Blått är blått, och gult är gult - och aldrig mötas de tu
Min världsuppfattning har fått sig en rejäl törn. Illvilliga rykten gör gällande att Malmö FF och IFK Malmö diskuterar ett eventuellt framtida samarbete. Jag menar, IFK Malmö! Det är som att föra diskussioner med Satan själv! Samtidigt inser jag att frågan om ett samarbete mellan klubbarna ytterst handlar om hur framtiden skall gestalta sig för svensk elitfotboll, och därmed för Malmö FF.
De röda siffrorna i IFK Malmös bokföring blir fler och fler. Uppenbarligen är ekonomin så dålig att klubben riskerar förlora sin elitlicens. Och visst, kommer IFK till Malmö FF så befinner de sig onekligen i ett svårt läge. De gamla antagonisterna har väl knappt talat med varandra sedan mitten av 30-talet. Men nu har det alltså skett.
IFK behöver hjälp och står där med mössan i hand. Och MFF ser möjligheter.
NYA EKONOMISKA MODELLER
Trots rådande fotbollshype är det inte många av elitklubbarna som kan skryta med att de har en stabil ekonomi. MFF är inget undantag. Ofta handlar det istället om en nyckfull berg- och dalbanekonomi med höga lönekostnader, felaktiga investeringar, haltande administration, osäkra intäkter etc. En och annan spelarförsäljning kommer emellan då och då, och klubbarna får ett litet andrum, men snart är den bistra verkligheten ifatt igen.
Situationen är densamma för alla. 90-talets mest framträdande - IFK Göteborg, AIK och Helsingborg - lider alla av turbulent och ofta miserabel ekonomisk styrning. Vore det inte för färska miljoner från kapitalstarka investorer eller, som i Helsingborgs fall, kommunalt stöd, skulle även dessa klubbar befinna sig på fallrepet.
80- och 90-talens hejsan-hoppsan-ekonomi är helt enkelt förbi. Den stora pengakarusellen i de europeiska fotbollsligorna har slutat snurra, och troligen kommer den aldrig upp i samma hastighet igen. De pengar som via spelaraffärer sipprade ner i Allsvenskan når inte längre samma nivåer, vilket givetvis märks för alla, också ett par steg ner i seriesystemet.
Således handlar det om att hitta kompletterande sätt att tjäna pengar på. Klubbarna behöver se över sina ekonomiska modeller, och helst göra dem mindre beroende av kontinuerliga spelarförsäljningar. Samordning av vissa administrativa rutiner, underhåll, inköp etc. är ett enkelt sätt att krympa vissa kostnader.
SPORTSLIG UTVECKLING
Ett samarbete kan också innebära en utveckling rent sportsligt. Med dagens stora trupper är det många av spelarna som aldrig kommer vidare - de förblir talangfulla, men tar aldrig det där sista steget in i startuppställningen. Inte sällan avtar deras motivation och utvecklingen går i stå. I MFF:s fall tror jag att spelare som Berntsson, den nu skadade Karim, Rosenberg faktiskt, Pode, Guiomar m.fl. definitivt skulle ha en bättre chans att utvecklas om de fick spela som ordinarie - under förutsättning att nivån är tillräckligt hög. Och utan tvivel är tempot och geisten vassare i Superettan än i allsvenska reservlagsserien.
Framförallt de yngre spelarna skulle må bra av att inleda sin karriär i Superettan. Det skulle ge dem skinn på näsan, och tillräckligt mod för att sedan på allvar konkurrera om en plats i moderklubbens A-lag.
Enligt Kvällsposten menar Hasse Borg att "idén är intressant. Vi skulle kunna styra övergångarna och behålla flera duktiga spelare, som behöver mogna med A-lagsfotboll, inom elitfotbollen i samma stad."
GEMENSAMT UTBYTE
Men ett samarbete är endast ett alternativ om det gagnar båda parter. För MFF skulle det framförallt betyda att klubbens talanger i lugn och ro kan utvecklas till bättre fotbollsspelare, och förhoppningsvis fullfjädrade allsvenskar. Att köpa spelare utifrån blir därför inte lika nödvändigt. Och skulle det behövas räcker det med en eller två spelare, istället för en halv trupp. Den ekonomiska vinningen är alldeles uppenbar.
Samarbetspartnern å sin sida får tillgång till ett bättre spelarmaterial med ev. idrottsliga framgångar som följd. Den får värdefulla organisatoriska kunskaper, och kanske ett finansiellt stöd som tryggar klubbens existens.
Ovanstående praktiseras redan till en del av Djurgården och Åtvidaberg. I utbyte mot "know-how" och ekonomiskt stöd, omvandlas Åtvidaberg nu till något som närmst liknar en farmarklubb. De kommer att anamma Djurgårdens spelsystem och träningsmetoder, och de skall ge plats för upp till fem blåränder i sin A-trupp. Vidare innebär samarbetet att Djurgården har förköpsrätt på samtliga Åtvidabergsspelare i den händelse de är på väg att säljas. Som ett nästa steg kommer båda föreningarna att ha gemensam sportchef.
Självfallet finns det olika modeller att välja bland, men utan tvekan kommer vi att få se ett växande samarbete i framtiden. De flesta klubbar är helt enkelt tvungna till det, för att överleva.
RESPEKT FÖR HÖVDINGEN
Ett fungerande samarbete kräver att man väljer part med omsorg. Om Hasse Borg tror att motsättningen mellan de himmelsblå och kanariefåglarna tillhör det förflutna, så tror han fel. Det svek som IFK Malmö utsatte MFF för, och som bottnade i gränslös illvilja och avundsjuka, är oförlåtligt för tid och evighet.
För dem med dålig pejl på historien kan nämnas att MFF sedan inledningen av 30-talet hade tillämpat ett system där spelarna fick en viss poängpremie, som sedan betalades ut vid seriens slut. Inga stora pengar (7.50 per poäng), men icke desto mindre välbehövliga i svåra ekonomiska tider med hög arbetslöshet. Eric Persson, Hövdingen, ansåg att detta var det minsta klubben kunde göra för spelarna som lockade publik till matcherna, och därmed gav intäkter till föreningen. (Denna typ av kompensation till spelarna var något som i stort sett alla klubbar tillämpade, men inte fullt så öppet som MFF.)
IFK Malmö, som hamnat i skuggan av det populära MFF, anmälde MFF till Svenska Fotbollsförbundet som 1934 diskvalificerade och tvångsförflyttade klubben till division två för brott mot amatörbestämmelserna, som förbjöd ersättning till spelare. Avstängningen drabbade tjugotre spelare och hela styrelsen.
Naturligtvis ett oerhört slag för MFF och en personlig katastrof för Eric Persson, som ändå reste sig, kom tillbaka och fortsatte sitt envetna arbete med att utveckla MFF till en storklubb.
Vi har Hövdingen att tacka för vårt stolta MFF. Utan hans enorma arbetsinsats, järnvilja och omtanke om de egna spelarna skulle klubben aldrig ha kommit så långt som den gjort.
Inte minst av respekt för Hövdingen menar jag att ett samarbete med IFK Malmö därför är uteslutet.
En annan klubb, ok. Man aldrig IFK Malmö.
Det vore som att spotta på Eric Perssons grav.
- - - - -
Artikeln om ett ev. samarbete mellan MFF och IFK publicerades i Kvällsposten den 14:e augusti.
Enligt redaktionen på ifkmalmo.com har IFK Malmös ordförande Göran Åkerman sagt att "ett sådant samarbete blir aldrig aktuellt, dock kan man alltid samarbeta på andra sätt."
