Hopp & Förtvivlan
Vi ligger med i toppen av Allsvenskan och spelar underbar fotboll. Chanserna för guld är större än på väldigt länge, men vågar man tro? Hela säsongen har vi slitits mellan hopp och förtvivlan.
Efter att ha spelat bra och effektiv fotboll under våren så väcktes drömmarna om SM-guld för vårt gulsvarta lag. Man spelade väl inte på topp, men var effektiva och vägrade förlora. Våren var fylld av starka känslor och man slets mellan hopp och förtvivlan. Seriepremiären spelades hemma mot IFK Göteborg och Elfsborg dominerade matchen och ledde med 1-0 när vi gick in på stopptid. Vid detta tillfälle hade inte Blåvitt haft en enda boll på mål, men fick en frispark ute vid sidlinjen mitt på Elfsborgs planhalva. Oscar Wendt slår en svepande långboll mot straffområdet där Karl Svensson når högst och nickar in 1-1. Jag slogs då av två känslor. Den första var en känsla av stor tomhet. Den andra var: Fan! Nu blir det ett sånt år igen. Vad jag syftar på där är att det ofta känts som att det är Elfsborg som tappat i slutskedet av matcherna och att ett sådant år med det här laget vi har just nu skulle kännas tungt.
I den andra matchen ställdes vi mot Öster på Värensvallen. Det va påsk och jag satt och åt middag med släkten samtidigt som jag hade radion på i bakgrunden. Vi hade precis satt oss vid bordet efter att ha hämtat maten när jag hör radiosportens måljingel. Jag rusar till radion och höjer. Elfsborg har tagit ledningen med 1-0 genom Stefan Ishizaki redan i den 6e minuten! Skönt, tänkte jag, nu är det bara att trycka in ett par till så är det lugnt.
En halvtimmes tid fördrevs innan nästa mål föll. Vid denna tid var radiovolymen så pass hög att alla vid bordet hörde, däribland min morbror från just Växjö. Denna gång var det Östers Helgi Danielsson som gjort mål. Kvitterat i Växjö och min morbror log sitt bredaste leende.
Det blev halvtid och dags för efterrätt. Bara sex minuter in på andra halvlek smäller det till igen. Elfsborg gör 2-1 genom Mathias Svensson. Alla vid bordet, förutom min morbror, är överens om att Öster inte är tillräckligt starka för att höja sig och kvittera igen.
Tio minuter senare fick vi äta upp våra ord, Marco Da Silva hade gjort mål och Öster hade än en gång kvitterat.
Nästa målpling dröjde till den 75e minuten då Samuel ”Sampa” Holmén tryckte in 3-2. Även om det bara var en kvart kvar så vågade jag nu inte hoppas på tre poäng. Hade fortfarande känslan efter matchen mot Blåvitt kvar i kroppen.
Och som ett brev på posten kom Östers kvittering i den 79e minuten. Hoppet hade nu svalnat och jag var beredd på ytterligare en delad poäng.
Slutsignalen började närma sig och det såg allt dystrare ut. Men då, med bara sex minuter kvar av matchen, får Elfsborg straff. Det är Anders Svensson som ska slå den. Vi sitter nu samlade runt radion och jag vågar knappt andas… JA! 4-3! Nu är det klart!
En underbar första seger för säsongen i en match där man verkligen slets mellan hopp och förtvivlan.
Några omgångar senare, den 8e Maj, var det AIK som stod för motståndet på Råsunda. Även denna match var jag tyvärr tvungen att följa via radio på grund av att jag flyttade. Efter det jag hörde på radion så var det en ganska medioker match och inget av lagen visade upp något skönspel. Resultatet 0-0 höll sig länge i denna match, närmare bestämt till den 76e minuten. Då gjorde AIK 1-0 genom Markus Jonsson. Elfsborg skapade inga direkta kvitteringschanser och med bara sex minuter kvar ökade Wilton Figueiredo på AIK: s ledning till 2-0. För mig var det en klar förlorad match och jag stängde av min radio och skickade ett grattis sms till min jobbarkompis som är Gnagare. Satte lite motvilligt på sporten på SVT klockan 22.03 den kvällen. Detta mest på grund av att jag ville se om det var misstag som föregick AIK: s två mål. Efter att ha sett Figueiredos var jag på väg att byta kanal. Då hörde jag reportern säga ett markerande ”men”. Nyfiket tittade jag vidare och trodde inte mina ögon när jag såg Anders Svensson göra 2-1 i 88e minuten och Daniel Alexandersson kvittera på stopptid. Sorgen över ”förlusten” vändes blixtsnabbt till glädje över en vunnen poäng. Från förtvivlan till hopp på fem minuter.
Den 16e juli firade jag semester i Halmstad. Samma dag mötte vi Djurgården på Stockholm stadion. Än en gång var jag placerad framför radion och hörde där när Abgar Barsom gjorde 1-0 i den 38e minuten. Djurgården ägde matchen och när matchklockan stod på 91 minuter så stängde jag besviket av radion. Kvällen kantades av fest och jag såg därför ingen sportsändning. Det dröjde till middagstid dagen efter matchen innan jag upptäckte att Elfsborg kvitterat, genom Andreas Augustsson, i den 93e minuten. Att jag fick reda på det var en slump. Jag åt lunch på en restaurang i centrala Halmstad och började läsa i en kvarglömd kvällstidning. Min förtvivlan efter både ett misslyckat VM och nu en förlust i nystarten av Allsvenskan vändes snabbt till hopp om en ljus höst.
Nu senast var det match mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Elfsborg spelade förhållandevis bra fotboll på en usel plan och skapade en hel del fina chanser. Stefan Ishizaki sköt in 1-0 bollen via ett göteborgsben och vi gick till halvtidsvila. Hade det inte varit för Bengt Andersson i blåvitts mål hade ledningen varit betydligt större. I andra halvlek kändes det som att vi hade bra kontroll på matchen, men än en gång sparkade de blåvita bort benen under oss och kvitterade med mindre än 10 minuter kvar.
Men vågar man nu tro på guld? Jag vågar det inte. Det är klart att jag drömmer och hoppas, men att tro är ett steg för långt än så länge. Det viktigaste för mig just nu är att spelarna vågar tro på guld. Älskar Stefan Ishizakis citat: ”Jag kom inte hit för att komma fyra.” Det känns som att den inställningen spridit sig i laget. Det sägs att samtliga lag i Allsvenskan varje år har minst en dal där man underpresterar. De sista två matcherna innan VM uppehållet gjorde inte Elfsborg mål. Man förlorade med 0-1 mot Gefle och spelade 0-0 mot Helsingborg. Om detta blir Elfsborgs enda dal i år så innebär det guld, men rädslan över en till finns alltid i bakhuvudet. Det ultimata vore om vi kunde dra ifrån i toppen inför slutstriden så att vi slipper att än en gång slitas mellan hopp och förtvivlan.
