Jakten på Allsvenskan, dag 234
Ångest.
I den tjugonde omgången av Superettan hade IFK Norrköping chansen att knappa in på lagen framför. Både Örebro och Brommapojkarna förlorade sina respektive matcher. Någonting som knappast var väntat. Alltså; IFK Norrköping behövde bara vinna borta mot Mjällby för att närma sig kval- och direktplats. En utmärkt chans som man inte tog tillvara på. Som vanligt.
Vinner IFK vinner givetvis alla andra lag framför oss också. Förlorar vi vinner så klart alla lag framför oss också. Förlorar några lag framför oss vinner IFK Norrköping så klart inte. Det är för jävla typiskt. I söndags när jag fick sms-rapporter om ställningarna i de olika matcherna trodde jag för ett ögonblick att vi skulle besegra Mjällby, samtidigt som Brommapojkarna förvånande låg under i sin match mot GIF Sundsvall. Vid Kamratvinst hade det bara varit fyra poäng till kvalplats – och fem till direktplats! Då hade till och med jag – en medelgod IFK-pessimist (realist) – trott på Allsvenskan. Givetvis dödades den drömmen tämligen omgående då mobila sektionen pep till och texten på skärmen lyste förrädiskt i den Kolmårdiska kvällen: ”1-1”.
Tack och lov räddades kvällen av mitt goda sällskap. Men man undrar varför man utsätter sig för detta. År efter år. ”Många matcher kvar, mycket kan hända”. Den för man alltid höra när det börjar dra ihop sig. IFK har hyfsat häng på kvalplats i Superettan, och folk i min närhet försöker peppa mig med sådana budskap, få mig att se ljuset i denna serie som jag så hårt hatar. Tidigare år har jag gått på detta. Men inte i år, jag köper inte längre snacket om ”många matcher kvar”. Visst är det många matcher kvar. Många matcher att lida sig igenom.
Bara för några veckor sedan var jag betydligt mer positiv till tabellsituationen. Det kändes som om IFK var på gång. Jag trodde verkligen, verkligen att det skulle vända. Men IFK:s oförmåga att vinna har förstört denna säsong. Visst, vi förlorar inte speciellt ofta: endast fyra förluster hittills. Men åtta oavgjorda är på tok för mycket. Detta att jämföra med Brommapojkarnas två, eller Örebros tre.
Efter en förlust eller oavgjord mår jag ofta för dåligt för att läsa om matchen. Jag har inte läst något referat från mötet mot Mjällby. Jag kom så långt att jag gick in och kikade på startelvan i kollega Magnus matchrapport – mer orkade jag inte. Jag slår knappast upp NT-sporten morgonen därpå heller. IFK är som en infekterad varböld i vardagen. Men likt förbannat kommer jag ha stora förhoppningar inför nästa match. ”Vid vinst där och de andra förlorar”…”det är många matcher kvar”…
Hur länge orkar jag lura mig själv?
