK fortsätter spela dåligt. Efter ett tag börjar publiken ropa efter bolltrollaren Touma som sitter på bänken. "En man som kan ändra matchbilden, vad bra," tänker jag. Och strax därpå håller fjärdedomaren upp skylten med nummer 14 på. Plötsligt börjar folk runt omkring mig jubla och skrika "yes!", "fan vad bra, ut med sopan" och liknande. Jag började applådera, men dessa överröstades enkelt av alla hån och burop.

Min första tanke när jublet bröt ut var att alla tröttmössor på Råsunda inte hade en gnutta respekt åt Thomas Lagerlöf som faktiskt representerat klubben i 14 år, säkerligen mer än dubbelt så länge som många av tröttmössorna. Efteråt mådde jag bara dåligt. Kanske medmänskligt lidande för Lagerlöf, kanske för att de flesta av tröttmössorna bär på AIK-märket och därmed representerar klubben och dess stadgar (finns på aik.se). Jag hoppas att dessa människor aldrig mer besöker Råsunda, även om publiksnittet sjunker. Dagen kändes förstörd på sätt och vis.

Matchen fortsatte. Jag skyndade ner till toaletten för ett snabbt besök. Skönt, inte bara på grund av det huvudsakliga ändamålet, utan också för att slippa tröttmössorna för en stund. En tanke som flög var att det brukar bli mål när man går iväg, åtminstone känns det så. En annan var att Kottila & Co skulle få stå till svars om jag fick ett nervsammanbrott på grund av matchens utveckling och var tvungen att åka pling-plongtaxi.

Bänkad på Norra igen och Gnaget hade börjat komma igång smått. Långås rycker ner mot kortlinjen, slår ett inlägg som Andreas Andersson får mot mål, den räddas av Pål Lundin… Jag tänker "nej, inte nu igen!"... men på returen dyker Touma upp och dundrar in bollen i nättaket. Råsunda kokar. Efter det verkade nerverna i kroppen fortsätta målfesten. Man stod och vinglade på Barilla-benen och hoppades på ytterligare ett mål.

AIK radar upp målchanser men bolluslingen vill inte in. Fjärdedomaren visar två minuters tilläggstid. "Det är kört. 1-1 som vanligt", tänkte jag och säkert många fler på Råsunda uppgivet. Men hoppet är det sista som överger en och efter pärs och pina faller Andreas Andersson i skåningarnas straffområde. Villt jubel uppstår på nationalarenan. Filmning eller inte, AIK är alltid värda tre poäng för mig. Dock så skulle fallet dyka upp i media dagen efter och så kallade experter mena på att Andreas Andersson inte hör hemma i allsvenskan.
Novakovic kliver fram. "Rätt man," tänker jag och syftar framförallt på hans kyla. Och mycket riktigt, en kylig chip mitt i mål grundlurar Pål Lundin som får käka gräs. Tröttmössorna tystnade.

Matchen är över. Jag beger mig hemåt med en oerhörd lättnad, benen är fortfarande lite darriga. Tyvärr hade tröttmössornas beteende etsat sig fast hos mig. Men dem till trots så är det så här fotboll ska upplevas, spänning och dramatik in i sista minut.



* kissnödig-ställningen = när man står med benen i kors, mest förekommande beteende hos kvinnor

Patrik Samuelsson2001-04-30 19:14:00

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan