"Halmstad är dåliga - heja Hammarby!"

Erik, åtta år från Älmhult, fällde sin dräpande kommentar. Hur bemöter man något sådant? För det måste ju bemötas. Sådant kan inte få passera. Inte från en smålänning.

Vi avtackade Henrik i veckan. Han har ”made a strategic decision to take on a new challenge within the IKEA Group”. För det brukar heta så på corporate bullshit-språket. Ja, om man så bara har bestämt sig för att gå på muggen så nog fan är det ett strategiskt beslut. Troligen är det också ”phase two” eller ”taking it to the next level”. Inom IKEA finns inga ”problems”, bara ”challenges”, och vi har inte heller ”jobs” utan ”assignments”. Men här kan vi väl tala klarspråk. Henrik skall helt enkelt byta jobb och vi andra ville naturligtvis fira av honom ordentligt.

Vi började hos Jette med några pilsner och tilltugg. Jag smög fram en hela Gammeldansk till köpenhamnskan Jettes stora förtjusning. Efter ett tag kom kvinnan från Lidhult som skulle lära oss allt om choklad. Vi provade alla sorterna med god aptit och testade dem tillsammans med omväxlande Guinness, något glammigt vin, portvin och finwhisky. Dean var i himmelen. Guinness och whisky en onsdagskväll är väl as good as it gets för en engelsman. Eller för att tala IKEA-lingo; åtminstone ”good enough”.

Det hela syftade till att alla skulle inse att ju mörkare choklad, desto bättre. Men nog fan kommer alla att köpa vanlig Marabou Mjölkchoklad i snabbköpet nästa gång i alla fall. Nåja.

Lidhultskvinnan tackade för sig och vi andra fick i oss ytterligare någon pilsner innan vi skulle ge oss av till Älmhults enda italienska hak – faktiskt ett riktigt bra ställe. Strax innan vi skulle knalla dit dök Jettes kille Johan upp med sina två grabbar. Johan och jag känner varandra sedan tidigare och han presenterade mig för sin äldste son Erik; ”Detta är Daniel. Han håller på Halmstad, men han är helt okej ändå”. ”Halmstad är dåliga”, utbrast åttaårige Erik, som uppenbarligen var Hammarby-supporter.

Vi bryter där en stund. Innan jag berättar resten krävs lite bakgrundsinfo. Jag bor i Lund men ser nästan samtliga HBK:s hemmamatcher lajv. Sommarmatcherna missar jag sällan. Dels för att jag oftast är där hela semestern, men också för att spelschemat är sådant att vi möter de så kallade ”storklubbarna” då. Det är alltid fint väder och mycket folk. Trevligt, helt enkelt. Men en sak som grumlar glädjen – åtminstone för mig – är alla dessa tusentals smålänningar som kommer i sina AIK-, Djurgården- eller Bajentröjor och skränar kampsånger på krampaktig ”stockholmska”. Jag blir lika förundrad varje gång. Vad beror det på? Jag menar, vad hände med Öster? Kalmar? Vad är det som gör att man som född och uppvuxen i Växjö, utan någon som helst anknytning till Stockholm eller Solna, plötsligt bestämmer sig för att bli AIK-are?

Jag brukar stå och titta på smålänningarna när de kommer. Jag kan inte bestämma mig för om det är tragiskt eller komiskt, men något är det, och i onsdags var jag bara tvungen att penetrera det här. Jag var tvungen att prata lite med lille Erik.

”Nja, jag tycker inte att Halmstad är så dåliga ändå”, sade jag vänt till lillkillen. ”Vet du hur många gånger Halmstad har vunnit allsvenskan”, frågade jag. ”Och hur många gånger har Hammarby vunnit?” Vet du vem Fredrik Ljungberg är?” Vet du vilken svensk klubb han spelade i innan?” Vet du vem Niclas Alexandersson är, Mikael Nilsson, Petter Hansson?” ”Det är fyra HBK:are i landslagets startelva idag. Hur många landslagsspelare har Hammarby fostrat genom tiderna?”

Ja, jag behöver naturligtvis inte övertyga er eller någon annan normalbegåvad vuxen. Sportsligt sett är Hammarby en lilleputtförening jämfört med HBK. Antagligen är jag en idiot som ger mig in i en sådan här diskussion med en åttaåring, men jag var tvungen. Jag kunde bara inte ta den här skiten av en älmhultsbo. Skall jag, urhalmstadbo med nio år i HBK-tröjan och tjugo på läktaren, behöva bli hånad av en älmhultsbo? Skall det vara så enkelt? Att växa upp inne i skogen någonstans, bestämma sig för att hålla på Hammarby och gå runt och psyka alla andra lags anhängare för att de är dåliga, har kass publik, eller vad som helst. Nej, det kan jag inte köpa.

Varför är då lille Erik hammarbyare? Ja, naturligtvis för att hans pappa har lärt honom det. Så varför säger sig Johan vara hammarbyare? Det handlar såklart inte om fotboll. Visst, nu är Bajen hyfsade, men historiskt sett har de inget att uppvisa. Nej, det handlar givetvis om publiken, om inramningen, om draget runtomkring. På ett sätt kan man kanske inte klandra honom. Alla fotbollsälskare gillar ett snyggt tifo, de flesta får rysningar av en kraftfull, koordinerad klack – även jag. Men på ett annat tycker jag att det är så fruktansvärt fantasilöst, så sorgligt mainstream, att bara hoppa på Bajen-tåget och köpa hela paketet. För mig är HBK så mycket mer än det där som Johan gillar Hammarby för. För mig är historiken, andan, filosofin, HBK-modellen och fotbollskulturen så mycket viktigare. För när det gäller fotbollskultur har inte Hammarby mycket att hämta jämfört med Bollklubben. Suppporterkultur, självklart, men fotbollskultur – knappast.

Vi har sett en läktarskandal på Söderstadion. Buset förstör för oss andra och vi lider med alla skötsamma hammarbysupporters. Antagligen är det priset man får betala som ”storklubb”. Man får en massa bonussupporters ute i landet, utan att egentligen förtjäna det. Man får en massa Johan som köper halsdukar och betalar medlemsavgift. En massa Johan som stöttar laget i de svåra bortamatcherna i Halmstad och andra städer. Men man får också en massa bus som precis som Johan tilltalas av känslan, av allt runtomkring, men tilltalas av den på ett annat sätt och ser det som en chans att skapa kaos. På Söderstadion visade buset precis hur lite de bryr sig om Hammarby som nu kan ge upp guldfajten 2006. Bättre lycka nästa år – om buset tillåter. 

Johan bryr sig nog inte så mycket. Det är drag över Hammarby, tänker han. Och tänk vad gemytligt det är där på Söder! Åtminstone är det vad han har hört.

Daniel Zell2006-09-03 14:37:00
Author

Fler artiklar om Halmstads BK