- -
HBK - Häcken 2-2
Drömöppning och tidvis bra spel i första, men onödigt baklängesmål innan paus. Kontroll i andra, men självklart kvittering och ingen vinst för HBK. Inte ens mot ett uselt Häcken.
Jag har gråtit tre gånger i modern tid. Två var fotbollsrelaterade. Den näst senaste efter Senegal-förlusten. Jag bodde i Sydney då. Hela svenskkolonin var samlad på en pub i centrala stan. Sverige var bra, vi kunde inte förlora. Men det gjorde vi. Jag trodde inte det var sant. Direkt efter matchen kom en tjejkompis fram till mig; ”Fy vad tråkigt! Jag skall gå till baren, vill du ha en öl?” Vad fan? Öl? Jag kunde inte stanna med de där människorna som inte fattade. Som inte brydde sig. Jag gick ensam hemåt, insvept i min flagga. Jag var ensam med min sorg och det var sorgligt i sig. Väl hemma i lägenheten kom tårarna. Min flickvän Maria ringde från Sverige och vi grät tillsammans. I efterhand hör jag hur banalt det låter, men då var det på riktigt och äkta. Okej, jag hade tagit några pilsner under matchen och vi vet ju hur sånt påverkar känslorna. Kanske var det en överreaktion, men det var det definitivt inte gången därpå.
Jag talar naturligtvis om den blytunga IFK-matchen 2004. Jag körde inom föräldrarna efter matchen. Pappa försökte peppa; ”Med HBK:s förutsättningar är det ju helt fantastiskt med silver!” Och visst var det så, men tajmingen var fel. Den dagen fanns bara guld eller katastrof. Efter att ha skällt ut honom uppifrån och ned – förlåt pappa – landade jag tungt i sängen i det gamla pojkrummet. Tårarna smög sig försiktigt på, men efter ett tag vällde de fram med kraft. Det var så orättvist. Vi var ju bäst – överlägset bäst. Malmö var en tråkig, tung maskin utan finess. Malmö var Afonso och inget mer. Vi var elegans, pang, bom, attack, smack och mål! Att vi inte fick vinna var ett hån mot alla som älskar vacker fotboll.
Varför?
Poängförlusten idag var såklart inte en hundradel så svår som det tappade guldet 2004. Men gråtpotentialen fanns ändå där. Vi bollklubbare har mer eller mindre lidit i två säsonger nu. Och just som vi återfår en gnutta hopp, just som vi tillåter oss att hoppas, att tro, så slås våra ben undan igen. Och för varje gång äts ännu en liten bit av oss upp. Det är inte mycket mer att äta på här nu. Jag är alldeles tom, jag är skinn och ben, och det känns så förbannat hopplöst. Men denna utdragna plåga har härdat mig, och istället för att bryta ihop efter matchen så konstaterade jag bara fakta, stoppade ned anteckningsblocket i väskan, reste mig och gick.
Det beror väl på förväntningar, antar jag. 2002 trodde jag på en enkel väg till semifinal, och 2004 på guld. Idag trodde jag ingenting. Det har blivit så. Jag vågar inte tro eller hoppas. Det gör för ont.
Detta är en skitsäsong. En riktig skitsäsong är det och all djävelskap drabbar oss gång på gång på gång. Varför kan jag inte få en veckas andrum? Varför kan jag inte få glädjas åt Ajsel Kujovics fantastiska match? Varför kan jag inte få sitta här och måla i ljusa färger, sväva ut i optimism och framtidstro så som jag älskar att göra, så som jag gör så bra? Varför halkade Emil vid reduceringen? Varför kvitterade de när vi hade full kontroll, och varför var jag orolig för förlust de sista minuterna? Förlust mot ett uruselt Häcken. Varför? Och nu blir det ännu en improduktiv ångestvecka på jobbet med tankarna på annat håll. Men å andra sidan, vem bryr sig om jobbet? Det är i dessa stunder man märker vad man verkligen bryr sig om.
Första 45:an
Janne mönstrade samma elva som senast bortsett från att Feyenoord-nyförvärvet Ajsel Kujovic ersatte avstängde succémannen Emra Tahirovic. Ajsel var tänkt att släpa snäppet bakom Magnus Arvidsson. Jag måste erkänna att jag har varit lite kluven i mitt förhållande till Ajsel efter vad jag har sett tidigare. Han har uppenbara kvalitéer i teknik, speluppfattning och förstatouch, men snabbheten var ett stort frågetecken för mig. Men den släpande rollen ställer inte samma krav på snabbhet och jag var nyfiken på utfallet. Och utfallet blev – braksuccé.
Redan i den tredje matchminuten nådde han högst på en boll från backlinjen och friställde en frambrytande Magnus Arvidsson med en elegant nickskarv. Rutinerade Magnus är hundraprocentig i sådana lägen och chippade enkelt in bollen över den utrusande Christoffer Källqvist. Drömöppningen var ett faktum.
Minuten senare var det dags igen. En genial Ajsel-vrickning i djupled nådde sånär Arvidsson men Källqvist var hundradelen före. HBK spelade en positiv fotboll i öppningen och Ajsel glänste.
I den sjuttonde minuten skickade Dusan Djuric in ett glimrande inlägg från höger. Ajsel hotade vid bortre, men Häckens Jimmy Dixon lyckades avstyra till hörna. Dolles precisa hörna nådde majestätiske Ajsel som styrde in lädret högt vid bortre. Inte helt olikt Allbäcks mål mot England. Häcken-försvararen på mållinjen hoppade men nådde inte. Två noll efter sjutton minuter och glädjen var total!
HBK fortsatte moget och med tålamod. Många passningar inom laget i väntan på rätta uppspelet. Inga chansningar, inget billigt slarv. Andreas ”Ante G” Johansson var lika bra som alltid denna säsong. Hasse Mattisson gjorde inget extra, men alltid det som krävdes. Ajsel fortsatte sitt underbara one-touch-spel. Har grabben ögon i nacken, eller vad är det frågan om? Hur kan han annars alltid sätta bollen i rätt läge, på rätt yta? Arvidsson jagade, stressade, oroade. Tomas Zvirgzdauskas var stor och stark – som alltid. Och det som ändå rann igenom bakåt tog Marcus Sahlman hand om på ett betryggande sätt. Lugnt, metodiskt, smart. Fram tills den 39:e, vill säga.
Mikael Rosén försatte sig, till synes helt onödigt, i en situation han inte kunde hantera och sjabblade ut bollen till Häcken-inkast. Bollen letade sig ut till höger och inlägget – det ödesdigra inlägget – skickades in i boxen. Emil Jensen låg steget efter Peter Olofsson och när han skulle spurta ifatt släppte underlaget och Emil stod på näsan. Olofsson, nu helt ren, kunde enkelt skalla in reduceringen. Så oerhört onödigt. Så oerhört typiskt.
Men HBK repade mod och redan i den 42:e serverade Ajsel – vem annars? − Martin Fribrock med ännu en sån där underbar stickare. Martin kunde ha lagt sig – och troligen fått straff - när den sena Häcken-backen opolerat fläkte sig, men Martin fullföljde och lyckades sånär chippa över den utrusande Häcken-keepern som istället fick bollen i bröstet.
2-1 i halvtid efter en i stort bra halvlek av Bollklubben. Hoppet levde.
Andra 45:an
Med mitt bristande självförtroende a la 2006 var jag helt inställd på mental genomklappning, Häcken-dominans och en olidlig väntan på slutsignalen. Men det blev inte så. HBK spelade fortsatt moget, stabilt och tryggt. Häcken hölls stången enkelt, Häcken var inte bra, och trots att det bara var ett mål upp i protokollet så kändes det säkert.
Men så kom skadan på Dolle. Efter en briljant aktion på sin högerkant tog han sig hela vägen in i slottet, men väl där blev det tvärstopp i en 50/50-duell med en resolut Teddy Lucic. Dusan blev liggande i plågor samtidigt som Häcken – trots visselorkan − helt korrekt fortsatte spelet. När HBK väl fick tag i bollen och skickade den över sidlinjen så fick Dusan tillsyn och linkade tillsammans med sjukgymnast-Simon av banan. Janne Andersson bytte omgående in Jesper Westerberg som tog Dusans plats. Men det krävs inte mycket för att oron skall sprida sig i ett lag i motgång.
Med Dolle borta blev HBK passiva och trycktes tillbaka av ett allt kaxigare Häcken. Men inte ens ett kaxigt Häcken med mycket boll lyckades skapa några farligheter. Oförmågan lyste igenom och efter ett tag hade HBK återtagit kontrollen över skeendet. Därför kändes kvitteringen i den 84:e matchminuten om möjligt än snöpligare än reduceringen.
Efter en farlig Lucic-frispark utifrån fick Häcken hörna från höger. I den kompakta röran framför mål lyckades dittills osynlige Robert Mambo-Mumba komma först på bollen och en chanslös Marcus Sahlman såg bolluslingen försmädligt leta sig in i maskorna.
Efter det är anteckningsblocket tomt. Jag vet inte riktigt vad som hände fram tills Håkan Jonasson blåste av. Jag var långt borta. Långt borta i mörka tankar på en ångestlik plats. Och jag är nog kvar där än. Det är ju så förbannat typiskt denna skitsäsong. Hur kunde jag tro på vinst? Hur kunde jag ens tänka tanken? Denna säsong är det förutbestämt – ALLT skall gå emot oss.
Vi står upp än
Jag har gått igenom säsongen från början fram tills nu. Inte i en endaste match – inte i EN endaste match – har vi haft flyt. Inte en enda gång har vi spelat dåligt men vunnit. Inte en enda gång har vi varit underlägsna men räddat poäng. Men de gånger när vi har dominerat, när vi har ägt matchen utan att ändå ha lyckats, är flera.
Jag hävdar att vi ägde dagens match, men det finns flera mycket tydligare exempel. Djurgården hemma, Hammarby borta, Kalmar borta. Två poäng totalt. Två poäng som om det fanns någon förbannad rättvisa i världen borde ha varit nio. Med de poängen skulle HBK vara ett stabilt mittenlag långt från paniken kring strecken. Och som ett stabilt och tryggt mittenlag skulle vi ha vunnit idag. Men samtidigt känns det bara patetiskt att yla om orättvisor. Antagligen är det så här det känns att ramla ur. Ja, alla symptomen är där. Skadebekymmer. Fel spelare avstängda i fel matcher. Uteblivna segrar trots dominans. Ängslan vid insläppta mål, tappad kontroll och tappade poäng.
Men vi är inte där än. Herregud − långt ifrån! Egentligen är ju situationen oförändrad. Häcken är fortfarande tre poäng bakom. Öster förlorade och Örgryte kommer att förlora. I spelschemat läser vi Öis, Helsingborg och Gais. Vi har vårt öde i egna händer. Jag är knäckt nu, jag är fullständigt bruten, men jag vägrar ge upp. Jag vet att Bollklubben kan. Vi är bättre än Häcken och vi skall reda ut det här. Vi kommer att reda ut det här. Jag tar denna ångestveckan på jobbet. Jag tar många till. Ja, jag tar hur många som helst för HBK.
En del stunder är så svarta
våra hjärtan fylls av regn
Jag vet inte hur det går till
men jag står upp än
Jag står upp än
Jag står upp än
Vad du än hoppas och tror
Jag är gjord för att leva länge
Och jag står upp än
Jag står upp än
Vi tackar Plura för hans ord. Vi står upp än och vi ger aldrig upp. För vi håller på Sveriges allra finaste fotbollsförening. Det förpliktigar. Ljusare tider stundar, men med HBK känns även mörka tider ljusa på något sätt.
Vi står upp än. Vi vet inte hur det går till, men vi står upp än.
* * *
3p Ajsel Kujovic
2p Andreas Johansson
1p Magnus Arvidsson
