14-0 (fjorton jäkla noll!!)
"Det är möjligt att guldet kan komma hem igen men gör det inte det skall jag ändå minnas det här året med viss fröjd."
Oh, ah, I like it. Igen är fotboll kul. Det krävdes 4-0, 6-0 och 4-0 och vips så var det här med MFF nånting som inte bara gjorde ont i magen. Det sägs att guldchansen finns där. Jag vet inte. Det är möjligt. Fem poäng skiljer, eller åtta om man räknar med att Djurgården vinner sin hängmatch mot IFK Göteborg. Större under har skett. Det är, som sagt, möjligt att guldet kan komma hem igen efter en utflykt till andra delar av landet i alltför många år. Men gör det inte det, hamnar den ädlaste av medaljer utanför 040 ännu en gång, så skall jag ändå minnas det här året med viss fröjd. Ska vi ta det igen. 4-0, 6-0, 4-0. Mot tre topplag. Mot tre topplag i följd. Detta måste vara nåt unikt i fotbollsvärlden, eller har jag drabbats av hybris?
Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk. Och det sägs att om inte "om" hade funnits, så. Okey, jag ska inte gråta över spilld mjölk eller snacka om det lilla ordet "om", men efter 14-0 (fjorton jäkla noll) så är det ju inte utan att glädjen, som igår, idag, i morgon och åtminstone fram till måndag sprudlar i alla himmelsblå själar och kroppar, har en viss eftersmak av sur mjölk (obs, sur inte spilld). Det känns ju så fruktansvärt onödigt med två gånger oavgjort hemma mot Elfsborg och Sundsvall och förlusten mot Landskrona. Hur kunde det egentligen ske? Hur kunde detta lag som nu har krossat, förnedrat, pulvriserat tre lag som alla var/är med i toppen förlora och spela oavgjort mot Elfsborg, Sundsvall och Landskrona? Jag vet inte om nån har svaret. Det är märkligt. Det är för jävligt, faktiskt.
Det var en vacker dag på Örjans Vall i förrgår. Ett häftigt regn nån timme innan matchstart, men det rensade luften och gjorde gräsmattan lagom våt för perfekta glidtacklingar. Sen kom solen igen och Niklas Skoog passade Chanko, som verkar vara villig att offra ben för vår skull, och Ijeh slog in bollen i öppen bur. 44 sekunder tog det. Därefter försvann aldrig solen och Skoog var nästan lika lysande.
Men det var såklart inte bara vår färskaste landslagsman som glänste. I söndags imponerades jag också av Daniel Majstorovic som var totalt felfri och verkligen gör skäl för både lön och smeknamn. Elanga är ju alltid en njutning att uppleva. Chanko på mitten sprang som om han hade en rottweiler efter sig och ja, det är svårt att rabbla upp alla namnen utan att lägga till excesser av positiva omdömen om var och en. Det känns som om vi har ett, utifrån svenska förhållanden, nästintill komplett lag. Grahn satt på bänken, bara en sån sak. Och Thomas Olsson hade inte tid att följa med till Halmstad för han var tvungen att gå på rehab.
Det kanske inte blir guld i år. Jag har inte gett upp, men jag försöker vara realist och se varje framgång som en dyr, hård och stor julklapp. Blir det guld så fick jag en Porsche av tomten, blir det silver så ska jag tänka på 4-0 mot Örgryte, 6-0 mot Hammarby, 4-0 mot Halmstad. Och jag ska naturligtvis inte glömma 5-0 mot den sinande mjölkkossan.
Nu gäller det att inte slappna av mot vare sig Portadown eller Öster. Underskattning får inte finnas i spelarnas huvuden. Det är ut och springa sig slut och offra sig som om löneförhöjningen hängde på insatserna i just dessa matcher. För sen väntar några riktiga mumma-matcher. Det är derby på Olympia, Djurgården hemma och så AIK hemma och där nånstans ligger också UEFA-cupens första omgång. Det ser ut att bli en härlig september.
Det är där och då i september vi ska bära med oss 14-0 som ett vackert minne men tänka att det alltid, alltid kan bli bättre. Då kanske, kanske det kan gå hela vägen. Vi får se.
