Måndag morgon
…och fotbollen är död (igen)
Som så många gånger förr så är fotbollen död igen. Denna gång dog den i förra veckan i samband med matchen mellan Hammarby och Djurgården på Söderstadion i Stockholm. Innan dess dog den på Gamla Ullevi den 13 juni förra året när GAIS tog emot AIK. Den dog också när AIK mötte Hammarby på Råsunda den 18 oktober 2004, eller i cupmatchen mellan IFK Norrköping och Djurgården samma år.
Ja, fotbollen har efterhand dött så många gånger att det börjar bli svårt att hålla räkningen. Och sannolikt kommer den att dö flera gånger ännu. Helt i linje med den hysteriska retorik som stundom kännetecknar svensk sportjournalistik.
Självfallet är det otäckt att det avfyras raketer och allt annat skit till höger och vänster. Självfallet skall inte en linjedomare behöva knockas av mynt och petflaskor bara för att han missat en klar offside, eller vad det nu kan handla om. Och självfallet bör inte alla dessa unga män i keps på läktaren agera som bångstyriga babianer och storma gräsmattan bara för att deras favoritlag råkar spela sopig fotboll. Allt detta är givetvis tragiskt. Det tycker vi alla.
Men inte fan dödförklarar vi fotbollen för det. Och, som ni säkert redan märkt, så rullar kulan vidare. I helgen har det spelats fotboll i Ystad, Värnamo, Mora och Korpilombolo – liksom i Rom, London och Paris. Så för att vara en död sportsgren sprudlar den av ovanligt mycket liv. Det är som det alltid varit: fotbollen går aldrig under på grund av några adrenalinstinna ynglingars apkonster. Den kommer heller aldrig att bry sig om journalistiska plattityder, suckar och stön. Fotbollen vill leva sitt eget liv, och det kommer den alltid att göra.
Därför blir det både tröttsamt och tjatigt – och också destruktivt – med alla skriverier om just fotbollens död. Alla dessa artiklar som dryper av indignation. Våldet har segrat, skriver krönikörerna och slår förtvivlat ut med armarna. Huliganismen har tagit över svensk fotboll, frustar de och skakar på huvudet. Och folket därhemma i stugorna vet inte längre vad de skall tro.
Det som skedde på Söderstadion är givetvis otäckt och förkastligt, men att måla upp det som om det vore slutet för fotbollen är alldeles för lättköpt. Och är det verkligen rimligt att en händelse av det här slaget skall väga så mycket tyngre än alla de andra hundra- kanske tusentals matcher som spelas runt om i Sverige en normal fotbollshelg, och som fortlöper utan några som helst våldsamheter?
Så alla som låter sig skrämmas av incidenter likt den senaste i Stockholm – ni behöver inte stanna hemma i fruktan. Fotbollsarenorna är inga slagfält präglade av våld och terror, hur mycket man än kan få den känslan efter den senaste veckans mediarapportering. Bättre är att som vanligt inta sin plats på läktaren och njuta av sporten vi älskar. Bättre är att som vanligt uppfyllas av den glädje och gemenskap som följer i fotbollens spår. Bättre är att vara där och visa att våldet och huliganismen aldrig kommer att segra.
Så, mina damer och herrar, ryktet om fotbollens död är betydligt överdrivet!
Kulan rullar vidare – som den alltid gjort. Och vi kan alla se till att den rullar rätt väg. Men då måste vi vara där – på läktarna.
Och inte låta oss skrämmas bort av hysteriska skribenter.
