Fritt fall: svensk fotbollsjournalistik på väg nerför i rasande fart
Svd:s Jag Majlard har varit i farten igen.
I en krönika kallar han Himmelrikets Tony Ernst - och i förlängningen - samtliga medlemmar i MFF Support för huliganer.
Jag vet egentligen inte ens var jag ska börja. Eller varför jag skriver det här. Den dypöl som är den svenska sportjournalistiken är så grumlig att det känns som ett omöjligt uppdrag att ens försöka förstå sig på den, än mindre rensa upp i skiten.
Idag är fotbollen tydligen död. I braskande krigsrubriker så dödförklarar man den sport vi alla älskar. Varför? För att ett gäng skitungar har sprungit in på Söderstadion och förstört festen för den riktiga publiken. Alla oklanderliga och rättskaffens ord från Hammarbys ledning till trots så har den aktivitet som sysselsätter miljontals människor världen över nu dött. I sportpressens ögon, alltså. Hos alla oss fotbollsälskare har det uppstått ett problem som måste lösas. Varken mer eller mindre. Men detta båtar föga hos kvällspressen. Här ska det chockas, hetsas och avslöjas.
När svensk sportjournalistik ömsade skinn någon gång kring det senaste millennieskiftet skedde det en massa saker som vid första anblick verkade positiva. Aftonbladet modellerade en egen bilaga efter La Gazzetta och erbjöd ett större antal sportnyheter varje dag. Expressen tvingades följa efter. Man anställde fler folk för att bättre kunna bevaka allsvenskan. Det ställdes högre krav och tydligare målsättningar. Krönikörerna fick kavajer och Mats Olsson fick stora journalistpriset trots. Att han. Inte kan skriva. En mening. Som innehåller. Fler. Än tre ord. Simon Bank blev någon sorts upphöjd gestalt eftersom han klarade av att använda metaforer.
Men bakom den tunna fernissan var egentligen allt sig likt. Svensk sportjournalistik är ansträngt nationalistisk, nostalgiskt romantisk och uttrycker sig fortfarande på habil mellanstadieprosa. Man blir indignerad om inte fansen, ledarna och spelarna dansar efter deras pipa. Och man drar slutsatser utifrån galna premisser om saker man inte har en aning om.
Här finns vattentäta skott mellan verklighet och redaktion. Om man inte uppför sig i enlighet med den stolta svenska sporttraditionen, där den gamla socialdemokratiska idén om en helyllesammanhållning mellan blonda idrottande gossar regerar, så får man löpa gatlopp. Fråga Zlatan, han vet allt om detta. Henrik Berggren skrev på DN:s ledarsida för drygt ett år sedan att ”om man utmanar nationens idealbild av sig själv är det kanske lättare att heta Ljungberg än Ibrahimovic”.
Jag känner inte någon som känner igen sig i några av sportpressens artiklar om fotbollsfansen. Vi är hundratusentals män och kvinnor som lägger ner ett oändligt antal timmar på att följa våra favoritlag. Vi har aldrig slagit en annan människa i våra liv. Ändå blir vi behandlade som paria.
Reportagen om spelarna är alltid vinklade. Man vill snärja, komma åt, pressa. Jag är så trött på det att jag spyr.
Hur har det blivit så här? Ett liknande scenario ter sig fullständigt otänkbart inom andra journalistgenrer. Ingenstans inom journalistkåren sitter man på högre hästar än hos sporten. Här är det enbart enkla lättförståeliga lösningar och sensationslystnad som gäller.
Ni tror kanske att det kommer att dyka upp någon sorts självsanering? Lyssna nu: vi kommer aldrig att få ett erkännande från sportpressen. Vi kommer aldrig att få höra att de varit med och bäddat sängen för de onda krafterna. Den sortens självinsikt och blick inåt finns inte på de svenska sportredaktionerna. Jag drar mig till minnes ett mail från hösten 2003 där Jennifer Wegerup svarar ett par IFK Göteborg-fans då de ifrågasatt hennes artikel om att Martin Ericsson var 100 % klar för Djurgården (han skrev några dagar senare på för Ålborg). Jennifer meddelade att hon minsann hade sett barn dö i krig så ingen hade rätt att anklaga henne för någonting. Där någonstans ligger den normala sportjournalistens självbild.
Det är lätt att fabricera nyheter i hetsjakt på upplageökning. Det är svårare att söka sanningen. Det är lätt att tillverka ett par hundratusen rosa armband, kränga de för trettio riksdaler stycket och sedan använda de som avlatsbrev. Det är svårare att ödmjukt följa en folkrörelse. Det är lätt med aningslösa kravallreportage. Det är svårare med ansvar.
De flesta av er känner till mitt bråk med Jan Majlard, Svenska Dagbladets sportkrönikör. Han ägnade ett par år åt att förfölja Zlatan Ibrahimovic, misstänkliggöra hans bakgrund och utlova hans misslyckande i fotbollsvärlden. Jag svarade med en krönika på Expressens kultursida den 11:e oktober 2004. Den går att läsa här.
Dagen efter följde en direktsänd debatt på P1 Morgon. Den finns att läsa om här.
Därefter var det över. Trodde jag. Men något låg och grodde hos Majlard. Den 15:e juni i år, i en artikel inför Sveriges ödesmatch mot Paraguay i VM så såg han sin chans och hoppade han på mig
Jag lät det bero, storsint som jag är. Men Majlard vägrade släppa taget. Dagen efter kalabaliken på Söderstadion (den 30:e augusti) kom följande krönika.
Så jag mailade Majlard och sportchefen Anders Bergfeldt. Det gick så här:
Från: tony.ernst@bredband.net
Till: jan.majlard@svd.se, anders.bergfeldt@svd.se
Ämne: Om kameleonter, skåningar och huliganer
Datum: den 30 augusti 2006 22.22.47 MET
Att: Jan Majlard och Anders Bergfeldt, sportchef på SvD.
Först en snabb rekapitulation: Det började för två år sedan. Eller: det började tidigare. Majlard hade först under flera års tid, med SvD:s goda minne, fått lov att ge sig ut på farlig mark och häva ur sig krönikor där Zlatan Ibrahimovics ursprung misstänkliggjordes. Han skrev – och det här är blott ett axplock av en sällan skådad vendetta i svensk sportpress – att Zlatan hade ”våldsamma aggressioner” och ”ett uttryckslöst, arrogant sätt”. Han kallade honom för ”Rosengårdssonen”, jämförde honom med den dömde våldtäktsmannen Mike Tyson och skrev om ”mordiska armbågar” och ”ligisthandlingar som hade gett fängelse i en korvkö”. Jag reagerade och skrev en krönika på Expressens kultursida, där jag tog upp Majlards Zlatan-hat. Det följde en radiodebatt i P1. När sedan Lennart Pehrsson på SVT:s Debatt ringde och ville ha en diskussion live i TV så fegade Majlard ur. Inte för att det gjorde så mycket. Nästan alla är rädda för någonting. Själv är jag rädd för höga höjder. Majlard är rädd för att stå upp för sina åsikter. Gott så.
Jag trodde därefter att denna diskussion var avslutad. Men icke. För drygt två månader sedan (15 juni) ägnade Majlard en stor del av sin krönika inför VM-matchen mot Paraguay åt att – med illa dold sarkasm – håna mig. Att Majlard är långsint kan jag inte göra mycket åt. Lite barnsligt tyckte jag nog att det var. Men jag har varit med om värre. Konstigare då att SvD upplåter plats åt personliga hämndaktioner på sportsidorna. Idag var det så dags igen. I en artikel om kaoset på Söderstadion häromdagen så skriver han att ”gränsen mellan huligan och supporter kan vara tun”. Därefter lägger han mig i den förra kategorin, meddelar att jag är ”aktiv medlem i Malmö FF:s supporterklubb” och kallar mig ”huligan med gåspenna”. Jag är 40 år gammal. Tvåbarnsfar i villa i Malmö. Arbetar som frilansskribent och redaktör. Att Majlard i en av Sveriges största dagstidningar utmålar mig som huligan är barockt bortom orden.
Två gånger nu har Majlard också påpekat att jag är aktiv medlem i MFF Support. Vad detta skulle ha med saken att göra är jag inte man att begripa. Dock ska det sägas att jag vid tiden för vår debatt i tidningar och radio (hösten 2004) inte satt i MFF Supports styrelse. Detta skedde senare (våren 2005). Sedan vår debatt sändes i P1 har jag exempelvis också tagit en gitarrkurs, odlat potatis i trädgården, besökt Egypten och börjat på ett nytt jobb. Jag undrar: när går meddelandeplikten till Majlard ut?
Dessutom: jag förstår att det är ett medvetet val, ett sätt att förringa sin meningsmotståndare, att göra honom ansiktslös och därmed också betydelselös. Icke desto mindre skulle jag uppskatta om Majlard i fortsättningen – när han tänker ägna sina sportkrönikor åt att sabla ner mig – också kallar mig vid mitt namn och inte benämner mig som ”en kvällstidnings kulturarbetare”. Jag heter Tony Ernst. T-o-n-y E-r-n-s-t. Se, det var väl inte så svårt!
Att man har olika åsikter är uppfriskande. Sunt, till och med. Debatt är nyttigt. Det är i mötet mellan människor som konflikter löses. Jag har inga problem med att Majlard hänger ut mig i krönika efter krönika. Tvärtom. Det bevisar bara, vilket min 9-årige son omedelbart klarade av att räkna ut, att jag har rätt i sakfrågan. Vad jag inte gillar är att Majlard kallar mig ”huligan” och drar liknelser mellan mig och de kriminella ligister som förstörde fotbollsfesten i Stockholm häromaftonen. Jag finner det faktiskt smaklöst. Jag har aldrig lyft en hand mot en annan människa och tänker heller aldrig göra det. Jag förväntar mig ett svar. Dels från Majlard själv: vad är det du egentligen vill, människa? Och dels från ansvarig på SvD: är det kutym på tidningen att kalla människor, fotbollssupporters, oskyldiga – för huliganer?
Till sist: MFF Support är Sveriges största supporterförening; idag uppgår medlemsmatrikeln till 4.244 personer. Vi har under flera års tid arbetat hårt för att skapa en trygg och sund miljö för fotbollssupporters. Mot våld, rasism och huliganism. Bland våra arbeten kan nämnas: MFF Support Cup (en stor fotbollsfest i Malmö varje sommar för dryga trettiotalet supporterföreningar från hela landet), en omfattande antivålds-kampanj i våras ute på samtliga Malmös skolor med omnejd (där en affisch distribuerades i tusentals) samt den pågående Köpenhamns-skandalen där vi, som det ser ut, framgångsrikt stämmer det danska polisväsendet (och i grunden förändrar dansk lagstiftning) efter deras insats mot MFF-supportrar i en Royal League-match våren 2005. Vi tycker det känns rätt så märkligt att benämnas ”huliganer”: Det är jag säker på att moderföreningen Malmö FF också tycker. Och en massa andra supporterföreningar runt om i landet i städer som Stockholm, Göteborg, Helsingborg och Borås.
Jag förväntar mig inte en ursäkt. Det förstod jag redan under radiodebatten för två år sedan att sådana förhoppningar var futila. Kanske hoppas jag dock att Majlard tänker efter vad det är han egentligen har skrivit. Han har alltså kallat mig – och i förlängningen MFF Supports drygt 4.000 medlemmar – huliganer.
/Tony Ernst
Från Anders Bergfeldt kom det ett autoreply att han var på semester några veckor framåt. Från Jan Majlard själv kom det svar 07.12.41 MET som bestod av följande meddelande.
Skvallerbyttabingbång!
Ingen underskrift, ingen förklaring, ingen diskussion. Bara något som jag tror att han menar skulle vara komiskt? Jag lämnar det okommenterat; det står där i alla sin galenskap på ett närmast perfekt sätt för allt det som är dåligt i svensk sportpress just nu. Man skriver det man behagar, utan en tanke på konsekvenser eller effekter. När det sedan kommer kritik så slår man ifrån sig, obekymrat och sorglöst, som om ingenting har hänt. En naivitet som gränsar till sinnessjukdom.
Om Jan Majlard är representativ för svensk sportpress? Ja. Om svensk sportjournalistik befinner sig i fritt fall? Ja. Om det finns någon räddning inom överskådlig framtid? Nej.
