Från tredje våningen: Flyg fula fluga, flyg...
"HIF är en ful fluga som trots sin ringa storlek upprepade gånger försöker sätta sig på näsan. Det framkallar en viss trötthet. Och man daskar förstås till den där jävla insekten och torkar av handen på byxbenet, går sedan vidare med viktigare saker."
Det är gråkallt och fuktigt i luften. Folket nere på Ystadsgatan har byltat på sig, allt fler bär mössor och vantar. Och kring handlederna svänger påsar med rotfrukt till värmande gratänger eller soppor. Hösten är här med besked. Men på min fönsterbräda kravlar en liten envis fluga omkring, vägrar att inse faktum. Katten får syn på den och river ner en blomkruka i ren upphetsning. Derbykänslorna på Ystadsgatan har börjat infinna sig…
Mina antipatier gentemot Helsingborg kom inte med bröstmjölken. Det är känslor jag har blivit översköljd av från första stunden jag satte min fot i Malmö och på Malmö stadion. Samtidigt har jag förstås genom åren stött på både ett och två exempel som understrukit sanningshalten i alla invektiv om laget och dess supportrar. Supportrar? Tja, jag tänjer förstås på ordets betydelse till det yttersta. Det är alltid lika roligt att se vad de försöker krysta fram till derbyt på Olympia. Hur mycket de än gnuggar sina grå lyckas de aldrig mäta sig med det himmelblå inferno som brakar loss på norra kortsidan. Vi kan ha en riktigt dålig dag, men ändå sjunga ut de samlade rödblå på ren slentrian. Så är det bara.
Detta vet förstås alla i Helsingborg innerst inne också, och det var väl därför några i ett utslag av desperation saboterade tifoutrustningen för några år sedan. För att de ska kunna mäta sig med Malmö FF’s supporterskara krävs det fusk och fula tricks. Och när inte ens detta hjälper (tifot genomfördes i all sin tänkta prakt) kan det fan inte vara lätt att finna någon självrespekt som HIF:are. Så, när ingen uppmärksamhet finns att få på läktarna, och inte heller på plan, söker sig vissa till andra uttrycksformer. Några kompenserar sina mindrevärdskomplex med firmadrömmar och allehanda tuppande och slagsmål i periferin. Andra, som HIF’s målvakt Daniel ”Come the Fuck on” Andersson, väljer att försöka hävda sig genom att blogga. Med tanke på innehållet och den stilistiska förmågan är det väl inte allt för långsökt att kalla herr Andersson för en huligan med krita…
HIF’s match mot GAIS senast blev inställd på grund av regn. Klubben gnuggade händerna och såg en möjlighet att lägga den uppskjutna matchen när Henke Larsson var tillbaka från sin avstängning. Asså, återigen detta fifflande och trixande. Och detta bara för att tvåla till ett lag som sladdar omkring på en tionde plats i tabellen. HIF halkar visserligen också omkring där nere i träsket, så det finns kanske någon logik i det trots allt. Nu blev det inte som somliga önskade, eftersom Förbundsstyrelsen beslutat att matchen ska spelas den 8:e september. Utan amatörboxaren Larsson på plan är man alltså livrädda för torsk mot Makrillarna. Det säger väl egentligen allt.
Jag bör kanske klämma in att detta för min del handlar om just antipatier, inte något som närmelsevis kan kallas för hat. Mitt förhållande till Helsingborg ligger på en helt annan nivå. Ett slags fiendeskap, ja. Ett regionalt hot -och hatobjekt, nej. Jag skulle hellre beskriva det som något irriterande och lätt motbjudande. HIF är en ful fluga som trots sin ringa storlek upprepade gånger försöker sätta sig på näsan. Det framkallar en viss trötthet. Och man daskar förstås till den där jävla insekten och torkar av handen på byxbenet, går sedan vidare med viktigare saker. HIF är helt enkelt någonting vi täpper till truten på två gånger om året, varken mer eller mindre.
Det är därför det skänker sådan tillfredsställelse att sjunga och spela ut dem på deras hemmaplan och deras läktare. Den ljuva känslan att bli av med en klåda. Sällan är jag så nöjd som när vi åter har punkterat den uppblåsta ballongen om ”Skånes stolthet”, och sett den fladdra iväg med ett pruttljud mot himlen. Och snart är det dags igen. Ytterligare en seger på Olympia ska kunna läggas till rullorna. Läge att kort rekapitulera ett av de senaste årens sköna besök norr.
Matchen på Olympia 2004 kom att bjuda på betydligt positivare vibbar än året dessförinnan, då pyrotekniken på Malmösektionen genererade en rökutveckling tjock som frukostkorv. Andra halvlek blev då försenad med en kvart, men kom igång efter att Tom Prahl tagit såväl supportrar som poliser i örat. 2004 går dock till historien som Den Gungande Läktarens år på Olympia. Den stackars kameramannen på ”trampolinen” blev grön i ansiktet när vi hoppade och älskade Malmö FF för full kraft, och han klamrade sig fast med fasa och förvåning i blicken. Sedan den dagen får alla kameramän i närheten av MFF’s bortasektion alltid en påse sjösjuketabletter och risktillägg. Segern på plan var lika solklar som på läktarna. På mff.se beskrev Kåffe 22-5 i avlut med följande poetiska rader; ”Plottgrafiken på MFF’s chanser mot HIF såg ut som om nån tagit med sig en automatkarbin till luftgevärstävlingen.”
En av de som höll i automatkarbinen var Andeas Yngvesson. Ett av hans otaliga försök till skott inte bara träffade mål, utan passerade faktiskt Conny Rosén och innebar 1-0 till MFF. Reaktionerna på ståplats var smått komiska. Efter alla målchanser som Yngve lyckats sumpa fram till dess var det lika mycket förvåning som glädje i ansiktsuttrycken. Runt omkring mig gnuggade sig folk i ögonen. ”Var det verkligen Yngvesson?” ”Gjorde Yngve mål?”. Och så ett lättat och hysteriskt glädjerus såklart.
Afonso spädde sedan på hysterin med sitt fantastiska mål strax innan slutsignalen. Från kortlinjen, ur nästan ingen vinkel alls, lade han iskallt över bollen på vänsterfoten och satte 2-0 mitt framför näsan på Malmösektioen. Undrar om det inte var Christian Järdler han hade snurrat upp på kanten sekunderna innan. Som grädde på moset blev Jesper Jansson utvisad ögonblicket efter, och aftonen var komplett. Då hade stora delar av publiken på Olympia redan visat sitt brinnande engagemang för sin klubb genom att gå hem.
Nu närmar sig den 12:e September 2006, dagen då vi skulle få visa hemvändaren från Barcelona hur lite han betyder ställd mot ett taggat Mamö FF. Ett tillfälle jag har sett fram emot ända sedan det började talas om Henkes återkomst i december förra året. På grund av Larssons avstängning blir det nu inte så, och jag kan bara förbanna ödets ironi. När känslorna svalnat något inser jag förstås att det inte alls handlar om ödet; Larssons knutna näve i kistan på Jon var en planerad och genomtänkt handling. Henke visste exakt vad han gjorde, och hur många matchers avstängning angreppet skulle rendera honom. Allt för att slippa förknippas med det spektakel hans lag och supportrar kommer att framstå som på tisdag kväll.
Någon som däremot med tungt ansvar tvingas bevittna det hela är Stuart Baxter, som i egenskap av ny tränare ska försöka rädda det sjunkande skeppet. För Baxters del blir det lite som att cirkeln sluts. Efter att ha kommit som spelare till just Helsingborg från Preston North End FC under andra halvan av 70-talet, har han sedan haft en tränarkarriär i klubbar som AIK, Lyn, Halmstads BK, och nu senast Vissel Kobe i Japan. Nästan 30 år sedan sist, och nu är han alltså tillbaka. Frågan är vad Baxter kan göra med över halva säsongen gången, och ett lag som är på ständig dekis. Inte ett skit om du frågar mig …och den fula flugan flög.
