Spöken - finns dom?
Ibland finns det saker och ting som bara inte går att förklara. Annat än med att fenomenet är övernaturligt. MFFs statistik på Olympia, exempelvis. Himmelriket gräver djupare i det ockulta.
På 2000-talet har man som MFF:are lärt sig vissa saker – vi vinner inte på balkonggräs, vi kommer förr eller senare åka ut i cupen mot ett jävla ängagäng, vi spelar som krattor i oktober månad, en ratad MFF:are kommer högst sannolikt göra mål på oss (alternativt stänka in baljor för ett danskt bottenlag) – och vi kommer varje år gräma oss över att ingen av juniorerna blev den nye Zlatan.
Men, vi förlorar inte på Olympia. Vår andra hemmaplan.
Sex möten har det blivit på 2000-talet – varav ett i cupen. Resultatet: fyra segrar (samtliga obestridligt rättvisa) och två oavgjorda (där samtliga i HIF-elvan direkt efter slutsignalen gick och köpte varsin trisslott på Stattena köpcentrum).
Och frågan är, varför trivs vi så bra?
Är det arrangemanget? Ingen annan arena i serien har en speaker som är mer Clabbe- flåshurtig än Claes af Geijerstam himself. Ingen annan arena har kastat in Bjuvs svar på Anna Book som pausunderhållning (jag kan liksom inte höra ”Walking on sunshine” numera utan att skratta). Ingen annan arena odlar hellre lite skön mysnationalistisk stämning med Du gamla du fria än peppar med egna klubbsånger.
Olympiavrålet. De obligatoriska hem-VHS-kvalitativa hetsfilmerna på storbildsskärmen. Piranhas ur högtalarna vid inmarsch och mål.
Man böjs att tro att arrets sedvanliga uselhet får hemmalaget att kollektivt skämmas – och alla som någon gång försökt prestera max när man skäms (hur enkelt är det exempelvis att klämma iväg en 250 meters-drive efter det att man i slaget tidigare lagt ut en slice på parkeringen?) vet att skam kan orsaka bendarr deluxe.
Men å andra sidan är ju det beryktade olympiaarret lika penibelt uselt vid varje hemmamatch? Och HIF vinner ju hemma. Åtminstone ibland.
Är det gräset? Ska man vara ärlig, så är olympiamattan landets kanske bästa. Och eftersom vi med eftertryck visat att vi blir sämre ju mer artificiellt underlaget är, så kanske vi – logiskt sett – också blir exponentiellt bättre med gräsets kvalitet och äkthet?
Fast å andra sidan räknas Vångavallens gräs också som välskött..?
Är det utklassningen på läktaren? År efter år är det samma lika – hemmapubliken går hem smånynnandes på en ny läktarsång, bjussad på av gästerna. Och trots alla stilsäkra Millwall-viftningar och en musikalisk repertoar som strävar efter att vara mer angolsaxisk än en promenadkonsert från Albert hall, så fyller kulissen på södra mest bara en okulär funktion. Så kanske är det så enkelt att läktarkrossen är orsaken till vår överlägsenhet.
Men å andra sidan finns det ju fyra-fem andra klackar i landet som också de sjunger ut hundramanna-ansamlingen på södra stå? Senast var det Bajen – och då vann di Röe ändå..?
Tur med formtoppar? Nej, inte riktigt. Våra två segrar 2002 togs visserligen under vår fina sjumatchers sommarsegersvit; men 2-0-segern 2005 kom trots en uppenbar formsvacka där vi tagit stryk av Sundsvall borta och DIF hemma - och segern guldåret 2004 togs mitt emellan de båda pinsamma cuputtågen mot Örebro respektive Cork City.
Så är det helt enkelt så att spöken existerar?
Ta till exempel ”Råsundaspöket”. Minns att Hammarby spelade elva derbyn mellan 99 och 03 utan att vinna på Råsunda. Till och med det grönvita guldåret 2001 åkte Bajen på tre klockrena däng på nationalarenan – vilket egentligen är oerhört anmärkningsvärt.
Himmelriket har talat med en person som, av rädsla för repressalier från de dödas värld, väljer att kalla sig ”Janne” – en helt vanlig fotbollsintresserad kille från Stockholm utan klubbsympatier.
- Egentligen var det jävligt märkigt alltihop. Det var väl 2002, nångång på sommaren, och det var derby mellan Bajen och Gnaget. Vi satt på östra, minns jag, och solen var på väg ner över huvudläktaren. Bajen dominerade matchen, det minns jag tydligt, men ganska snart tog AIK ledningen. Orättvist, vafan, men vi tänkte nog inte så mycket mer på det..?
Men så, i andra halvlek, hände det. Han den där lille finnen längst fram i Bajen (Antti Pohja, reds. anm.) nickade bollen mot mål, gnagetmålisen räddade, men det var liksom tydligt att han inte fick nog med kraft i räddningen – den skulle gå in, det såg vi alla... Då, plötsligt, är det liksom som en blå kula – ett konstigt ljus, jag vet inte – som touchar till bollen så att den tippas upp i ribban. Och så när finnen (Pohja igen, reds. anm.) skulle nicka in returen, så, ja, det kom liksom en liten vindpust eller nå’t... så han fick den inte på mål. Skitläskigt.
Historien bekräftas av Per-Ola Olausson, ICA-handlare från Skåne som var uppe i Stockholm med sin familj och satt snett nedanför VIP-läktaren.
- Ja, det såg ju utomordentligt märkligt ut. Jag sa till frugan redan en bit in i matchen att ”kolla på det där blåa ljuset vid hörnflaggan – är det nån form av strålkastare eller?”. Man såg liksom den där ljusgrejen röra sig runt planen och jag såg rätt tydligt hur den vid flera tillfällen påverkade bollens bana. Det såg roligt ut när han i Hammarby (Pohja, reds. anm.) skulle nicka och så studsar liksom bollen på ljuskäglan. Och när AIK gjorde sitt andra mål, så tänkte vi alla ”offside!” men jag tror att linjemannen måste ha blivit lite bländad av ljuset, för han missade totalt...
En av världens ledande spökforskare, Harald Mitternacht från universitetet i Thübingen, är inte förvånad:
- Spöken finns överallt, egentligen. Det finns exempel på vitt skilda fenomen som har en gemensam nämnare, nämligen oförklarliga upprepade misslyckanden. Exempelvis så inträffade det under perioden 1993-98 inte mindre än 17 incidenter med flygplanstypen DC-10 på New York-flygplatsen Newark – fler än med alla andra flygplanstyper sammanlagt. Och då ska man komma ihåg att just denna flygplanstyp inte är nämnvärt överrepresenterad i olycksstatisktiken generellt. Det handlar om att vissa objekt inte trivs i bestämda tid och/eller rum.
Ta till exempel Bermudatriangeln, fullt funktionella båtar sjunker utan förklaring?
Eller ta det klassiska ”döda loppet” i universitetsrodden 1877, när Oxford ledde med 35 meter och Cambridge plötsligt, utan förklaring, tog in hela avståndet på upploppet? Tror du att det var en slump att domaren dessutom sågs sovandes i en buske och därmed missade målgången?
Mitternacht fortsätter exemplifiera från sportens värld och hävdar att ”svenskdödaren”, tennisspelaren Miroslav Mecir, endast kunde ha nått sina framgångar mot svenska spelare med hjälp av det övernaturliga. Dessutom måste det ha varit ett mobilt spöke – förmodligen den frankiske munken Fredgars ande, sjuhundtratalsförfattaren som först omnämnde staden i ”de Burgundiska krönikorna” – som hjälpte Thun genom att först lyfta upp Podes skott i ribban och sedan ordna mål på schweizarnas enda målchans.
När Himmelriket ringer upp Pode vill han inte tala om ribbskottet och menar att det dels skulle kännas som om man var en ”dålig förlorare” och dels så var det där blå ljuset ”nog bara en solkatt”.
Mitternacht har tidigare aldrig hört talas om det så kallade Olympiaspöket, men är övertygad då Himmelriket presenterar fakta för honom:
- Alltså, nu när du säger det, så verkar det hela ganska solklart. Visst Malmo FF känner man ju till som ett bra lag... (här börjar Mitternacht plötsligt prata om att Nottinghams Trevor Francis senare i livet setts böja skedar på pubar i Colchester och att han uttalat förtäckta besvärjelser mot lag han inte tyckt om då han suttit som expertkommentator på BBC. Så kanske var utfallet av finalen –79 verket av en ond man med övernaturliga krafter?) ...men det låter ju som ett typexempel på ett ”Arenaspöke”.
Finns det då något som kan bryta sådana trender – något som kan schasa bort spöken? undrar Himmelriket, med förhoppningen om att det inte ska finnas.
- Absolut. Men det vill ni väl inte att jag berättar, va?
Helt riktigt.
Böh!
