MFF:are i exil - No 2.5
"Jag har Medelhavet precis utanför dörren, tar emot rapporter hemifrån Sverige om ösregn och annalkande höst... Men cirka en gång per vecka, 26 gånger per år, finns det ett ställe där jag hellre skulle vilja vara än någon annanstans."
Inför denna säsong frågade redaktör Möller mig om jag var intresserad av att även fortsättningsvis vara en del av Himmelrikets redaktion. Tyvärr hade jag inget riktigt svar att ge. Jag hade precis pluggat färdigt, var i jobbsökartagen och hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra eller var jag skulle befinna mig i början av april.
Därför blev mitt svar ”vet ej”. Jag anade inte hur rätt jag hade. Några veckor efter vårt samtal började jag arbeta för ett svenskt bolag som precis höll på att flytta hela verksamheten till Malta.
Malta är stort, eller mer korrekt, litet som Bornholm. Den ligger söder om Sicilien och den där gången redaktör Möller ringde hade jag verkligen inte en aning, inte ens minsta misstanke, att det var här jag skulle befinna mig under större delen av den allsvenska säsongen 2006.
I boken Fever Pitch (skriven av den mästerlige Nick Hornby) beskrivs, enligt många, livet som fotbollssupporter på ett hittills oöverträffat sätt. Då jag läst boken två gånger på engelska och en gång på svenska kommer det kanske inte som någon överraskning att jag är böjd att hålla med. Även om där finns vissa punkter som jag inte känner igen i mig själv och i mitt supporterskap, beskriver boken på ett ingående och slående sätt de krav, våndor och glädjestunder man upplever som supporter till ett fotbollslag.
Varför börjar jag då, i en krönika om mitt liv i exil, med en recension av detta redan välkända mästerverk? 
Svaret är enkelt: en av de Fever Pitch passager som etsat sig fast tydligast i mitt minne handlar om just livet i exil. Eller nej, inte det heller men tvärtom. Fritt översatt ur minnet:
”Det finns få platser som en fotbollsarena efter ett att ens eget lag gjort mål eller vunnit som frambringar en känsla av att man är på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle och att det inte finns någon annanstans där man hellre skulle vara än just där, just då.”
På Olympia i Helsingborg, tisdagen den 12 september, kommer många av er som läser denna krönika få uppleva en sådan stund. Eller ni kommer åtminstone ha chansen till att uppleva den. Själv kommer jag att sitta ensam kvar på mitt kontor och lyssna på Sveriges Radios webbsändningar och vilja vara just precis där ni är just precis vid det tillfälle ni är där.
Nu vill jag inte på något sätt framställa det som att det är speciellt synd om mig. Jag har Medelhavet precis utanför dörren, tar emot rapporter hemifrån Sverige om ösregn och annalkande höst samtidigt som jag är på väg till stranden iklädd badshorts. Dessutom har jag ett jobb att gå till – bara det är ett faktum att uppskatta och vara glad över. Men cirka en gång per vecka, 26 gånger per år, finns det ett ställe där jag hellre skulle vilja vara än någon annanstans. Sådant är livet i exil.
De allra flesta av oss i exil har, vågar jag påstå, gjort ett val. Ett val som handlar om olika saker och görs av olika skäl, men alla har vi valt bort samma sak; möjligheten att följa MFF så nära som vi egentligen skulle önska.
Ibland är det rätt skönt att ha gjort det valet, som för några veckor sedan när det släpptes in mål i parti och minut, tappades poäng till höger och vänster och man trodde att guld inte ens var något man behövde fundera på. Då var det rätt skönt att ha hela den europeiska kontinenten mellan mig och mitt MFF. Det gjorde det lite lättare att koppla bort besvikelsen, samtidigt som man kände att valet att befinna sig i exil var ett ganska bra val som inte i någon större utsträckning behövde ifrågasättas.
En vecka innan ett Olympia-derby där en vinst innebär inte bara att vi vinner en av årets viktigaste matcher, utan även att vi deltar fullt ut i den allsvenska guldstriden, är känslan en annan.
Det är inte alls särskilt skönt att ha 1000-tals mil till matchen. Det är inte alls särskilt lätt att koppla bort oron och laddningen inför match, och det känns väldigt befogat att starkt ifrågasätta varför man valt att leva i exil.
Önskan att befinna sig på plats och vara just där, just då, är stark.
Men kör hårt och lyft fram grabbarna till seger så ses vi på Råsunda i början av november.
Det får ju trots allt finnas gränser för vad man tillåter sig själv att välja bort.
