Rubrik saknas
Letterna har Verpakovskis. Vi hade värmebölja och fotbollsfeber. Nu har vi bara eftervettningar och ångest. Vi har en svår grupp. Kan det gå ändå?
Det var en småsolig lördagseftermiddag i mitten av sommaren. Ibland gick solen i moln, vilket kändes som en befrielse. När vår kära stjärna obehindrat kunde stråla rakt ner på oss var det endast i vattnet som man kunde vistas. Ute på gården skulle man stryka med lika snabbt som smöret i det samma. Klockan slog fyra. Vattnet fick vänta tills senare, nu skulle blågult äntligen ta steget från ett säkert gruppspelslag till en slutspelsvinnande underdog. Tidigare hemma framför TV´n hade den stolta vinternationen sett 55000 landsmän ivrigt hejande på det folkkära landslaget. Troligen kommer så många svenskar aldrig mer vara samlade på en och samma plats. Inte på många år i alla fall. När Arsenalspelaren hade nickat in Allbäcks skarv kändes allt så rätt. Det var stundvis på tok för offensivt och den allra största gjorde mål. 55000 genomträngande svenska röster orsakade den största katastrofen för glasmästarna sedan Kristallnatten.
Så var det England som stod för motståndet. Första fyrtiofem var ett sammanbrott av de svenska, aldrig någonsin har ett lag varit så utspelat i ett VM-slutspel. (Kanske det samma fyra år tidigare mot Argentina.) Nog var det då tur att världens mest egendomliga karriär hade sin topp när Teddy stod pall för allt. Om första halvlek var minus var den andra plus. Plötsligt spelade svenskarna som aldrig förr. EM i Portugal kändes inte avlägset när de gula radade upp chanser. Efter att Henrik hade gjort mål kunde inget längre gå fel.
När tyska tidningar drev med oss blev patriotismen inget att skämmas över längre. Alla svenskar stod upp för sitt ursprung även om spelet hade varit tveksamt och ibland rent krampaktigt. Alla vet hur matchen slutade. Stjärnan vi kretsar runt var den enda som lyste så pass stark att ingen kunde skydda sig emot den. De i landslaget hade semester och de tyska molnen var alltför tjocka för strålarna att bryta sig igenom. Man kan sammanfatta Sveriges spel i VM med: Det sämsta ett svensk lag har presterat på 4 år, med undantag för en halvlek. Så vad ska hända nu? Vi står inför ännu ett fotbollskval med både stora och små matcher. På senare tid har kvalen blivit en ren transportsträcka för vårat landslag. Det var förr det.
I år spelar både Spanien och Danmark i våran grupp, kryddat med svårsmält kött som Lettland och Nordirland, plus dagens soppa: Liechtenstein. Lördagen den andra september spelar våra gula hjältar mot Lettland i premiären. Lettland borta förblir en knepig match. Annars är Lettland världskänt för sina…
Ja de är i alla fall kända kontinentalt för, ja…
Nordborna känner ju till Lettland för deras berömda, hm…
Okej, balterna känner till Arturs Irbe, hockeyliraren.
Och Verpakovskis. Maris tog Letterna till EM för två år sedan och har inget emot att göra det igen. Nog kan letterna ställa till problem, men om vårat lag når upp till full kapacitet ska även balterna betraktas som soppa.
Som läget är nu är Spanien favoriter följt utav Danmark samt Sverige. Jag hade faktiskt inte tänkt analysera motståndet i den här krönikan utan berätta ur en supporters perspektiv vad som ska göras för att gräset ska bli lika grönt på våran sida igen. För det ska inte skjutas under mattan med att det var bättre förr. Nu fick ni även som bonus veta hur många gammalmodiga uttryck som ryms i två meningar.
Sverige har knappast alltid varit favoriter men allt har ordnat sig. Hur ska det ordna sig den här gången?
Del 2 kommer på fredag. Där tar jag upp vad och hur allt ska ordna sig.
