Krönika: Man kan säga mycket
Man kan säga mycket om matchen igår. Det är av hävd svårt att plocka fullt i dessa årliga dubbelmöten. Men igår lyckades man vända ett tidigt underläge och ett prekärt läge lyckades bli utrett mot ett lag som inte behövde och inte ville anfalla utan hade både motiv och alibi för att backa hem och kontra på läskigt snabbe Luton Shelton. På så sätt är det kanske okej med en poäng mot ett Helsingborg som är betydligt bättre än tabellen visar. På alla andra sätt är det däremot inte det.
Man kan säga mycket om matchen igår. Man kan prata om idiotin i att dra på sig en utvisning efter åtta minuter, man kan diskutera ständiga orosmolnet Luton Shelton eller man kan spekulera kring tabellägen och guldchanser. Jag brukar däremot alltid sålla mig till den gruppen som i svåra stunder istället väljer att påvisa det som ändå varit ljusglimtar. Även det kan man göra om matchen igår. Men nu börjar jag, min själ, bli heligt trött på det.
Jag vill egentligen bara gnälla och lätta mitt hjärta från frustration, men det gör ju inget bättre och det ligger inte för mig. Det blir inte heller lättare att såga spelare när man nu ändå såg att viljan fanns. Tidigare har många röster höjts för att spelarna sett vilje- och idélösa ut. Men igår visades viljan till viss del (att idéerna finns blir tydligt i och med den annalkande reportageserien av undertecknad och Niklas Jogsten där spelarna själva uttalat sig kring taktiken, håll utkik efter den).
Igår blev dock alltså viljan tydlig, idéerna märktes bättre och spelet var stundtals riktigt bra. Andra halvlek inleddes med en press som om den hållit i sig längre säkerligen tröttat ut skåningarna och gett djurgårdarna stora möjligheter till en slutforcering. Men pressen försvann i samma stund som Jonson och Batan bytte kant och på slutet var det trots allt Helsingborg som pressade mest och låg närmast ett segermål. Djurgården fick försvara sig och lyckades för en gångs skull hålla undan. Jag antar att det i sig är en ljusglimt.
Har ju inte blivit så många gånger i år.
Att i detta läge säga att det börjar se bättre ut är möjligen som att säga att det i alla fall ger ett vackert sken när huset brinner ner. Men jag tycker i alla fall att saker börjar se bättre ut. Viljan och idéerna har redan behandlats och nu fattas bara det där sista. Saker och ting måste gå fortare. Snabbare löpningar, snabbare passningar, snabbare beslut och man måste komma till avslut snabbare. Men snabbhet kräver trygghet för att vara av godo.
Annars riskerar snabbheten snarare att övergå i stress, och det är ingen behjälpt av.
Djurgår’n är nu nere i en svacka (för alla er som eventuellt inte märkt det), det innebär att prioriteringarna blir lite förändrade mot i vanliga fall. Det som förr varit viktigt (just snabbhet, delikatess och dominans) förmultnar nu och det enda som i slutändan är viktigt är att hitta tillbaka till det själförtroende som blåst bort. Här har vi supportrar kanske det allra största ansvaret. Vi måste ställa upp för våra vänner på planen och när vi ställt upp ska vi tamejfan inte sluta stå upp för dem oavsett vad som händer.
Alltid, oavsett.