Rubrik saknas
"Det kan tyckas löjligt att kräva Jonevrets avgång när vi bara ligger 6 poäng efter serieledarna med 13 omgångar kvar att spela, men det är inte därför som jag är tveksam till om Jonevret är rätt man för uppdraget. Anledningen är istället att han verkar sakna en idé med vad han vill med DIF. Om det är brist på taktiskt kunnande eller något annat låter jag vara osagt, men det är för mycket som inte stämmer i laget nuförtiden för att det skall kännas bra."
När man satt där i Södertälje i vintras och frös som en hund så kändes det som att denna säsong kunde bli riktigt jävla bra. Vi hade i stort sett samma lag som förra året och spelet såg stundtals lysande ut. Jag hoppades också att Sjölund skulle kunna lyfta sig ytterligare och att Arnarsson kanske kunde växa in i rollen som mittfältare. Med sparkapital i form av Magro och Barsom som inte visat så mycket hoppades jag på att vi skulle kunna hitta ett väl fungerande mittfält igen efter att under hela 2005 spelat med olika formeringar konstant. När sedan Quirino värvades kändes det nästan för bra för att vara sant. Med en klassanfallare från Brasilien och Jonsson/Hysén på kanterna borde vi spruta in mål.
Nu blev det inte riktigt så. Istället så har vi åkt ur CL samt svenska cupen och även om vi är med någorlunda i allsvenskan så har vi, som alla vet, spelat dåligt i mer eller mindre varje match. Dessutom puttrar det i supporterleden och fler och fler höjer rösten för att ropa på Jonevrets avgång.
Vad hände egentligen?
Steget före
DIF hade under de första åren på 2000-talet en otroligt kaxig attityd och jag var nog inte ensam om att älska detta. Vi var störst, bäst och drygast och även om det givetvis retade en och annan solnabo så kunde ingen säga något om det, för det var faktum och alla objektiva bedömare insåg det då de såg oss leka fotboll med motståndarna. Det var otroligt mycket positiva DIF-nyheter i massmedia under denna period och det var som att Sverige äntligen var på väg att få ett nytt lag med seriösa ambitioner att lyfta sig en nivå från allsvenskan, och detta dessutom genom att spela vacker anfallsinriktad totalfotboll istället för klassisk defensiv tråkfotboll. Träningsupplägget sades vara nytt, både gällande fysträningen och träningen med boll. Förutom detta hade vi en stark ledning med klara tydliga ambitioner och vad det verkade, en plan för att uppnå dessa ambitioner. Ja, det känns som det finns tusen andra saker att lyfta fram som verkligen visade att vi var steget före. Ni var ju med själva och vet känslan när DIF under en sommarvecka gör fyra spännande värvningar och får hela svenska sportjournalistkåren att börja spela Football Manager för att se vad DIF nu värvat för lirare.
Kungakronan för Sveriges ledande klubb har hamnat lite på sniskan på sistonde och allt vi gör är inte längre en succé, vilket var den allmänna känslan under de goda åren. Man hör sällan något om att vi skulle vara annorlunda de andra klubbarna numera, och även om vi gjort några profilvärvningar så har de inte varit i närheten av de succéer som okända namn som Kuivastu och Arneng var på sin tid. Vi har med andra ord blivit en klubb i mängden, Hur DIF tränar vet jag egentligen ingenting om längre och vad vårt spelsystem syftar till är också oklart, är manualen skrotad och vad har isåfall ersatt den eller spelar man bara lite som man vill? Jag menar inte här att vi saknar en taktik, jag menar att hypen kring vårt spelsätt, vår träning och vår organisation är över och ingen kan längre säga att vi känns speciellt mycket steget-före.
Vad detta beror på kan man ju bara spekulera i men jag tror starkt på följande två faktorer;
1 - Försiktighet. Det är lätt att vara kaxig och prova nya vägar när man är underdog och inte har några förväntingar på sig. När man väl sedan tagit sig till toppen så blir rädslan att förlora denna position större än modet att ta ytterligare steg framåt. Tyvärr är inte ambitionen att nå CL större än rädslan att tappa positioner i Allsvenskan och detta har lett till en defensivare hållning i alla avseenden som ironiskt nog har gjort oss till en i den mängd vi vill lämna.
2 - Ökad konkurrens. Vi får inte samma uppmärksamhet i media längre eftersom det händer saker kring snart varenda klubb i Sverige. Det är inte bara göteborgs skattefiffel som avlett intresset utan det är ett faktum att halva allsvenskan har CL-ambitioner numera och man blir inte längre förvånad om någon klubb från något nerlagt gruvsamhälle med 17 invånare bygger en jättearena och köper hem Ljungberg för att stärka laget inför sin alldeles egna lilla Europa-satsning.
Den röda tråden
Är det någon som har sett den?
Det pratas om att manualen aldrig hade någon betydelse, att det bara var en del i den kaxiga nya attityden. Jag kan köpa det, men jag är övertygad om att det fanns en tanke bakom allt man gjorde 2000-2004, om det sedan var manualen eller inte spelar inte så stor roll. Vi hade en taktik och vi spelade efter den oavsett om vi ledde med 3-0 eller om vi låg under med 3-0. Vi värvade spelare som skulle passa in i denna spelmodell och vi tränade efter en tanke som skulle ge oss mer fart, balans, teknik och ork. Manualen gav resultat.
Nu vet jag inte längre vad som är den röda tråden. Jag vet inte hur Jonevret vill att DIF skall spela och jag vet inte varför vissa värvningar görs, eftersom de inte stämmer in med hur jag tror att DIF iallafall vill spela.
Om träningen vet jag inte mer än att vi gjorde oss av med vår fystränare som hållt laget skadefritt och i toppform under flera år, och nu är halva truppen ständigt skadad och ingen verkar ha något spring i benen längre, medan aik firar stora triumfer med vår gamla fysmodell.
Jag kan inte gnälla på spelet längre för jag vet inte om det är meningen att vi skall stå och dutta i backlinjen och sedan dra iväg en tjongboll till motståndarnas målvakt. Efter varje match så säger Jonevret att det blev fel av någon anledning och att vi vill hålla spelet snabbt och längs marken, men jag har nog aldrig sett några tendenser till detta denna säsong. Kanske har vi inte materialet till detta längre, kanske tränar vi fel eller så har vi bara haft dålig form i 15 matcher, men oavsett vad så har iallafall den röda tråden tappats eftersom vi inte på en halv säsong lyckats med det spel vi har tänkt oss att spela.
Jag vet inte, men jag saknar manualen och skulle bli oerhört lycklig om Jonevret eller någon annan kunde gå ut och förklara vad meningen med spelet är, varför det misslyckats och vad man tänkt göra åt saken, för dålig form kan inte vara förklaringen till en sådan lång period av dåliga prestationer.
Värvningarna
Många har gnällt på värvningarna på senare tid. Jag känner också ett behov av att göra detta lite då och då, men om jag ser på saken i lugn och ro så tycker jag ändå att man har gjort sitt yttersta för att värva bra. Jag vet inte var jag skall börja men Jones, Jonsson och Batan känns som riktigt bra vävningar, även om Jonsson är dyr så har han klass. Vi har dessutom försökt värva unga lovande spelare, men eftersom varenda skitklubb numera satsar på CL så verkar det extremt svårt att få loss någon lovande talang från allsvenskan. Dessutom har vi Magro som var en riktigt bra värvning, men något gick snett där och han har inte visat sig tillföra det som man hoppades. Samma sak med Quirino även om jag är lite mer tveksam till hur scoutingen gjordes där. Alla spelare fungerar helt enkelt inte trots att de varit bra i tidigare klubbar, och man kan nog inte vänta sig att alla spelare som värvas skall gå rakt in i startelvan och dominera allsvenskan. Jag tror att vi har blivit lite bortskämda eftersom så många av de tidigare värvningarna varit extremt bra.
Kort och gott, jag tror att de spelare vi har och har värvat är bra nog att vinna allsvenskan och de skall till och med kunna ta sig till CL med lite tur i lottningen. Det är inte värvningarna som är misslyckade utan det är vad som händer med spelarna när de väl är i klubben som har klickat.
Hattandet med spelsystem
När aik åkte ut var det mycket prat om att de aldrig kunde ställa samma elva på benen och spelarna blev därför aldrig samspelta. När vi var som bäst så hade vi en mycket stabil förstaelva där man endast varierade en eller två positioner åt gången, oftast pga avstängning eller skada. Om någon ny kom in så visste den exakt vad hans roll var, vilka ytor han skulle ta och när det var dags att gå framåt respektive bakåt. Det är givetvis inte fel att tex peta Hysén någon match och ge Batan chansen, men att under hela RL, försäsongen och allsvenskans upptakt laborera mellan 4-4-2 och 4-3-3 samt låta halva Stockholm prova på hur det känns att vara mittfältare i DIF är för mycket. Samtidigt som detta skett så har vi dessutom fått in många nya spelare, som inte vet hur det är tänkt att DIF skall spela, och det är förståeligt att nya spelare som inte ens pratar svenska inte vet vad de skall göra på plan när inte ens tränaren verkar ha en bestämd åsikt i frågan.
Jag skiter i om 4-3-3 var för jobbigt att spela i RL, spela det ändå och gör en bra halvlek och gå sedan ner till 4-5-1 om ni är trötta, för allt är bättre än att som nu inte hittat ett spelssytem efter 13 allsvenska omgångar.
Jag tror dock att Jonevret har insett detta nu, även om jag är tveksam. Till hans försvar skall man ändå säga att det har varit svårt att hitta en solklar mittfältsuppställning eftersom ingen riktigt har övertygat där förutom Arneng förra året. Det ursäktar dock inte övergången till 4-4-2 i match efter match under vintern/våren. Skall man spela 4-4-2 så får man väl göra det, men då får man bestämma sig för det och inte bara testa det lite då och då på kul. Personligen ser jag gärna att DIF fortsätter med 4-3-3 ochatt man återigen försöker spela en fotboll med mycket boll och snabbt passningstempo. Men det är bara min åsikt och om man lyckas spela framgångsrik fotboll med någon annan uppställning eller taktik så är jag givetvis nöjd med det också.
Jag och många med mig fungerar dock precis som Jonevret. Går det dåligt så skriker man på byten eller att man skall gå ner på trebackslinje eller göra något annat taktiskt genidrag som förändrar matchbilden i ett enda slag. Samma sak om någon har varit dålig i två matcher, då tycker man att bänken borde luftas ordentligt, varför inte slänga in hela b-laget, de är ju iallafall hungriga. Detta är nog tyvärr bara drömmar och förhoppningar och i verkligheten så byggs bra lag på stabilitet och en tro på det man gör. Det är inte fel av oss supportrar att tro på magiska lösningar och spekulera om vem som borde ha spelat och hur man skulle markerat bort motståndarna, eller vilken hörnvariant som passar mot Kalmar. Däremot är det tyvärr fel av en tränare att fungera som en supporter och tro på dessa lösningar. En tränare bör ha en tanke med det han gör, han skall tro på den och kunna förmedla denna tro till spelarna, så att de vet vad som skall göras och så att de vet att det kommer att fungera. Här har Jonevret i min mening misslyckats för hur skall spelarna kunna tro på DIF´s spelidé om den förändras i var och varannan match.
Självförtroende
Vinnarmentaliteten är borta i dagens DIF och ingen verkar längre tro på det man gör. Att Hysén efter frisparksmålet i lördags säger att han iallafall fortfarande har självförtroende vad gäller frisparkar säger väl allt. Självförtroende är bräckligt men otroligt viktigt, det vet alla som raggat på krogen. Ibland fungerar allt och ibland fungerar ingenting. Dagens DIF verkar inte ha fått f**** på rätt länge om man skall dra den liknelsen alldeles för långt.
Jag vet inte när DIF tappade vinnarmentaliteten och tron på sig själva. Det jag däremot vet är att det finns riktiga vinnarskallar i dagens DIF, det bevisade de förra säsongen då de vann allt som gick utan att alltid spela speciellt bra. Troligen har man haft lite oflyt i inledningen och på försäsongen och därmed tappat självförtoendet. Detta tillsammans med det faktum att Jonevret inte har kunnat förmedla ett spelsystem som alla tror på till spelarna har enligt min mening skapat den oro som gör att man får frispel vid varje ledning och backar hem med hela laget för att slå panikrensningar resten av matchen. Spelarna känner helt enkelt inte att Jonevret vet vad han pysslar med, och i takt med att spelet inte fungerar så börjar även de själva tvivla på sin egen och lagets förmåga.
Detta arbetar man sig givetvis ur med en del tur, men främst med stabilitet. Förr eller senare så måste det ju lossna, iallafall så hoppas jag på det. Mer kan jag inte göra just nu, för jag vägrar att tro att allt som DIF byggt upp de senaste åren gick att förstöra på några månader.
Avgångskrav
Det kan tyckas löjligt att kräva Jonevrets avgång när vi bara ligger 6 poäng efter serieledarna med 13 omgångar kvar att spela, men det är inte därför som iallafall jag är tveksam till om Jonevret är rätt man för uppdraget. Anledningen är istället, som jag försökt påvisa ovan, att han verkar sakna en idé med vad han vill med DIF. Om det är brist på taktiskt kunnande eller något annat låter jag vara osagt, men det är för mycket som inte stämmer i laget nuförtiden för att det skall kännas bra.
Dessutom är det frustrerande att på bara en halv säsong gå från landets bästa lag till ett lag som knappt kan skapa ett anfall i varje match. Vi har förlorat vårt spel, vårt självförtroende, vår vinnarmentalitet och vår självklara plats i solen snabbare än jag trodde var möjligt, och detta gör givetvis att man reagerar starkt. Man vill bromsa fallet innan allt är raserat och vi blir ett skönt lindansargäng igen.
Men, som med alla så tror jag även att Jonevret lär sig av sina misstag och jag tror han nu har förstått vad stabilitet betyder för ett lag och förhoppningsvis så kommer laget att spela upp sig under hösten som vanligt och kanske till och med vara med och kriga om guldet i Oktober/November. Jag tycker alltså inte att Jonevret skall avgå. Han tog guld förra året och jag anser att han skall få chansen säsongen ut, både pga att han faktiskt levererat resultat sen han kom till klubben och på grund av att det bara skapar ännu mer instabilitet att byta tränare mitt under säsong. Hur det blir nästa säsong är en annan fråga, men om Jonevret kan få fart på laget och man kan se att DIF återigen har en fungerande spelidé som spelarna och tränarteamet tror på så skall han självklart vara kvar. Annars så tror jag fler än vi supportrar kommer börja se sig om efter en ersättare.
Tack för allt
Oavsett om DIF återtar tronen som Sveriges ledande klubb eller om vi återigen blir ett skitgäng i superettan de närmaste åren så vill jag tacka för åren som har varit. Det har sannerligen varit ett stort nöje att få vara med om denna storhetsperiod som fullständigt saknar motstycke i mitt supporterliv. Att om 50 år kunna bläddra i historieböcker och återuppleva de magiska åren kring milleniumskiftet är något jag längtar efter redan nu och jag vill därmed tacka för all den glädje som dessa år givit mig och jag kommer för evigt dyrka alla de hjältar som spelat i den blåblåa dräkten under denna underbara period.
Tack!
