-
MFF-IFE: Ett försök till införrapport
Himmelrikets Tony Ernst levererar ett sista bidrag till bokstävernas kyrkogård.
”Det är på sina nederlags grund som människan bygger sin värld”. (Väinö Linna)
Alla har rätt; alla har fel. Den och den och den måste bytas ut. Detta och detta måste ske. Jag vet. Jag skriker högst. Spelare A ska ut; spelare B ska in. Nytt spelsystem nu.
Det tar tid att bygga ett lag. Tom Prahl, vår senaste guldtränare, behövde två år på sig innan han var färdig med det som skulle komma att bli 2004 års mästartrupp. Sören Åkeby ska givetvis ha samma förutsättningar. Han måste få implementera sina idéer, måste få forma en trupp han bäst tror kan leda oss till nästa guld. Därefter kan vi ställa krav; därefter kan vi begära resultat.
Vi måste våga ha tålamod; det är viktigare än någonting annat.
Fjolårets sommarvärvningar var i stort sett misslyckade. Årets ser betydligt angenämare ut. Kanske når vi inte guldet i år. Men vi har skaffat oss förutsättningar för den ädlaste medaljen under kommande år. Några pusselbitar till; sedan står bygget färdigt.
Å ena sidan. Å andra sidan.
Ja. Malmö FF är Sveriges mest framgångsrika förening. 15 SM-guld, 14 cupguld och en Europacupfinal. Inga andra lag är i närheten. Vinnarkulturen och traditionen sitter i väggarna.
Nej. Malmö FF är en svajig förening som på 17 år blott tagit ett guld, varit nere i Superettan och vänt, under denna period aldrig gjort ett riktigt avtryck i Europa samt åkt berg och dalbana i det ekonomiska tivolit.
Man älskar föreningen, brinner för den. Den strömmar genom en. Är ens blod. Det är oerhört svårt att förklara; men man liksom är klubben. Utan den; inget. Med den; allt. Det är en lycka. Man bärs fram genom vardagen under de goda stunderna. Men det tär också. Täpper till alla porer. Går knappt att leva med.
Efter 3-4 borta mot Gefle häromsistens så mådde jag fysiskt illa. Inte psykiskt. Jo, det gjorde jag det också. Men också fysiskt: fick huvudvärk, började snora, det kliade på vaderna, magont. Doktorn hade ordinerat medicin och vila och vaccin och våtvarma omslag och gå på inga villkor nära smitthärden igen.
Ska det vara så?
Bredvid mig i tevesoffan satt min nioårige son och grät. Jag kunde inte trösta honom. Bara åse marken som öppnades under oss. Bara med stoiskt jämnmod ta honom i handen medan vi föll, föll, föll.
”I’m a real pessimist! I’m not ashamed to admit it either! I’m proud of it! I was a little discouraged there for a while. But not any more… Right now I’m very optimistic about my pessimism!”. (Lucy till Charlie Brown, dagserie från 1957)
Alla dessa inför- och matchrapporter. Det är svårt att skriva. Förväntningarna och upplevelserna är så subjektiva. Man kan slösa många ord på det som någon annan ser helt annorlunda på. Alla dessa meningar; till ingen nytta. Efter några minuter ligger de ändå bara och skräpar på bokstävernas kyrkogård.
Jag ska försöka vara kort och koncis: imorgon söndag möter Malmö FF IF Elfsborg hemma på Malmö Stadion. Det är den fjortonde omgången av 2006 års allsvenska. Malmö FF kommer att spela 4-4-2 med ett mittfält uppställt i diamantformation. Elfsborg kommer att spela 4-5-1. Vi kommer antagligen att få se ett lite mer defensivt Elfsborg än i förra matchen, då ju lagen också möttes. MFF ska försöka föra spelet i kraft av hemmaplan och naturgräs. Hur det slutar vet ingen. Gud rår, människan spår.
Dög det, måntro? Vem som spelar avgör dagens träning. Jari – den bästa porslinsdocka man kan köpa för pengar – är med största sannolikhet inte med. Sak samma gäller för gamle guldhjälten Jon Inge Höiland. Kanske får vi se Marcus Pode som offensiv spets på mittfältet; i sådant fall är det upp till bevis. Blir det byten Jocke Nilsson mot Anders Andersson och Behrang Safari mot Yksel Osmanovski? Återigen: kanske.
Till sist ett tillkännagivande: den här lilla texten blir antagligen min sista på Himmelriket. Min tid räcker inte riktigt till. Jag måste börja prioritera. Dessutom känner jag inte helt och hållet igen mitt MFF. Kanske är det lika mycket mitt eget fel som Malmö FF:s. Kanske måste jag bara vänja mig. Just nu är det lite för mycket berg och dalbana och svajiga positioner för att jag ska känna mig riktigt hemma. Sådana här saker tar tid. Även för supporters.
Jag tror, från botten av mitt hjärta, att det här ändå, med lite tid, kan bli bra,
Ni ska veta att jag älskar er. Några av mina allra lyckligaste stunder de senaste åren har jag haft i sällskap med Himmelriket; Antalya, Tel Aviv, Istanbul, Lekkerkerk, Malmö Stadion. Jag tackar er för att ni varit med mig på resan. Jag bockar också huvudet hela vägen ner till marken för de redaktörer som jag haft äran att arbeta med: Kjelldén, Overton, Welinder och Möller.
Det kommer, självfallet, ännu en dag.
