Inför träningsrapport: MFF-ÖIS
Hur länge har man inte gått och suktat efter den dagen då Junior och Jonatan backas upp av Jari? Och i en tävlingsmatch på Malmöstadion dessutom? Vissa dagar har det känts som en utopi, som om den dagen aldrig kommer. Vissa dagar, som om det kanske finns en möjlighet. På måndag ser dagen ut att vara här.
Solen gassar över Malmös träningsplaner, MFF: s seniorer har just satt igång träningen och truppen ser ut att vara fulltalig sånär som på Yksel Osmanovski och Jon Inge Höiland.
Alf Svensson förklarar att Yksel fått en blessyr på foten under gårdagens träning och jag ser hur Jon Inge en bit bort kämpar på med löpningar i sina joggingskor. Löpning på egen hand kan inte vara superkul om man inte heter, typ Jari.
Träningen inleds som vanligt med lite koner och låga häckar. Allt för att få igång pulsen och fötterna. Det ser bra ut. Spelarna är på hugget. Jag ser inte någon som släpar benen efter sig. Den enda som ser lite låg ut är Anders Andersson. Han berättar att han känner sig lite sliten, att det har varit hårda träningar på sistone, och att träningen för någon dag sedan då de tvingades köra i kombihallen pga. ösregn slet extra mycket på kroppen.
Man kan ana att morgondagens vila kommer väl till pass. Samtidigt känns det bra att Sören tycks vilja pränta in att vägen till framgång är en väg full med sjuhelvetes hårt arbete. Det finns inga genvägar. Det måste göra lite ont
Den första och enda passövningen för dagen är en sann klassiker. Spelarna går ihop två och två och kör sedan passningar på ett tillslag längs med planens kortsida (den ena spelaren springer baklänges). Efter ett tag ersätts passningarna av nickar. Ytterligare några vändor senare, bröst, nick och tillbaka osv.
Övningen pekar på något slags enkelt fundamentalt resonemang. Teknik är i viss mån en färskvara. De här till synes enkla momenten är även nyttiga för fullblodsproffs som Jari och Jonatan.
Sören gör hela tiden spelarna medvetna om att det inte är fråga om något lattjande. Varje bollberöring ska göras i rörelse. Det ska vara fart och full koncentration i varje ögonblick.
Anders Andersson vill naturligtvis briljera med sina portugisiska språkkunskaper och har gått ihop med Gabriel. Daniel Andersson kör med sin för tillfället något nedstämda bundsförvant Olof Persson. Jari Litmanen och Jonatan Johansson kör tillsammans, de båda finnarna är oskiljbara.
Ganska tidigt inleds matchspelet. Utespelarna, arton till antalet, delas in i två lag. Ett lag bestående av tio spelare och ett av åtta:
Gröna västar: Jonas Sandqvist / Ulrich Vinzents, Daniel Andersson, Gabriel, Christian Järdler / Marcus Pode, Anders Andersson, (def) Jari Litmanen, (off) Behrang Safari.
Svarta: Jonnie Fedel / Johan Guiomar Nilsson, Olof Persson, Raul Kouakou, Jocke Nilsson, / Jonatan Johansson, Labinot Harbuzi (def), Niklas Skoog (off), Emil Hallfredsson / Junior, Edward Ofere.
De gröna västarna utgörs av de försvarare och mittfältare som är närmast startelvan. Det svarta laget består av ordinarie anfall (även om Jonatan flyttat ut på kanten för att Ofere är en renodlad anfallare som inte ska spela någon annanstans än just i anfallet) och i övrigt spelare som kämpar om en plats i truppen på måndag.
Tanken är att intensiteten ska vara så hög som möjligt och det blir den genom att ordinarie anfall och ordinarie försvar ställs emot varandra.
Spelet bryter loss i ett furiöst tempo. Det ges och tas. Jocke träffar Safari med en stenhård tackling som resulterar i att Ulrich får sig en törn, dimper till marken och tar sig om nyckelbenet. Jocke förklarar ursäktande för Safari en stund senare att han var tvungen. Anders följer retsamt upp med att, "så går det om man försöker dribbla."
Jonatan är som utraderad på kanten. Man ser överhuvudtaget inte till honom. Han ska spela centralt och ingen annanstans, men man vet ju att han levererar när det väl är match.
Första målet är en skönhet där Junior på futsalvis vänder runt, hittar Emil på instick som avlossar ett hårt pressat skott i bortre burgaveln. Emil joggar tillbaka mot sin utgångsposition utan att röra en min, då kommer Skoog fram och förklarar att han måste öva målgester varpå han visar ett par patenterade.
En spelare som gör bra ifrån sig idag är Kouakou. Sköter sitt defensiva arbete formidabelt och har flera gånger ett finger med i spelet när hans lag skapar farligheter. Vid ett tillfälle hittar han fram med en ganska flack luftboll som Junior möter med en praktfull volley och det står 2-0 till de svarta.
Med tanke på att Sören ältat att han tar ut de som gör bäst ifrån sig på träningarna borde Kouakou på allvar slåss med Olof om avbytarplatsen. Vi får se hur det blir med det.
Sören blåser av och några spelare byter västar. Här kan man få en indikation på vilka som i praktiken nöter bänk på måndag. Olof byter av Gabriel, Jocke byter väst med Anders A, Jari och Skoog byter färg, liksom Emil och Safari.
Det går inte lång tid innan oturen är framme och grinar Safari i ansiktet igen. Den här gången är det Pode som missar en glidtackling och träffar Safari över ankeln. Behrang vrider sig i smärtor, efter en stund kommer Alf fram och lindar foten. Det ser inte bra ut. Har svårt att se att Safari ska kunna vara spelklar till på måndag.
Spelet är rappt och bra. Det är högt tempo och intensivt. Fedel eldar på sin försvarslinje i gammal god stil. Han verkar ha skapat ett eget creolspråk där han jonglerar mellan svenska, engelska, italienska och spanska ord.
Plötsligt blåser Sören abrupt av. Han är förbannad:
”Envisas inte med att alltid sticka in bollen. Sätt ut på kanten och kom på överlapp. Vi tappar för många enkla bollar på insticken.”
Jag vet inte om jag ska kalla Sören stingslig. De senaste veckornas träningar har präglats av en mer lättirriterad och hård Sören. Det märks att han ser truppens potential, att han är av uppfattningen att ett dåligt slutresultat endast kan bero på slarv och lättja. Därav det lite hårdare lite enklare coachandet. Jag gillar det.
Mot slutet av matchspelet kommer Jonatan upp bredvid Junior. Jari ligger bakom. Och det strös äntligen lite magi över spelet. Jag kommer på mig själv med att inte kunna njuta i oron över att någonting ska hända Jari. Vid något tillfälle tycker jag mig rent av se att även motspelarna håller tillbaka lite i närkamperna mot honom. Jocke kommer vid ett tillfälle glidande men fäller ödmjukt in benen för att undvika en kollision. Vet inte om det är inbillning, men nog är väl såväl alla på planen som de runt om, medvetna om Jaris betydelse för Malmö. Med Jari på plan är guldet inom räckhåll.
Att ”de tre” förenas resulterar inte i någon målkavalkad. Det blir ingen dreamteam - show. Men det är så vackert att se Jaris passningar. Varje passning ligger som en smäck på adressatens fot, eller precis en sådär perfekt bit framför så att farten i spelarens löpning kan bibehållas.
Innan matchspelet är över tar sig Skoog åt ljumsken och tvingas lämna planen. Jag ser inte om han stöter ihop med någon, men utan tvekan är det något som irriterar. Synd. Just nu när han precis har kommit tillbaka.
Träningen avslutas med en, inlägg och skott - övning. ”Det är lite blandad kompott över avsluten” som min staketgranne påpekar. En godbit är då Labbe får på ett skott som träffar ribban rekylerar i marken och fastnar i nättaket. En annan då Junior smiskar upp en boll så mycket i krysset som det går och följer upp med ett medley av målgester.
Det är god stämning i truppen. Efter träning stannar många kvar. Emil och Jonatan övar avslut med Anders. Jari kör en idioten och avsluts – övning på egen hand. Junior och Gabriel övar slänga sig rakt fram – nickar, vad det nu ska vara bra för.
Stämningen är på topp. Det ser bra ut. Och framför allt. Det ser ut som att Junior, Jonatan och Jari startar på måndag.
Annat än tre poäng är väl en omöjlighet….
….peppar, peppar, ta i trä.
