Mitt i säsongen
Halva säsongen plus en match har gått. MFF har precis kommit med sin ekonomiska halvårsrapport. Här kommer Ulf Österlind med sin.
Ena dagen lycklig som ett barn, nästa dag olycklig som jag vet inte vad. Ena halvleken ett spel i mästarklass, nästa ett spel som gjort för superettan. Ena veckan värvningar i superklass, nästa får en att undra om styrelsen vet vad den gör.
Det bestående intrycket är att vi inte har stabilitet, vare sig i spelet eller i huvudet på ledningen. Det känns som att en eventuell strategi bara finns på ett papper och att det ligger i bakluckan på Madsens bil ungefär där reservhjul, domkraft och hjulkors ligger.
Häromdagen stod det klart att Olof Persson och Hasse Mattisson närmar sig, eller har passerat 200 allsvenska matcher. I den vevan skojade vi om när Hasse Borg skulle nå 200 försäljningar/värvningar. En av kollegorna i redaktionen misstänkte då att den gränsen redan var nådd.
En fråga som måste ställas i samband med det är; Vad är Malmö FF:s huvudsyssla? Det måste väl ändå vara att spela fotboll, inte att köpa och sälja spelare.
Det händer såklart att spelet inte funkar och att enstaka spelare inte klarar sin uppgift någon match. Måste man alltid värva sig ur problemen då? Är inte det den lates lösning?
Stabilitet är viktigt i ett lag. Fotboll spelas ju av människor och det är tänkande och kännande varelser. En grupp som förändras för ofta når inte stabilitet och man känner ingen lojalitet gentemot varandra. I våras åkte A-truppen till Sydafrika, tränade, gjorde utflykter och fick gemensamma upplevelser. Det är sådant som ger gemenskap.
Sedan dess har rätt många lämnat. Hur ska det kunna skapas känslomässiga bindningar och lojalitet när de man lärt sig tycka om och lita på hela tiden försvinner? Det går inte såklart. Istället sluter man sig, blir rädd att förlora, spelar hellre för sig själv och för att behålla sin plats i laget. När man egentligen borde känna sig lojal med kamraterna och ta sitt ansvar- att inte vika ned sig och svika sina polare på plan.
Som jag uppfattat det är Malmös tanke att ha spelare som är förankrade i Malmö/Skåne. För att skapa närhet till regionen och fansen men också för att hjärtat ska banka för just di blåe. Hur blått är hjärtat på Junior? Och varför tror man att de som är lite till åren komna är blåare än ungdomarna? Det är bara att titta på oss fans, kärleken till laget kom redan i unga år eftersom man är mest formbar då. Daniel, Anders, Yksel, Olof, Hasse och några till i all ära, men kunde man inte satsa på Pode, Safari, Jocke Nilsson, Lawan och Jon Jönsson istället. Sen fattar till och med jag att en del av dem inte är mogna ännu. När två spelare är jämna, låt då den yngre av dem få möjlighet att spela in sig i laget. Istället säljer man de unga – Jon exempelvis - och tar hit gamlingarna. Fan Malmö kan snart ställa upp i oldboys-serien.
Och när det gäller värvningar tycker jag att man enbart ska värva spelare som är bättre än de som gick. Om man säljer Rosenberg hjälper det ju inte att värva Bech, han ligger ju snäppet under. Man borde i alla fall värva spelare som är bättre än de som redan finns i klubben. Är Gabriel verkligen bättre än vad Jon kunnat bli om han fått mer speltid?
Jag måste erkänna att mina förhoppningar var stora inför säsongen, jag trodde faktiskt på guld. Möjligen en aning för optimistiskt men värvningen av Åkeby kändes bra. Sedan uppfattade jag det som att det fanns ett revanschbegär hos laget efter förra årets smädelser. Dessutom lovade Åkeby en förändring av spelsätt till ett snabbare och kvickare 4-3-3. Och man skulle minsann träna hårdare än någonsin, vilket också en del rapporter angav. Det skulle i sin tur leda till att vi skulle vinna matcherna i andra halvlek. Jo, jo… När sedan Messias visade sig i form av en finsk pinne då trodde jag ännu mer. Men som det står skrivet i bibeln. Han offrade sig för vår skull, och nu är han mycket riktigt skadad. Men han återföds ju varje år så vem vet…?
Nu står vi här efter halva säsongen med 4-4-2 för att spelarna känner sig tryggare i det, vi har flera i truppen skadade, ett haltande och tvehågset spel, en uppställning på plan som utgår från tanken att vi är ett topplag – vi kanske ska backa längre ned i banan och ha lägre utgångspunkt i defensiven, om någon kan hitta den – defensiven alltså. Vi har en kreatör som mest joggar ensam, ett hysteriskt köpande och säljande, en tränare som inte verkar ha implementerat sina idéer och tankar hos vare sig styrelse eller spelare, och med fansens hunger efter revansch så stark att magsyran bränner i halsen. Fast vi verkar ha bra ekonomi, alltid kul.
För ett och ett halvt år sedan var gud blå, vad är han nu? Förvirrad, som jag?
