Det är skönt att vara steget före!
Farstamannen höjer temperaturen inför den 16:e september.
Så verkar vi ha hamnat där igen. I en kamp mellan Hammarby och Djurgården om att vara hetast i Sverige. Blåränderna kacklar, stänger träningar och vill så gärna vara störst, bäst och skönast. Själv lutar man sig tillbaka i fåtöljen och tänker:
FÖRST, MEST OCH GRÖNAST!
För visst må det väl vara hänt att Djurgårdens IF för tillfället leder allsvenskan. Men läser du tidningar, ser på TV och hör på radio så märker du snart att det som vanligt är Hammarby som folk snackar om.
Det var en liten detalj, men en väldigt talande sådan, som dök upp när jag såg videon från Canal + och Sundsvallsmatchen. Det presenterades en tabell med namnen på alla lag. Samtliga lag hade ett suffix eller prefix, typ IFK Göteborg eller Halmstads BK. Samtliga, utom Hammarby. Inget IF där inte, det behövs liksom inte!
Förstår ni hur stort det är?
För övrigt har jag roat mig med att jämföra Dif och Hammarby under den senaste sjuårsperioden. Och kommer fram till att hur man än räknar och analyserar så är Bajen så ofantligt mycket bättre. Och mer före. Och så jäkla mycket grönare, skönare och större.
Låt oss börja med publiken. Det går att använda uttrycket "sedan urminnes tider" när det gäller att räkna upp publiksiffror på över 10 000 på Söderstadion. Och dom kommer, om så Bajen slåss i toppen, krigar i botten eller jäser i mitten.
Djurgården börjar redan nu så smått tappa publik. Det var glest på Stadion i lördags och 11 000 var nog en lätt friserad siffra.
Apropå publik kan vi snacka TIFO. Ett område där Dif ( och även AIK) satsar stora pengar i någon form av hävdelsebehov. Men där Bajen smidigt vet att om man bara vill är man som vanligt bäst. Som mot Sundsvall när man överraskade alla med att köra konfettiregn - bara på gubbläktaren. Stora maffiga TIFO körde vi redan i slutet av 90-talet. Minns jag rätt gavs det till och med ut ett fanzine i ämnet.
Vi tar bortaresor när vi ändå är igång. Det räcker att säga Örebro borta 1998. Över 3 000 personer i minusgrader frös sig igenom en kalkonmatch utan dess like. 3 000 1998 var ungefär vad Dif snittade i division 1 norra.
Men publik i all ära. Det är givetvis det sportsliga som räknas. Jag tänkte plocka fram en snittplacering för lagen i allsvenskan sedan 1997. Men fann att det var omöjligt. Djurgården har ju två säsonger på lägre nivå just runt sekelskiftet.
Vi kan snacka tränarbyten och byte av spelidé. Något Hammarby gjorde 2002. Det höll på att gå illa men Bajen räddade sig utan att kvala. När Dif satte in Sören och Zoran rasade man stuprätt ner i ettan.
Vi kan snacka CL. Bajen spelade kryss hemma mot Partizan precis som Dif. Borta föll Bajen. Men i år hade Partizan lärt sig läxan av att inte hålla igen. Ifjol åkte man ju ut så det sjöng om det mot B München. I år gjorde man exakt vad som krävdes och bjöd på 180 minuter full kontroll. Återigen var vi alltså först.
1997 värvade Bajen två av dåtidens största Djurgårdsstjärnor. En muskelspänning som saknar motstycke sedan dess. Och säkert en stor förklaring till varför så många djurgårdare tycks drivas av ett så enormt revanschbehov mot oss Hammarbyiter.
I år har Hammarby och Djurgråden värvat varsin mittfältare från norska ligan. Hammarbys ligger bakom femtontalet mål och utnämns av de flesta som allsvenskans bästa värvning. Djurgårdens hyllas endast av Åkeby, alla andra ser en skadebenägen och ängslig sidledsspelare.
Som toppforward har Dif plockat en förväxt holländare som snubblar in mål mot allsvenska bottenlag men förnedras på Europascenen. Bajen hittar en brasse som får spaltkilometer och redan jagas av agenterna.
Ja, så här skulle jag kunna hålla på. Men låt mig inte trötta ut er. Låt oss bara konstatera att det är skönt att luta sig tillbaka i fåtöljen och veta att man alltid är bäst!
Och snart är det 16:e september!
