-
Hammarby - Djurgården 0-3
Det blev en, i mångt och mycket, förryckt match som fick avbrytas efter hulliganattacker. Dessförinnan hade Djurgården dock tagit taget om matchen och briljerade med sina tre klassiska F; fart, fantasi, frenesi. Tre mål på en halvlek är ju heller inte var dag man får se.
Det blir en ganska galen matchrapport idag. En galen matchrapport från en galen match. Det är nämligen inte helt lätt att rapportera från en match, som i sträng mening ännu inte är slut. Ett försök kan dock vara att tala om hur Djurgården äntligen visade upp sina tre berömda F (fart, fantasi, frenesi) på samma gång. Det är ett försök som inte leder så mycket längre.
Låt oss istället kallt beskriva vad det var som hände under den första halvlek. Eftersom attt den andra får man nog bedömma som obefintlig då ingenting riktigt hann häönda mer än att Hammarby gjorde två byten (Chanko och Gunnarsson in för den nogräknade).
Matchen började i ett högt tempo, omställningarna var många och snabba för båda lagen även om det var Djurgården som först åstadkom något som kan anses vasst. En snabb kontring gav oväntade derbyjokern Lance Davids bollen, sydafrikanen avancerade direkt, vek in och satte 0-1 från distans redan i matchupptakten.
Hammarby försökte därefter flytta upp positionerna något och kom förvånansvärt ofta förbi genom centrale mittfältaren Erkan Zengin som ofta sökte en mot en lägen mot Robert Stoltz på Djurgårdens vänsterkant, ofta kom han också förbi, men då var Markus Johannesson på plats eller så blev inlägget dåligt och kunde rensas till hörna. Hörnorna var ganska många för BAjen som dock inte åstadkom mycket mer än en oväntad lurig boll mot närmsta krysset, Dembo klarade och typiskt nog så var det istället Djurgården som lyckades peta in en slumpmässig hörna genom Mattias Jonson kort därefter.
Redan då började det kännas som om spelarna började längta till halvtidsvilan, dricka och en nystart. Mest av allt måste Hammarby väntat för på tilläggstid, strax innan avblåsning, kunde Jones Kusi-Asare ta emot bollen, plocka ner den och vackert pricka in trean via ribban. Redan då kändes det som om det var god natt för Hammarby, något som de inte minst själva bevisade i början av nästa halvlek.
Slutligen kan jag inte hålla mig från att skriva att Söderstadion kan vara hur gemytlig och mytomspunnen den vill, någon derbyarena är det då inte.
