Eftersnack: Lång väntan på skånederbyt
Efter gårdagens klimax infinner sig en svag känsla av vemod. Idag är det fjorton dagar till nästa match. Det känns som en evighet. Som ett försök att suga ut det sista av gårdagens euforiska sötma och ruska av sig vardagens olustkänslor följer ett potpurri av reflektioner.
Lagets fina form stannas upp av ett landslagsuppehåll. Nu när allsvenskans hetaste anfallstriad är skadefri och MFF äntligen håvar in poäng ska man behöva vänta två hela veckor till nästa match. Jag känner mig lite grinig, ja, kanske rentav girig.
Tre ur vår nykomponerade och segervissa centrallinje drar iväg på landslagsuppdrag: Daniel Andersson, Jari Litmanen och Jonatan Johansson. Jag vill att de ska stanna hemma, träna och ladda med laget. Jag vill inte veta av några skador av nyckelspelare nu när MFF äntligen har lite vind i ryggen.
Helt plötsligt är man en kapitalistisk toppklubbssportchef som med näbbar och klor kämpar för att förinta allt vad landslagsfotboll heter. Lite märkligt.
Med Daniel Andersson kan man dock känna sig lugn. Han har en kropp av stål och lär inte få mycket speltid mot Lettland och Liechtenstein.
Skönt på sitt sätt, men varför ser inte Lagerbäck att Daniel är den självklara spelaren bredvid Olof Mellberg?
Teddy Lucic har tackat nej, Daniel Majstorovic är för all framtid bannlyst pga. en medioker halvlek och lite för mycket karaktär (vilket är galet i sig). Kvar finns Petter Hansson och Mikael Antonsson, två skogstokiga och träbenta resar som gjorde bort sig mot Tyskland.
Jag snackade med en vän häromdagen och vi konstaterade att det uppfanns en ny mittbackstyp i allsvenskan då defensiva innermittfältare började ta steget ner i banan. Markus Johannesson kom till DIF, blev back och gjorde det bra, Jon Jönsson har aldrig varit stabilare i allsvenskan än som mittback för Elfsborg, och så Daniel Andersson – en spelskicklig och nackflåsande version av sin legendariske bror.
Den här bollsäkra, relativt snabba, kanske lite korta men spänstiga, mittbackstypen har funnits länge på kontinenten (titta på Christian Chivu, Fabio Cannavaro och Charles Puyol) men inte i Sverige och den är precis vad landslaget behöver. Vakna Lagerbäck.
Jari Litmanen är oantastlig. Vad beslut han än må fatta är det bara att acceptera. Jari har hela tiden betonat att det finska landslaget betyder mycket för honom. Att han även om han vet att Finland aldrig kommer att kunna nå några nämnvärda framgångar (åtminstone inte under hans karriär) ser han det som något alldeles speciellt att få representera sitt land. Som MFF-supporter är det bara att godta att han drar iväg. Men nog är man lite orolig över det sköra glasbygget till kropp han har, och i kombination med en kronisk aura av otur vilande över sig dessutom. Jag håller tummarna att inget händer.
Jonatan Johansson, vår målmaskin, vilken klubblagssupporter släpper ifrån sig sin skyttekung (vågar kalla honom det redan nu) utan darr på läppen och krampaktiga händer som försöker hålla kvar? Allt han gör ser så lätt, nästan oansenligt, ut. Det vilar en slags minimalistisk skönhet över hans spel. Och så är han på rätt förbannade plats vid vartenda uppkomna tillfälle. Avsluten är sällan hårda eller välplacerade, men likväl segnar de i mål.
Tre spelare värda sin vikt i guld som ska iväg på riskfyllda uppdrag som överhuvudtaget inte har med MFF att göra. Det är så att man biter på naglarna.
Skånederby väntar om fjorton långa dagar alltså. Mycket kan hända. Är Jon-Inge Höiland, Yksel Osmanovski, Behrang Safari, och Niklas Skoog tillbaka? Hur gick det med Marcus Pode? Enligt Sydsvenskan befarades en spricka i en tå.
Det ska bli spännande att se hur Sören Åkeby löser Anders Anderssons avstängning. Vågar han sätta in Joakim Nilsson, eller försöker han säkra med att ta in Olof Persson och flytta upp Daniel Andersson? Jag hoppas på det förstnämnda. Om Jari spelar (och det förutsätter jag att han gör) kommer Jocke hitta rätt och känna sig trygg. Det har han visat tidigare. Jocke har själv uttalat hur bra Jari är på att prata, på att få sina medspelare att hitta rätt. Med Jari framför sig kan Jocke lägga all energi på den defensiva biten.
Jag tycker dessutom de båda kompletterar varandra riktigt fint. Och på det här sättet får den relativt nykomponerade försvarslinjen ytterligare tid att spela ihop sig.
Våga Sören.
En eloge till Labinot Harbuzi som gjorde sina första spelminuter i en högsta liga någonsin igår. Tidigare har det varit B-lagsspel med Feyenoord och utlåning till lag i andraligan. Labinot gjorde det bra även om positionen på kanten kändes ovan. Han var betydligt rappare och explosivare än vad jag har sett honom på träningarna. Tillslaget, tekniken och blicken visste man fanns där, men med den fart och rörlighet som visades upp igår behöver man kanske inte oroa sig över vem som ska ersätta Jari när den dystra dagen kommer.
Slutligen. Hur kommer det sig att Jari med sin sargade och långsamma fotbollskropp alltid lyckas göra sig spelbar? Att han oupphörligen lyckas upprätthålla ett sånt avstånd till sina motspelare? Rörelseschemat, tajmingen, och det faktum att motståndarna inte vågar gå på, är kanske några svar, men behållningen blir nog starkast utan vidare analys.
Det är magi helt enkelt.
