Favorit i repris: Blåvita Carl Fhager
Häcken, Häcken, Häcken... dags att smälla getingar igen. Och dags att återigen lyfta fram en favorit bland Alltid Blåvitts gästkrönikor.
Premiärtankar
Veckans gästkrönikör Carl Fhager bidrar med lite tankar om den allsvenska premiären 2001.
Jag står på Gamla Ullevis östra läktare och konfetti täcker hela mitt synfält. På andra sidan planen skymtar två lag som kommer in på den gröna mattan. Denna syn ackompanjeras av ett öronbedövande vrål från 11 500 åskådare på Gamla Ullevis tribuner. Jag känner att äntligen, äntligen är det allsvensk fotbollspremiär. Månader av väntan är över.
Vad kan man då dra för slutsatser av årets premiär?
Det första som jag tycker är sällsynt uppenbart är att fotbollsallsvenskan är hetare än någonsin. På de fem matcherna som spelades i premiären var publiksnittet över 10 000 åskådare. Det utrymme som fotbollsallsvenskan får i pressen är större än tidigare år. Dessutom sänds alla matcher i Com hem och även om det inte finns någon som kan se dem så bidrar säkert även detta till att höja intresset. Det är nu oerhört viktigt att klubbarna lyckas slå mynt av det gryende fotbollsintresse som finns i Sverige. Matcherna måste marknadsföras på bästa sätt och matcharrangemangen bör vässas. När det är en hausse kring fotbollsallsvenskan är det väldigt viktigt att klubbarna använder detta för att locka nya supporters till fotbollen och då bör man varken spara på pengar eller energi.
För det andra är det tydligt att fotbollsallsvenskan i år har några fixstjärnor som får mycket av strålkastarljuset på sig. Jag åsyftar primärt Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic & Anders Svensson. Att samtliga dessa tre dessutom gjorde två mål i premiären förstärker det intrycket. Det är roligt att den allsvenska publiken får ta del av dessa stjärnor. Vad som känns lite trist är att minst två av dessa tre försvinner till sommaren. Jag tror att både Zlatan och Kim hade tjänat på att utvecklas något år till i allsvenskan. Om man går utomlands som ung betraktas man som talang i den nya klubben och får bida sin tid på bänken och då vet man aldrig vad som händer (se t ex Elmander, Farnerud, Muslimovic m fl). Nej, det kloka synes vara att gå ut som proffs när man är etablerad i det svenska landslaget. Då köps man upp av en ny klubb i tanken att man skall vara ordinarie omedelbart (se t ex Allbäck & Ljungberg) och då blir förutsättningarna för en framgångsrik proffskarriär väsentligen bättre. Hursomhelst skall det bli roligt att följa Källström, Ibrahimovic & Svensson under våren, jag är säker på att det kommer att bjudas många läckerheter från deras dyrbara fötter.
Slutligen några ord om mitt lag - IFK Göteborg. Jag måste säga att Blåvitt ser bättre ut än på många år och orsaken stavas framförallt Martin Ericsson. Det är förvisso för tidigt att dra några definitiva slutsatser av några träningsmatcher och en allsvensk match men personligen tycker jag att Martin Ericsson är mycket av en Stefan Rehn-kopia. Blåvitt har de senaste åren saknat någon som kunnat stå för kreativitet och fantasi på mittfältet och det är mycket som talar för att Martin Ericsson är svaret på alla änglafansens böner. Med ett stabilt försvar, ett mittfält med både kreativitet (Ericsson) och löpstyrka (Mild) samt med flera duktiga anfallare blir IFK Göteborg ett lag att räkna med i guldstriden 2001!
Nu när premiären är avklarad och de 11 500 åskådarna lämnat Gamla Ullevi längtar jag redan till nästa match då jag åter kan få se konfettin och höra publikens vrål. Visst är det härligt att allsvenskan är igång!
Gästkrönikör: Carl Fhager
Denna krönika publicerades ursprungligen på Alltid Blåvitt 2001-04-10. Originallänk: http://www.svenskafans.com/fotboll/ifkgoteborg/artikel.asp?id=1070
