Elfsborg - Halmstad 3-0
Ännu en dag på jobbet…
Utan att överdriva kändes det lätt som att det var tvunget att komma en reaktion idag efter urladdningen mot Helsingborg i lördags. Varför? Därför att Elfsborg ALDRIG varit laget som klarat lite press, eller mycket press, eller någon form av press överhuvudtaget. Vi har alla vetat att ”Di Gule” har kunnat spela underbar fotboll i sina bästa stunder och det gäller inte endast i år. Det har varit så länge och vi minns ju alla segern över IFK 2000 då de blev avklädda in på bara skinnet. Problemet med det spelet har alltid varit att vi vetat att i matchen efter har allt rasat igen.
Men i år har vi väntat på raset ett bra tag. Det har fan inte kommit ännu. Ja, det var väl IFK hemma i premiären då när årets minst motiverade kvittering kom till och hjärnsläppet mot Gefle på hemmaplan. I övrigt har det flutit på hyfsat, måste man säga. Frågan är: När kommer raset? Kommer det? Varför måste man känna sig negativ, trots att det går bra nu?
Helt enkelt för att man är van och har varit med förr…
Till matchen!
Det var mycket folk på plats och regntunga moln över hela staden. Men intet regn föll över våra hjältar, ja kanske lite då, men det var inte så farligt. De slapp ju vattna planen i alla fall. Det kändes ändå inte riktigt som att det var en match där det gällde att spela för eventuell serieledning. Så långt in i serien har vi inte varit i ledning sen 60-talet läste jag någonstans. Så visst BORDE tändningen funnits där. Men det var lite avslaget, på något sätt. Men grabbarna på plan kämpade sig in i matchen och skapade ett par halvchanser där den bättre brodern Alexandersson hade ett par försök till avslut, bland annat ett rejält skott i ribban efter en suverän passning från, ja ni vet väl vem? Detta var på något sätt ett slags startskott för att börja röra lite mer på benen och få lite fart på det hela. Mycket riktigt, det dröjde inte länge innan Anders blir fälld när han viker in från kanten (vänster) mot mål för att få ett skottläge. Några gubbar radar upp sig runt bollen varvid Jon Jönsson klipper till bollen. Den far in i mål och det jublas vilt på (nästan) hela arenan. Detta var vår ANDRA chans i matchen. Efter ytterligare lite trevlig upprullning av HBK-försvaret bröt Alexandersson D.B. (hädanefter kommer jag kalla honom Alexandersson D.B. och det står för ”den bättre”, till skillnad från sin bror som kan kallas bra, men inte bättre än sin bror…) in och skjuter bollen i stolpen varvid den studsar in i målet bakom en överspelad HBK-keeper. Detta var chans nummer tre. Efter ett fint inlägg från Ishizaki flyger sedan Matte Svensson fram, likt en Kamikaze-Kid, och glidande nickar han in 3-0. Det var chans nummer 4 det. Fyra chanser, tre mål. Hygglig utdelning en dag när spelet går på rutin.
Nu kanske det låter som att Halmstad var värdelösa, men det stämmer inte alls. De var bara dåliga. Ungefär som vi brukade vara ända fram till i år. De mötte ett bättre lag och den enda i det laget som jag skulle kunna tänka mig i dagens Elfsborg är Dusan Duric. I andra halvlek kom Sjöhage in tillsammans med Griffit, men det skulle inte bli fler mål i denna match. Halmstad hade mycket boll, men skapade i princip ingenting av värde under hela andra halvlek. En kille hade kollat på matchuret och sa att ”HBK var inte över mitten på planen mellan minutrarna 55-60”. Nästan fem jämrans minuter utan att vara över mittplan. Visserligen hade de mycket bollkontroll och vi skapade inte några direkta chanser under den perioden heller, men det säger nog en del om Blått av idag. Jaja, det hände egentligen inte så mycket mer av värde under denna match. Ja, Sjöhage rann igenom några gånger och hade ett par fina avslut utan framgång och det vaskades fram ytterligare någon halvchans. Men, som sagt, på det hela taget en dag på jobbet där det var avgjort efter första halvlek.
Nästa match blir värre…
