Matchrapport: HIF-MFF 3-1
Det blev förlust mot ärkerivalerna i en match där Olof var för långsam och Luton för snabb.
Ni får ursäkta att den här rapporten blir kort. Jag hade tänkt publicera en riktigt frodig text tillägnad alla de tusentals MFF-frälsta som av en eller annan anledning inte kunde närvara och ta del av det spektakel som ett lokalderby alltid innebär. Bara under första halvlek var jag uppe i över fem A4-sidor rent matchrapporterande. Det var meningen att det skulle kännas som att man var på plats, mitt i den böljande klacken, och bevittnade när de himmelsblå erövrade ännu en skalp på Olympia.
Men luften gick liksom ur.
Det känns inte längre roligt att berätta om MFF: s lekstuga där Helsingborgsförsvaret såg ut som en skock yra hönor och Pode, Jari och Junior gjorde lite som de ville med bollen. Eller det obönhörliga spelövertaget mot slutet av första halvlek som resulterade i allt utom just mål. Den 42 minuten då Jonatan var en oklippt tånagel från att peta in 0-2 på en snabb frispark från Jari. Eller den 45 då Junior frispelades men fick se sitt lite okoncentrerade vristskott svänga iväg en liten bit för mycket åt vänster.
Det känns meningslöst att återge Arne Hägerfors tystnad ut i etern som (till hans oerhörda förtret) talade om att Malmö såg ut att vara ett par nummer för stora för Helsingborg den här kvällen.
Matchen slutade 3-1 till HIF, så det spelar ingen roll.
Jag hade också tänkt skriva om en svängig inledning där HIF kom till fler (om än tamare) avslut än MFF. Troligen efter Baxters instruktioner inför avspark om ett effektivare och mer direkt spel från sina spelares sida. Och att jag kände mig tacksam. För bakom det spelmässiga övertag som Malmö visade upp dolde sig en darrig backlinje. Järdler var inte sig själv. Tyngd av burop från HIF-klacken tog han konstiga beslut. Den annars så kolugne Gabriel verkade inte alls ha funnit sig till rätta med Olof. Brassen gjorde onödiga snedsparksrensningar utan att egentligen vara attackerad i stället för att låta bollen rulla längsmed backlinjen.
Olof ska vi inte tala om, eller, jo, det ska vi, men inte riktigt än.
Jag hade tänkt hissa en varningens flagg redan i första halvlek om det inte varit så att HIF haft så märkligt bråttom att komma till avslut (skott avlossades långt utanför straffområdet) att de aldrig ledde till några egentliga farligheter.
Jag hade tänkt förklara hur vår målmaskin Jonatan (står alltid rätt) Johansson i stället i 22 minuten kunde göra sitt nionde mål genom att styra in ett snedskott från Pode. Ett mål som fick till följd att MFF tog över halvleken helt och hållet och radade upp målchans på målchans.
Men det spelar ingen roll, eftersom matchen slutade 3-1 till HIF.
Jag hade förberett matcher i matchen, som jag skulle följa upp. Skrivit ner formuleringar som: Den latinurgiska industriproducerande målduon v en analfabetisk neandertalare från Bjuv. Och: Sveriges framtida mittbacksgigant v en Jamaicansk friidrottare.
Nu känns formuleringarna lite löjliga. Junior blev alltmer omständlig ju närmre mot slutsignalen det led, tog överoptimistiska skott i dålig vinkel, lirkade med bollen tills han hade en hel arsenal Helsingborgare runt om sig. Daniel Andersson fick inte ens spela mittback, och Luton sprang bokstavligen sönder vårt försvar och gjorde två mål. De på förhand avgjorda duellerna vanns av fel personer.
Och matchen slutade ju 3-1 till HIF, så det spelar ingen roll.
Som tränare är man indirekt ansvarig för sitt lags resultat. Jag vill gå längre än att säga att Sören är ansvarig för förlusten idag. Det känns som att Sören stal tre poäng från sitt lags supportrar den här kvällen. Ni som läser mina träningsrapporter vet att jag har skrivit om ett avgörande beslut från Sörens sida inför den här matchen. Valet mellan att antingen behålla mittlåset med Daniel och Gabriel, och låta Jocke Nilsson gå in på mitten i Anders frånvaro, eller att flytta upp Daniel som defensiv mittfältare och sätta in Olof bredvid Gabriel. Efter Jockes lysande träningar den senaste tiden, samt Olofs bedrövliga insatser i man mot man – momenten, borde valet ha varit enkelt. Men Sören valde att fega. Han valde en rutinerad derbyräv i stället för en hungrig påläggskalv med bättre dagsform. Han gick tvärt emot sin egen uttalade filosofi, vilket straffade sig.
Olof var ett rundningsmärke ikväll. Vid 1-1 fick Luton upp farten i mittzon, svepte pinsamt enkelt förbi Olof innan han avlossade ett distinkt skott som smet in via högerstolpen. Vid 2-1 hittade ett inlägg från högerkanten fram till Luton som med yttersidan stötte in bollen via samma högerstolpe. Olof hängde inte med i svängarna, han var närmsta gubbe men hann inte ge sig in i en duell om bollen. Jag kan inte förstå varför man väljer att sätta in en ringrostig och erkänt långsam spelare vars självförtroende fått sig en törn efter flera petningar, mot allsvenskans snabbaste anfallare. Varför gör man det?
Men inte spelar det någon roll nu, ni vet ju hur det slutade.
Jag älskar Olof. För det MFF-hjärta han har och för de bedrifter och prestationer hans historia kan tillskriva honom står han mig nära rent känslomässigt. Och som parhäst med Patrik Andersson och Daniel Majstorovic för någon säsong sedan var han stundtals lysande. Men i år har han inte varit bra. Sanningen är den att Olof har startat i samtliga MFF: s fem förlustmatcher. Han har endast varit med om att bärga hem fem trepoängare på tretton allsvenska matcher den här säsongen. Det är ett riktigt dåligt facit när man spelar i ett lag som faktiskt är med och slåss om guldet (även om det inte känns så just nu).
Det ska naturligtvis tilläggas att debaclet på Olympia ikväll hade flera orsaker. Vi fick se en match med två ansikten. En första halvlek där MFF borde avgjort matchen och en andra där laget uppträdde stressat, där spelarna drog åt olika håll. En allvarligare reflektion än den om laguttagningen (som ju är så konkret och på förhand hade kunnat göras ogjord) är egentligen att spelarna inte vågade tro och finna trygghet i sitt spel vid underläge. Spelarna blev stirriga, försökte åstadkomma underverk på egen hand i stället för att bara mala på, lita på sin strategi, lita på sina medspelare, lita på att tiden skipar rättvisa när man spelar bättre. Moralen, lugnet och beslutsamheten att tillsammans som ett lag vända ett underläge mot ett lag som faktiskt är sämre, saknades. Och denna avsaknad är betydligt allvarligare än en enskild spelares dåliga dag, och kanske också än en tillfälligt felkomponerad startelva.
Mer analys än så här mäktar jag inte med ikväll. Jag är för trött. För bedrövad.
Det som var som upplagt för fest slutade i bedrövelse. Allt pekade mot tre poäng. Träningar, formkurvan, statistik, balansen i truppen, startelvan som sakta men säkert börjat få form och fått sätta sig. Allt. Omständigheterna runt omkring var perfekta. Klackens fantastiska duk föreställandes självaste himmeln, med små påsydda moln. Poängförlusterna från övriga topplag som gav möjlighet till ytterligare guldvittring. Allt såg så bra ut.
Men vad spelar det för roll nu?
