Måndag morgon
…och vi har en lång väntan framför oss.
Det är inte kul med fotboll just nu. Inte kul alls. Åtminstone inte om vi snackar Malmö FF.
Jag har förvisso inga förväntningar på några medaljer. Med ny tränare, ett nytt spelsätt, med hundrafyrtio nyförvärv – som dessutom knappt kan prata med varandra – så är inte chanserna så goda.
Dessutom måste allting få ta sin tid, liksom det gjorde för Prahl och liksom det gjort för de flesta andra tränare i klubben. Det tar tid att bygga ett lag, och det tar ännu längre tid att bygga ett vinnande lag.
I själva verket är det för mycket begärt att Åkeby skall åstadkomma något stort redan under sitt första år. Att han sedan själv valde att snacka om guld i inledningen av säsongen är mer sånt som tränare säger. För att sticka ut hakan. För att ställa in sig hos supportrarna. Det hör liksom till spelet.
Mina förhoppningar var som sagt inte så stora inför den här säsongen. Det får bli en sådan säsong då Åkeby spelar ihop och trimmar laget, tänkte jag. Då han lär ut sin modell, så att den sätter sig efter hand. Men nu har det gått ett tag, och en känsla av obehag växer sig allt starkare. För jag kan inte se att laget kommit speciellt långt i denna process.
Jag menar, under våren varvades topprestationer med helt galna insatser, och efter VM-uppehållet har det sett likadant ut. Malmö FF kan gå in och styra matchen i en halvlek, för att sedan se ut som ett korplag i den andra. Det skedde mot Gefle, det skedde mot Öster och i Borås. Igår var det dags igen när Elfsborg var på besök på Malmö Stadion. Först rörlig och ljuvlig fotboll med underbara spelkombinationer, sedan går allting i baklås och det blir så ängsligt, så ängsligt.
Det är som om laget inte tror på sina egna kvaliteter. Och detta tvivel på den egna förmågan har på något sätt skapat två olika Malmö FF: ett som spelar gudalik fotboll, ett annat som spelar med en påse över huvudet, och ofta i samma match dessutom. (Jag kan inte minnas att jag sett ett MFF som pendlat mellan dessa ytterligheter på samma sätt som dagens lag.)
Mina förhoppningar har alltså inte varit så stora. Jag ville bara se ett lag byggas upp, och få ett löfte inför morgondagen. Ungefär så.
Men jag vet inte. Det hjälper inte att vi fått skickliga anfallsspelare i Junior och Jonatan Johansson. Det hjälper inte att Sandqvist agerar som en stormålvakt, eller att vi har en Gabriel. Det leder inte vidare. MFF kan värva ytterligare 150 man. MFF kan ta hit varenda tillgänglig mittback från Polcirkeln till Smygehuk men blir inte bättre för det.
Det är något som inte funkar. Kanske är det så enkelt att dessa förändringar måste få ta sin tid. Kanske handlar det om att tron på den egna förmågan inte finns där just nu. Kanske är det för att truppen alltmer liknar en främlingslegion, och att spelarna inte känner någon direkt samhörighet vare sig med varandra eller med klubben.
Och att MFF är på väg att bli lite för lite MFF.
Jag vet inte. Men en sak är säker – vi har en lång väntan framför oss.
