HoAF #4 - Leverantören som inte levererade
Möt mannen som blev symbolen för året vi vill glömma.
Av alla spelartyper på den gröna ytan är utan tvivel målskytten den mest mytomspunne. När ridån faller för föreställningen och endast de statistiska noteringarna finns kvar av 22 mans svett och slit, är det målskyttens leveranser som räknas. Målkungen. Skarpskytten. Skarprättaren. Matchvinnaren. Kärt barn har sannerligen många namn.
Det ligger nästan ett gudomligt skimmer över mannen i orkanens öga, kring vilket allt annat virvlar runt. Alltid på rätt plats. Alltid vid rätt tillfälle. Och alltid rätt produkt: mål, mera mål och ännu mera mål.
Han är den yttersta symbolen för manlighetens alla attribut och kännetecken. Han är den hängivna publikens ställföreträdare som fäller bytet och får motståndarna att bita i gräset och hänga uppgivet med tunga huvuden. Precis som de så rättvist förtjänar. Metoderna han får använda är valfria, även om finessen ger honom pluspoäng. Alltifrån en enkel men briljant touch med en känslig fot, via en simpel och brutal hussespark eller banal stöt med valfri kroppsdel, till ett rungande kanonskott som klämmer sig in i krysset, sliter fingrarna från målvaktens händer på vägen och drar luften ur både boll och publik.
Allt är godkänt, bara han får nätet att rassla tillräckligt många gånger för att bärga segern och förlösa oss och frälsa oss och skänka oss kommande veckas så upplyftande självgoda gnolande om att det inga tvivel finns om vilken spelare som förtjänar vår dyrkan och vilket lag som är världens finaste.
Och hans uppgift är så enkel att även ett litet barn kan förstå det. Han skall leverera. Hela hans existensberättigande bygger på det. Leveransen. För lika högt, som han som levererar svävar upp bland moln och gudars boningar, lika lågt i intighetens dystra rike, faller han som inte levererar.
Och många är kallade, men få är utvalda. Och en av de kallade var Jesper Bech. Men han var inte en av de utvalda.
Försommaren 2005 stod det karaktärsdanande malmöitiska högmodet i ståtlig zenit igen. Äntligen. Efter år och åter år av sorg och förnedring och vämjelig intighet i mittens och bottenträskens ruttnande landskap var Malmö FF tillbaka på toppen igen. Mästare och seriesegrare för 18:e gången. Mer än vad någon annan någonsin mäktat med. Vi kunde åter sprickfärdigt stolta titta ner på den övriga fotbollsfamiljen och storebroderligt förklara hur saker och ting skulle skötas. Strax framför oss, inom syn-, hör- och smakhåll låg Europa, berömmelse och ära och ännu mer ära och berömmelse. Allt som saknades var en målskytt. En leverantör.
Inför säsongen hade allsvenskans mest uppmärksammade spelare återvänt hem till familjen efter en säsong av målorgier hos grannarna bortom åsen. Så när avlsutade han sina orgier med att knipa det åtråvärda framför näsan på oss. Men till slut stod en oväntad norsk måltjuv emot och vann guldet åt Malmö.
Redan under vintern var det dock mer eller mindre klart att det bara var en tidsfråga innan Markus Rosenberg var förlorad för större klubbar. Våren hemma hos mästarna var bara ett mellanspel. Tidigt den våren försvann så Niklas Skoog efter en rälig tackling på Söderstadion och efterföljande oturlig knäskada. Och när sommaren anlände till Malmö var det dags för Hasse Borg att presentera den näststörsta spelaraffären någonsin i Sverige när Ajax öppnade sin stora plånbok och värvade ännu en äkta malmöpåg till sin samling.
Två målkungar var nu borta. Visserligen fanns allsvenskans bäste spelare kvar i huset. Trollkarlen från Belo Horizonte. Men det saknades en viktig kugge för att den Himmelsblå maskinen skulle kunna påbörja sin färd mot Europa. Och som små tisslande och tasslande barn inför sin första skoldag väntade vi på beskedet vi visste skulle komma. Och beskedet kom från vårt västra grannland. Men det var kanske inte det beskedet vi förväntade oss. Han hette Jesper Bech. Och det var på hans magra axlar vi nu hängde våra förväntningar.
Den danska ligan har sedan flera år fyllts på med svenska namn i parti och minut. Utvandringen åt andra hållet har varit bra mycket tunnare. Att för MFF värva från Danmark är bara något vanligare än att värva från den onämnbara staden strax norr om backarna i Glumslöv. Och de som kommit har gått närmast spårlöst förbi. Det räcker väl med att säga Christian Bank, Peter Sørensen, Jeppe Vestergaard. Fast Brian då, invänder någon? Herr Steen Nielsen är givetvis undantaget som bekräftar regeln. Han gjorde i alla fall både intryck och avtryck. Fast mest på motståndarnas smalben och med gula kort.
Jesper kändes som något annat. Han var Danmarks svar på vår egen Markus. I sina unga år var han talangen som hade gått från klarhet till klarhet, men till slut hade han ändå fastnat på FCK:s avbytarbänk med enstaka inhopp som morot. Men kännare såg en stor potential i honom. Och det var Malmö som knep honom. Det var i alla fall så det kändes. Den tänkte leverantören hade anlänt. Och nu skulle han bara fås att blomma. Tårtan skulle garneras, framtiden var här och Europa väntade bortom hörnet.
Och det började lyckligt. I alla fall lovande om än något trevande. Men det som sedan följde den sensommaren och den hösten är nu lyckligtvis något som ligger bakom både Malmö FF och Jesper Bech. Den sensommaren och den hösten rasade MFF. Och med MFF rasade Jesper Bech. Och när vintern det året kom till Malmö med sin isande, gråa, vind och och fukt fanns nästan bara tomhet kvar. Tomhet över en förlorad säsong och tomhet i en målskytts målprotokoll. Och för en tilltänkt målgörare finns inget tommare än ett tomt målprotokoll.
Teorierna om vad som gick snett det året är sannolikt lika många som skiftande som antalet åskådare på ett derby mot de onämnbara. Och sannolikt birdrar de alla sin del till en större och mer omfattande sanning. Men det var trots allt inte Jespers fel. Han bara liksom hängde med på rutchbanan neråt. Och som resultat blev han tyvärr en symbol för året vi nu alla vill glömma och förtränga. Året när inget gick som vi ville. Och inget vill gå in för Jesper. Vem minns inte den sista skälvande minuten i förlustmatchen i Göteborg? Ett fint skruvat skott mot stolpen och det känns ända ut i tårna att bollen skall gå in och frälsa oss. Men istället blir det innerstolpen ut.
Visserligen tog inte Jespers karriär i Malmö slut den vintern. Den tog slut i somras. Med en ny tränare kom nya vindar och nya chanser. Men det var liksom redan försent för Jesper då. I Malmö blev han aldrig målkungen. Han slank in en juniafton med en svångrem av tungt ansvar om sin hals. Drygt ett år senare slank han nästan lika omärkligt ut igen. Jesper Bech var den tilltänkte skarpskytten som skulle skjuta MFF till Europa. Men istället blev han leverantören som inte levererade.
